Den nya kinesiska nationalismen

Tidigare i år deklarerade generalsekreterare Xi Jinping att ”i dagens Kina är patriotismens essens att vidhålla en stark koppling mellan att älska landet, älska [Kommunist]partiet och älska socialismen”. Xi betonade att alla kineser har en skyldighet att fostra denna slags partiapproprierade nationalism. När stora militärparader hålls den 1 oktober för att uppmärksamma att det har gått 70 år sedan Folkrepubliken Kina grundades är det inte främst landet Kina som firas, utan det styrande Kommunistpartiet.

Kommunistpartiet försöker använda inte bara den statliga förvaltningen utan även nationen i syfte att sammansvetsa partiet. Budskapet om varför partiet har legitimitet som styrande makt är dock tvetydigt. Vad är det egentligen för politisk gärning som firas på folkrepublikens 70-årsdag – förvaltandet av en mångtusenårig tradition, eller befriandet från tidigare styren?

Den nya nationalistiska kommunismen

En vida använd propagandafras definierar kärnan av det kinesiska Kommunistpartiets legitimitet: ”Utan Kommunistpartiet hade Nya Kina inte funnits”. Vid första anblick uttrycker talesättet en tautologisk sanning; ”Nya Kina” syftar just på den folkrepublik som grundades i och med det kommunistiska maktövertagandet 1949. Frasens bruk vittnar om att partiet än i dag känner sig nödtvunget att framhäva att folkrepubliken är väsensskild från ”Gamla Kina”. 

Under sitt välde försökte ordförande Mao omstöpa Kinas kulturliv i grunden. Han försökte rota ut ”de fyra gamla tingen” (gamla tankesätt, gammal kultur, gamla vanor och gamla seder) och motsatte sig Konfucius lära. Uppeldade av Mao förstörde kulturrevolutionens rödgardister otaliga historiska byggnader. Under Kommunistpartiets första kvartssekel vid makten spred de maoismen bortom Kinas gränser eftersom ideologin, liksom andra förgreningar av marxism-leninismen, ansågs vara vetenskapligt grundad och allestädes giltig.

Sedan Mao dog har Kommunistpartiets syn på sin roll i världen och sitt förhållande till den kinesiska historien dock ändrats avsevärt. I stället för att förkasta de särdrag som Kina hade under olika dynastiska styren anammar Kommunistpartiet i dag landets långa historia för att stärka sin egen legitimitet. Brittiska forskare har visat hur läroböcker för historieundervisning i Kina är medvetet utformade för att framställa ”Kommunistpartiet som fanbärare av en särskild kinesisk tradition av legitimt styre” som är sprungen ur de antika tänkarna Konfucius och Mencius läror. 

Tanken om universella värderingar betraktas som ett verktyg för att propagera västvärldens värderingar och intressen.

Under samma period har även partiets grundsyn på universella värderingar förändrats. Tidigare strävade partiet tidigare efter en ”världsrevolution” kännetecknad av maoistiska värderingar. I dag ser regimen universella värderingar som en av sina främsta utmaningar. Detta har bland annat bekräftats i en kommuniké som läcktes från partiets innersta kretsar, känd som ”Dokument nr 9”. Tanken om universella värderingar betraktas som ett verktyg för att propagera västvärldens värderingar och intressen. I kontrast söker partistaten numera i högre grad legitimitet i nationalismen, i detta fall sådan som utmärks av lojalitet till det styrande partiet, en slags moralisk relativism.

Övergången från partiets ursprungliga revolutionära ideologi till den senare civilisationsomfamnande partinationalismen har varit brokig och är än i dag otydlig. Till skillnad från Sovjetunionens försök att ”avstalinisera” politiken och samhället har Kommunistpartiet i Kina inte tagit avstånd från Mao. Den tidigare ledaren Deng Xiaoping lär ha sagt att Mao gjorde 70 procent rätt och 30 procent fel under sina år vid makten. Med andra ord är den officiella bedömningen att Maos livsgärning huvudsakligen var bra för Kina, och med det arvet lever Nya Kinas ursprungliga rättfärdigande vidare. 

Kommunistpartiet har på så sätt utvecklat ett historiografiskt dubbelspråk enligt vilket partiets legitimitet grundas å ena sidan på att det för första gången befriade Kina från det förgångnas förtryckande styren, men å andra sidan på att det förvaltar en flertusenårig tradition.

För Kommunistpartiet är det inte nödvändigtvis ett problem att denna historieskrivning är motsägelsefull. Såväl ordförande Mao som Xi Jinping har gett uttryck för en instrumentell historiesyn genom att tala om att ”använda det förgångna för nutidens ändamål” (gu wei jin yong). Men för utomstående, såväl det kinesiska folket som omvärlden, fordrar dessa två perspektiv helt olika förståelser av regimen i Peking.

Ett splittrat folk

Att Kommunistpartiets styre skulle vara beständigt, i kraft av att manifestera ett hävdvunnet och säreget kinesiskt politiskt system, går tvärt emot tankar om Kinas politik som fram till nyligen var allmänt vedertagna i västvärlden. Att Kina skulle bli mer likt världens utvecklade länder och bli demokratiskt sågs som en tidsfråga. Denna övertygelse kom delvis från moderniseringsteorin, enligt vilken demokratisering blir allt mer sannolik i takt med att en nations välstånd växer, eftersom en växande medelklass förväntas kräva medborgerliga rättigheter. Detta skulle även gälla Kina.

Även om en eventuell demokratisering ännu är avlägsen finns det tecken på denna koppling mellan välstånd och liberala värderingar även i Kina. I en kvantitativ studie med material från hela Kina utom Hongkong och Macau visade Jennifer Pan vid Stanford University och Yiqing Xu från University of California, San Diego, att de kineser som ”föredrar auktoritärt styre är mer benägna att stödja nationalism, statlig inblandning i ekonomin och traditionella sociala värderingar; de som föredrar demokratiska institutioner och värderingar är mer benägna att stödja marknadsreformer men är mindre nationalistiska och stödjer i mindre grad traditionella sociala värderingar.” Den konservativa gruppen representeras i högre grad i de fattigare inlandsprovinserna medan den liberala gruppen är vanligare i de mer välbärgade områdena längs kusten.

Det utmanar enpartistyrets moraliska fundament att olika delar av det kinesiska folket ser sina intressen och värderingar på avsevärt olika sätt.

Redan två år innan Pan och Xus artikel hade publicerats, då den spridits som utkast, gick den statligt styrda tidningen Global Times – som är känd för sin konsekvent hårdföra och stundtals krigshetsande retorik – ut med skarp kritik mot studien. ”Regionala skillnader har aldrig varit en dominerande faktor i kinesisk ideologi, och det finns ingen fast koppling mellan ekonomisk utveckling och ideologi” i Kina, menade Global Times. Kinesiska akademiker och medier uppmanades att inte förledas av dessa utländska villfarelser.

Att en ej färdigställd studie som ditintills inte rönt anmärkningsvärd uppmärksamhet väckte en så stark reaktion kan framstå som märkligt, men det belyser sakens betydelse. Kommunistpartiet rättfärdigar sitt enpartistyre med att göra anspråk på att främja hela folkets intressen, till skillnad från i flerpartisystem där vardera parti påstås enbart värna sina väljares men inte hela nationens välmående. Pan och Xu konkluderar förvisso att de ideologiska klyftorna i Kina inte är tillräckligt betydande för att samla en stark opposition mot Kommunistpartiets styre. Likväl utmanar det enpartistyrets moraliska fundament att olika delar av det kinesiska folket ser sina intressen och värderingar på avsevärt olika sätt.

Demokrati är ingen självklar importvara

En annan vanlig föreställning är att de många kineser som har studerat i västvärlden skulle bidra till demokratisering i Kina. Francis Fukuyamas epokdefinierande felbedömning att världens olika statsskick oundvikligen skulle utvecklas i en liberaldemokratisk riktning vilade till del på denna förutsägelse. I artikeln ”The End of History?” från 1989 skrev Fukuyama att det är ”svårt att tro att de [kineser som har studerat utomlands] skulle nöja sig med att Kina skulle vara det enda landet i Asien som var opåverkat av den större demokratiseringstrenden”. Men de har inte bara fått nöja sig utan demokrati, 1980-talet framstår i dag som Nya Kinas politiskt friaste tid. Sedan dess har mediers och akademikers frihet förvärrats avsevärt, särskilt de senaste åren.

Oavsett vilken betydelse man tillskriver dess roll i Kinas eventuella demokratisering är det värt att notera att utlandsstudier inte entydigt har fått kineser att bli mer positivt inställda till demokratiska samhällen och demokrati som politiskt system. I vissa fall har det rent av fått motsatt effekt. En enkätundersökning vid ett amerikanskt universitet fann att av nästan 1 000 kinesiska studenter hade 29 procent en mer negativ uppfattning om USA än före sina studier, 26 procent hade ett mer positivt intryck och för resten var det oförändrat. 

Med en annan mediekonsumtion skulle folkets syn på partiet säkerligen se annorlunda ut. 

Även på annat håll har kinesiska studenter vittnat om liknande splittrade intryck av att studera utomlands. Sociologen Henry Chiu Hail, som har genomfört en kvalitativ intervju- och enkätstudie om kinesers upplevelser av utlandsstudier, noterar att vissa kineser känner sig påhoppade när problem med Kinas politik påtalas. Flera av de intervjuade berättar hur de upplevt nedsättande fördomar och uppfattar kritik av Kinas politiska system som en del av dessa fördomar.

Det är svårt att skatta de sammantagna effekterna utlandsstudier har på demokratiska övertygelser, men de är inte så ensidigt positiva som tidigare förutspått. En del i utmaning är just att tydligt hålla isär uppfattningar om vad som berör landet Kina och vad som berör Kommunistpartiet. 

Mediernas betydelse

Däremot finns det tydliga tecken att på att val av nyhetskällor påverkar politiska uppfattningar. Kinas mediefrihet ligger på plats 177 av 180 i Reportrar utan gränsers index. Den placeringen är inte ett systemfel. Xi Jinping talar öppet om hur landets medier bör upprätthålla en ”absolut lojalitet” och ha ”partiet” som efternamn. Denna mediekontroll är utformad för att främja stöd till partiet, men med en annan mediekonsumtion skulle folkets syn på partiet säkerligen se annorlunda ut. 

I en experimentell studie granskade forskarna Yuyu Chen från Peking University och David Y Yang från Harvard hur internetanvändningen påverkade 1 800 universitetsstudenter i Peking. Under 18 månader gav de en kontrollgrupp tillgång till så kallade virtuella privata nätverk (VPN), en slags mjukvara som gör det möjligt att få tillgång till webbsidor som är blockerade på Kinas internet, för att se hur deras uppfattningar om Kinas politik påverkades av att de fick tillgång till information från omvärlden. Det visade sig inte få någon effekt. Nästan inga av försökspersonerna använde sin VPN självmant för att läsa utländska medier som är blockerade i Kina. 

Experimentet fick däremot bestående effekter på en annan kontrollgrupp, som fick VPN-tillgång och gavs incitament att besöka västerländska mediers hemsidor. De som uppmanades att läsa västerländsk medierapportering lärde sig mer om politiskt känsliga nyhetshändelser, blev mer pessimistiska om Kinas ekonomiska utveckling, mer negativt inställda till den kinesiska enpartistaten och mindre benägna att investera på den kinesiska aktiemarknaden. Samma personer fortsatte i hög utsträckning att följa utländska medier efter att försöksperioden avslutats och gav viss liknande effekt på personer i sin närhet.

Chen och Yang konstaterar därför att Kommunistpartiets informationskontroll inte enbart vidmakthålls genom den Orwellska dystopin att medborgarna berövas tillgång till information, utan även genom Aldous Huxleys dystopi att statsmakten förtar folkets benägenhet att över huvud taget söka information. 

Civilisationernas kamp?

Runt omkring i västvärlden har ett politiskt uppvaknande ägt rum under de senaste åren. Västerländska ledare har insett att Kommunistpartiet är ointresserat av demokratisering, även långsiktigt, vilket får en rad existerande politiska utmaningar att framstå som värre än vad som annars vore fallet. Det ovärdiga tillståndet för mänskliga rättigheter i Kina, omfattande cyberspionage, dubiösa territoriella anspråk och militärt maktspråk i Sydkinesiska havet och gentemot Taiwan och andra känsliga frågor har behandlats som övergående problem. 

Nu håller attityden på att förändras. Med insikten att det kinesiska styret utgör en långsiktig utmaning för demokrati i världen konstaterade EU tidigare i år att den kinesiska partistaten är en ”systemrival” medan USA:s nationella säkerhetsstrategi karaktäriserar regimen som en ”revisionistisk makt”.

Den europeiska civilisationen riskerar att försvinna, sade Macron, om vi i framtiden kommer att domineras av USA eller Kina.

Vissa västerländska beslutsfattare har anammat en bild att liberala demokratier utmanas av det faktum att Kina som land är kulturellt annorlunda och uppfattar det som skälet till dagens politiska utmaningar. Tidigare i år betonade Kiron Skinner, en chef på amerikanska utrikesdepartementet, att rivaliteten med Peking är ”första gången vi har en stormaktsrival som inte är kaukasisk”. Uttalandet väckte uppmärksamhet eftersom formuleringen antydde att stormaktsrivaliteten skulle vara huvudsakligen likadan även om Kina inte styrdes av Kommunistpartiet.

Kort därefter uttryckte den amerikanske säkerhetsrådgivaren John Bolton liknande tankegångar, att konflikten med Kina bar drag av en civilisationernas kamp. (Både Skinner och Bolton har sedermera lämnat Trumpadministrationen, dock av skäl som inte har att göra med deras kommentarer om Kina.)

I ett linjetal om Frankrikes utrikespolitik i augusti reflekterade president Emmanuel Macron över civilisatoriska skillnader. Den europeiska civilisationen riskerar att försvinna, sade Macron, om vi i framtiden kommer att domineras av USA eller Kina. Han påstod att i jämförelse med den europeiska civilisationen är USA ”i det västerländska lägret men har inte samma humanism”, medan den kinesiska civilisationen inte har samma ”kollektiva preferenser […] och värderingar” som den europeiska. 

Att förstå dagens politiska utmaningar utifrån detta synsätt är djupt olyckligt, bland annat eftersom man då förväxlar Kommunistpartiets politiska ambitioner med det kinesiska folkets vilja och förbiser hur Kommunistpartiets informationskontroll påverkar opinionsbildning i Kina. Det är även ett recept för defaitism. Om civilisationsskillnader är grunden till de många och svåra målkonflikter som föreligger mellan EU:s och den kinesiska partistatens ambitioner så finns det ingen lösning i sikte. Civilisationernas karaktärsdrag kan förväntas fortleva.

Partistatens utformning bekräftar att regimen inte manifesterar något essentiellt kinesiskt.

Som tur är behöver vi inte anamma den problembilden. Under Kinas moderna historia har den kinesiska statsmaktens grundläggande politiska inriktning förändrats avsevärt flera gånger, oaktat att samma civilisatoriska fundament har förelegat, när nya makthavare har styrt landet utifrån sina övertygelser. Liknande förändringar kan ske även framöver. 

När utländska ledare beskriver dagens politiska motsättningar som en naturlig konsekvens av civilisationsskillnader, underblåser de kommunistpartiets försök att upphöja partilojalitet till det främsta uttrycket för nationalism.

Uttalandena om civilisationsskillnader som har belysts ovan är dock undantagsfall. Den västerländska politiska diskussionen om Kina har huvudsakligen berört sådant som kan lösas med lagboken (åtminstone om lagens ord implementeras opartiskt, vilket ofta inte sker i Kina).

Kommunistpartiet är inte Kina

En förståelse av skillnaden mellan landet Kina och den ideologiska maktapparaten Kommunistpartiet är avgörande för hur vi väljer att bemöta de olika politiska utmaningar som emanerar från Peking. Genom 70 år av hårdfört auktoritärt styre har partiet konsoliderat en stark kontroll över den information som sprids och är tillgänglig i Kina, vilket har satt spår på vilka uppfattningar om världen som förekommer i landet. 

Denna informationskontroll har varit nödvändig för Kommunistpartiet eftersom det, på goda grunder, räds att allmänheten annars inte skulle stödja dess styre över landet. Partistatens utformning bekräftar att regimen inte manifesterar något essentiellt kinesiskt, utan är en skapelse av personer vars övertygelser avviker från mycket av det som tidigare karaktäriserade den kinesiska civilisationen.

Att anamma föreställningen att partistaten ger uttryck för Kinas nationella karaktär vore att ge efter för en av Kommunistpartiets främsta ambitioner. Det vore också att ge efter på falska grunder. Liksom i resten av världen är det kinesiska folkets politiska preferenser inte statiska, folket har en komplex inställning till det styrande partiet och deras uppfattningar påverkas av såväl levnadsförhållanden som informationsflöden.