Utblick Krönika
Den ledare som världen akut behöver
I en värld präglad av konflikter och trumpsk illvilja har den nyvalde påven Leo XIV förutsättningar att spela en avgörande roll både som moralisk ledare och som diplomat. Det skriver Elisabeth Braw.
Solen sken. Tiotusentals människor – potentater och så kallade vanliga – hade samlats. Miljontals andra världen runt deltog via direktsändning på tv och internet. Huvudpersonen talade om fred, om att vi människor tillsammans utgör en enda stor familj. Det låter som ett evenemang med världens mest framgångsrika politiker som huvudperson – men det var påven Leo XIV:s installationsmässa. När de församlade kardinalerna den 7 maj valde Robert Prevost till påve lyckades de med ett ecklesiastiskt och diplomatiskt konststycke. Påven Leos första dagar visar vilken oerhört viktig roll han kan komma att spela i världspolitiken – just när det behövs som mest.
”Jag blev vald, utan några egna förtjänster, och nu, med fruktan och bävan, kommer jag till er som en broder, som önskar vara er tros och er glädjes tjänare”, sade påven till alla de människor som trängt ihop sig på Petersplatsen i Rom för att delta i hans installationsmässa.
Hans ord hördes också världen runt, för tv-kanaler livestreamade mässan, precis som de hade livestreamat konklaven där han valdes. AP livestreamade mer än i sju timmar; andra likaså. Folk älskade ceremonin och kanske också det utomvärldsliga i det hela. Många av deltagarna och åskådarna var trots allt inte katoliker utan helt enkelt människor som hade ryckts med av entusiasmen över påvevalet.
Men mest av allt verkar de ha törstat efter glädje, och den fick de. Ända sedan kardinalerna sände ut vit rök genom Sixtinska kapellets skorsten har Rom stått för hopp. Naturligtvis har Vatikanen alltid stått för hopp: påven är ju Kristi företrädare på jorden. Ofta har Vatikanen dock plågats av fraktionsstrider, egotrippar, korruption och alla de andra åkommor som plågar de flesta institutioner. Också nu i vår, före påvevalet, förutspådde kommentatorer att kardinalerna skulle utkämpa långa ställningskrig mellan konservativa och progressiva.
I stället enades de snabbt om Prevost, som har gjort lång och uppskattad församlingstjänst i Perus fattigaste delar, har varit abbot, har varit biskop i Peru, talar både spanska och italienska, har varit högt uppsatt prelat inom Vatikanen: kort sagt, han är allrounder, som Wall Street Journal sammanfattade saken. Och han är ödmjuk. Han var precis rätt man för den enorma uppgiften att leda världens 1,4 miljarder katoliker.
I Prevost valde de en man som redan visat sig vara fulländad diplomat.
Men kardinalerna lyckades därtill med en andra fullträff: i Prevost valde de en man som redan visat sig vara fulländad diplomat. Bara genom sin person fick han genast världen, som vant sig vid att Donald Trumps USA endast kan sprida galla och illvilja, att se USA på ett annat sätt. Och när den nya påven Leo XIV firade sin första mässa inledde han med att önska Herrens frid. Vi som är konfirmerade vet naturligtvis att det i varje högmässa ingår att önska varandra Herrens frid, men Leo gjorde det allra först i mässan. Sedan, under predikan, vädjade han om fred i Gaza och Ukraina.
Och nu i söndags, under sin installationsmässa, sade han i sin predikan: ”Jag skulle vilja att vår första stora önskan är en enad kyrka, ett tecken på enhet och gemenskap, som blir en surdeg för en försonad värld.” Surdeg för en försonad värld: en sådan ledare behöver världen akut, och nu finns han, tack vare 133 kardinaler. Leo verkar också akut medveten om detta ansvar, för direkt efter sin installationsmässa hade han möte: med Volodymyr Zelensky.
Att vara världsledare är extremt svårt, och det är ännu svårare om man hade tänkt förbli augustinermunk hela livet. Men nu har de två mötts: en värld som behöver en ledare med moralisk auktoritet, och en man som är ledare och har moralisk auktoritet. Han kommer att behöva leda sin kyrka och Vatikanstaten (som ju är ett eget land) och dessutom alltså förenar och helar världen eftersom ingen annan lämplig kandidat finns. Dagen efter påvens installationsmässa höll Trump ett två timmar långt samtal med Vladimir Putin om eldupphör i Ukraina. Trots att Trump länge har menat att det bara är han som kan få till stånd eldupphör verkar samtalet ha misslyckats. Därefter föreslog Trump att påven skulle medla mellan Ryssland och Ukraina.
Att förena världen och samtidigt leda världens största organisation kommer att bli svårt. Ibland kommer han att misslyckas. Men han finns i alla fall. Inte undra på att folk på Petersplatsen och framför skärmarna var så euforiska.