Idéer Krönika
Den som hatar liberalism delar inte värderingar med liberaler
Den socialdemokratiske debattören Payam Moula har beskrivit liberalismen som en cancer. När han nu talar om den ideologiska gemenskapen mellan socialdemokrater och liberaler är det bara uttryck för maktpolitiskt spel, skriver Caspian Rehbinder.
Januariavtalet är på vissa sätt en unik konstruktion, på andra sätt helt normal. Liberala partier genom Sveriges historia fått hitta samarbetsformer för att få genomslag för sin politik, inte sällan genom samarbeten med socialdemokrater.
Emma Høen Bustos och Matilda Molander, chefredaktörer för tidskriften Liberal Debatt, och Payam Moula, chefredaktör för den socialdemokratiska tidskriften Tiden, skriver tillsammans att januariavtalet är mer än en parlamentarisk lösning: socialdemokratin och liberalismen delar viktiga ideologiska övertygelser. ”Det gäller framför allt synen på rättvisa men även frihet och tron på en bättre framtid.”
Payam Moula har varit den antiliberala socialdemokratins främsta röst.
Det är särskilt anmärkningsvärt att det skrivs av Payam Moula, som varit den antiliberala socialdemokratins främsta röst. Han har skrivit att arbetarrörelsen är ideologiskt vilsen för att den har ”anammat den liberala synen på människan”, beklagat att det finns liberala inslag i vänstern och beskrivit liberalismen som en ”cancer” som ”förpestar våra samhällen”. För ett år sedan var det tid för en ”postliberal socialdemokrati”, och Moula skrev om liberalismen: ”Nu ska den utrotas.” Att han nu delar syn på rättvisa och frihet med liberaler är en – milt sagt – radikal förändring.
Men naturligtvis är det oklart vari samsynen ligger. Høen Bustos, Molander och Moula skissar på vad ett gemensamt projekt kan innehålla. Men det blir i praktiken bara drömmar om ett nytt januariavtal, inte en ”ideologisk bottenplatta”.
Klimatet kan illustrera. Høen Bustos, Molander och Moula vill ha en ”teknikoptimistisk klimatpolitik” där den som förorenar får betala. En god ambition, och ett politikområde där man säkert kan hitta gemensamma förslag. Men den ideologiska skillnaden är milsvid. Payam Moula har tidigare skrivit att klimatkrisen tvingar oss att hitta ”alternativ till kapitalismen”. I hans klimatarbete är hela det ekonomiska systemet ett hinder som måste övervinnas.
Synen på mänskliga rättigheter är en annan illustration. Payam Moula har kritiserat att lagrådet kan bromsa riksdagsmajoriteters tillfälliga nycker, vill att ”inte något område” ska skyddas från majoritetsbeslut. Det är knappast uttryck för en gemensam syn på frihet och rättvisa, som bland andra Elsa Kugelberg har påpekat.
Läs också:
Konflikten har ironiskt nog fångats av Emma Høen Bustos och Matilda Molander i en replik på just Payam Moula:
I Moulas idévärld står ingen sfär bortom politiskt inflytande, staten och samhället är ett. Den frihet och mening som utforskas i kultur, konst och religion räknas inte, utan det är i politiken som livets stora frågor ska undersökas och svaren skapas.
Det finns grundläggande konflikter mellan stat och marknad, kollektivism och individualism, och begränsningar av politikens inflytande, som socialdemokrater och liberaler ser olika på. Liberaler och socialdemokrater kan förstås ändå genomföra reformer tillsammans. Till exempel har S och FP sänkt marginalskatter tillsammans 1981, 1990 och – tillsammans med C och MP – så sent som 2019. Det är förstås oproblematiskt. Har man inte egen majoritet är det nödvändigt att hitta koalitioner och kompromisser. Men de ideologiska konflikterna försvinner inte för det.
Den som vill se politiska samarbeten mellan liberaler och socialdemokrater kan inte ägna sig åt charader om ideologisk samsyn.
”Verkligheten tvingade mig att gå vidare från liberalismen”, har Moula skrivit. Nu kanske en parlamentarisk verklighet tvingar tillbaka honom. Det är välkommet: en socialdemokrati med liberala inslag är bättre än en socialdemokrati utan. Men liberaler måste veta om att det är en tigers rygg de vill rida på, om de inte ska hamna i dess mage.
Den som vill se politiska samarbeten mellan liberaler och socialdemokrater kan inte ägna sig åt charader om ideologisk samsyn, utan måste förklara varför en konfliktfylld koalition ändå är bättre än alternativet.