Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

DEBATT: Välkommet ifrågasättande av Bildts utrikespolitik

Carl Bildts gärning på det utrikespolitiska området är allt annat än okontroversiell. Ändå har den omgärdats av en närmast underdånig respekt i moderata kretsar. Den senaste tidens debatt om Bildts insatser på den internationella arenan kommer inte en dag för tidigt, menar Daniel Schatz, doktor i statsvetenskap och fri skribent.

Carl Bildt. Foto: Utrikesdepartementet (CC BY-NC-SA 2.0)

Den moderate riksdagsledmoten Hanif Bali petades nyligen från sina riksdagsuppdrag efter att ha kritiserat den tidigare stats- och utrikesministern Carl Bildts (M) möte med Irans utrikesminister Javad Zarif i samband med dennes besök till Sverige. “En man som inte lyckats ha rätt om ett enda utrikespolitiskt skeende någonsin, skrev Bali på Twitter om sin partikollega. Hanteringen av fallet Bali aktualiserar frågan om Bildts utrikespolitiska arv och den utrikespolitiska kontinuiteten under regeringarna Reinfeldt 2006 till 2014.

Carl Bildts karriär som internationell politiker började 1995 som medlare i det krigsdrabbade Bosnien. Bildt var för serbvänlig och långsam i sina ingripanden, löd den internationella kritiken, däribland från amerikanskt håll. New York Times menade att han intog en nonchalant inställning till massakern i Srebrenica där drygt 8,000 bosniaker mördades och beskrev honom som att vara belastad med ett rykte om se mellan fingrarna gällande etnisk rensning och angrepp mot civila (NYT 17/12 95).

När Bildt återkom till svensk politik hälsades han som en internationell statsman. Den tidigare moderatledaren utsågs till utrikesminister i regeringen Reinfeldt 2006, trots sitt tidigare engagemang som styrelseledamot och aktieinnehavare i oljeföretaget Lundin Petroleum 2000-2006, vars styrelseordförande och vd delgivits misstanke om medhjälp till grovt folkrättsbrott i vad som i dag kallas Sydsudan. 

Trots likartad kritik från borgerliga politiker, debattörer och ledarskribenter, har det i moderata kretsar rått en närmast gränslös respekt för Bildts kunnande, politiska intellekt och analysförmåga.

Bildt väckte uppmärksamhet när han efter riksdagsvalet – i motsats till flera partivänner – vägra kalla övergreppen i Darfur för folkmord. Anklagelserna om att befolkningen fördrivits från sina hem avfärdades med att människor ibland måste flytta även i Sverige när en väg ska anläggas (AB 29/11 16).

Efter att demokratiaktivisten Neda Agha-Soltan sköts ihjäl på Teherans gator 2009 för att ha protesterat mot Irans riggade presidentval, var Sverige ett av få EU-länder som valde att närvara vid president Ahmadinejads installationsceremoni på ambassadörsnivå, vilket uppfattades som att ge valet och regimen indirekt legitimitet. När EU samma år föreslog intensifierade sanktioner mot Iran, valde Sverige tillsammans med fyra andra länder att säga nej till många allianspolitikers förtret. 

Då historia skrevs på på Libyens gator 2011 och Gaddafis 42-åriga styre gick mot ett slut, betonade Bildt till många borgerliga politikers för­våning att det ej handlar om att ”stödja den ena eller den andra” parten utan ”om att försöka få till stabilitet och en rimlig utveckling”. När frihetsropen kulminerade på Tahrirtorget i Egypten samma år, vägrade utrikesministern att kräva den tidigare diktatorn Mubaraks direkta avgång. I stället framhölls att både regimen och demonstranterna ej bör bruka våld (AB 25/8 11).

Medan kritiken mot diktaturerna var nedtonad förändrade Bildt den svenska Mellanösternpolitiken i pro-palestinsk riktning där grundandet av en palestinsk stat, till oppositionens jubel, oväntat gjordes till en borgerlig hjärtefråga. Politiken återknöt – i en ödets ironi – till den socialdemokratiska Palme-Andersson linjen.

Bildts uttalanden markerade en policyförskjutning genom att ofta vara mer välvilligt inställda till den palestinska sidan än andra EU-länders och den tidigare statsministerns Göran Perssons (S) hållning. Engagemanget – som innefattade en uppgradering av det palestinska representationskontoret i Stockholm till en ambassad – var så starkt att han betraktades som en av Israels främsta kritiker inom EU. Bildt portades, likt utrikesminister Margot Wallström (S), från Israel även om detta ej blev lika uppmärksammat som i fallet Wallström. Utrikesministerns linje kritiserades av en rad borgerliga politiker medan debattörer som Per Gahrton jublade och krasst konstaterade att “Bildt begriper Mellanöstern” (SvD 22/11 06).

Den tidigare moderatledaren positionerade Sverige som en ivrig påhejare för ett turkiskt EU-medlemskap. “Erdogans Turkiet på rätt väg”, skrev Bildt i Dagens Industri hösten 2013, samtidigt som internationella rapporter satte fokus på begränsningar av yttrandefriheten och fängslandet av oppositionella. När Turkiet samma år klandrades för att ha flest journalister i fängelse menade Bildt i en TV4-intervju att inga oliktänkande fängslades i landet.

”Det besvärande med Sveriges högerledda regering är varken dess allmänna politik eller löftena i valrörelsen. Det motbjudande handlar om utrikespolitiken, synen på folkmord och cynismen hos de mest ansvariga”, dundrade den tidigare FP-ledaren Per Ahlmark i DN 2007. Hans ilska var riktad mot Carl Bildt.

Trots likartad kritik från borgerliga politiker, debattörer och ledarskribenter, har det i moderata kretsar rått en närmast gränslös respekt för Bildts kunnande, politiska intellekt och analysförmåga. Den senaste tidens debatt om Bildts utrikespolitiska gärning bryter med denna princip.