Den polariserade samhällsdebatten gör oss dummare
Samhällsdebatten har antagit en allt mer bipolär karaktär. Nästan oavsett vilken fråga som diskuteras finns bara två alternativ: för eller emot. Något utrymme för nyanser ges inte, än mindre för självkritik och omprövning av egna ståndpunkter.
Några av reaktionerna på min artikel om hur människor tvingas sörja för sin egen säkerhet och trygghet sedan rättsstaten backat från några av sina grundläggande funktioner har fått mig att häpna. Att jag beskriver denna utveckling och de sannolika konsekvenserna av den har av några tolkats som att jag finner den önskvärd, att jag förespråkar rättsstatens kollaps och införande av medborgargarden.
Det är en häpnadsväckande tolkning som inte har stöd i texten jag skrev, men den följer ett mönster som jag känner igen från andra debatter som jag har varit inblandad i på senare år. Debatten om den så kallade systemkollapsen är ett sådant exempel. På ena sidan står de som velat uppmärksamma omfattande problem inom någon specifik samhällssektor, till exempel polisen eller sjukvården, problem så omfattande att det kan sägas att systemet inte längre fungerar som det ska.
På den andra sidan står de som nedlåtande konstaterar att det inte pågår någon systemkollaps, eftersom inte alla system i samhället, det vill säga hela samhällssystemet, har kollapsat, och att det därför inte finns något att debattera. Allt eller inget. Så länge inte allt har gått åt helvete spelar man bara mörka krafter i händerna genom att tala om problemen.
Så länge inte allt har gått åt helvete spelar man bara mörka krafter i händerna genom att tala om problemen.
En parallell till detta är debatten om det som polisen kallar för ”särskilt utsatta områden”, men som av vissa kommit att benämnas som ”no-go-zoner”. Det är en växande mängd stadsdelar där polisen inte har brottsligheten under kontroll, där poliser, brandkår och ambulanser inte kan operera fritt utan att riskera att utsättas för våld och trakasserier, där journalister angrips när de försöker rapportera. Det handlar om parallella samhällen där rättsstatens inflytande är begränsat eller obefintligt. Det rör sig med andra ord om mycket allvarliga samhällsproblem som det borde ligga i alla ansvarstagande samhällsmedborgares intresse, från höger till vänster, att komma till rätta med.
Det rör sig med andra ord om mycket allvarliga samhällsproblem som det borde ligga i alla ansvarstagande samhällsmedborgares intresse, från höger till vänster, att komma till rätta med.
Vad har då debatten kommit att handla om? Huruvida det är befogat att använda begreppet ”no-go-zoner” eller inte, eftersom det inte är polisens benämning på de aktuella stadsdelarna. Och är det inte ”no-go-zoner” finns ju inte heller något att oroa sig för, eller hur?
Ett liknande sätt att resonera har de debattörer som rycker ut till försvar varje gång något av de tre public serviceföretagen utsätts för kritik. Oavsett om man på ett principiellt plan är anhängare av idén med statligt ägda mediebolag eller inte finns skäl att måna om att de befintliga public servicebolagen gör sitt jobb på ett så bar och ansvarstagande sätt som möjligt. Det anser dock inte den självutnämnda skyddsvakt som tycks mena att SVT och SR skall vara höjda över varje form av kritik och granskning.
Ett av de grundläggande problemen med det svenska public servicesystemet är bristen på rutiner för långsiktig uppföljning och utvärdering av programinnehållet, framförallt när det gäller saklighet och politisk slagsida. Någon sådan mekanism finns inte. Granskningsnämnden för radio och tv som public servicebolagen själva hänvisar till när frågan kommer på tal har inte något sådant uppdrag. De granskar bara enskilda uttalanden, inte tendensen över tid.
Att public serviceföretagen själva inte är intresserade av att granskas är kanske begripligt, men att deras fan club månar om att företagen inte skall granskas är desto underligare. All offentlig verksamhet måste tåla granskning och utvärdering. Är verksamheten dessutom så bra som anhängarna vill hävda borde det heller inte finnas några skäl att oroa sig. I Storbritannien förändrade BBC sina rutiner sedan en utredning 2007 kunnat konstatera att det fanns en påtaglig åsiktsmässig slagsida i programutbudet. Med tanke på att BBC utgjort förebilden för svensk public service är det märkligt att det inte från politiskt håll rests krav på en liknande utredning i Sverige.
All offentlig verksamhet måste tåla granskning och utvärdering.
Men så ser tendensen ut i Sverige: antingen är man för något eller så är man emot. Är man för public service måste man försvara eller tona ned varenda snedsteg, är man för den liberala rättsstaten tror man sig behöva förneka när denna rättsstat misslyckas med sitt grundläggande uppdrag.
Tyvärr är denna strutsmentalitet kontraproduktiv. Att försöka släta över problem och tysta kritik leder till att problemen kvarstår och att missnöjet växer. En som månar om rättsstaten borde välkomna en debatt om dess misslyckanden, på samma sätt som den som värnar om public service borde välkomna kritisk granskning av densamma.
Att försöka släta över problem och tysta kritik leder till att problemen kvarstår och att missnöjet växer.
Här finns också viktiga lärdomar att dra för den som förespråkar marknadsekonomi och fri rörlighet. Att sjunga globaliseringens lov och samtidigt med emfas förneka dess avigsidor kommer knappast att övertyga den som ser sin egen levnadsstandard sjunka. Att fattigdomen minskar i rekordfart i Sydostasien är föga tröst för den som går arbetslös i bruksorten sedan industrin lade ned.
Den bipolära samhällsdebatten gör oss alla dummare och hindrar oss från att komma fram till lösningar på verkliga samhällsproblem. Antagligen är det därför en allt större del av det offentliga samtalet upptas av perifera symbolfrågor.