Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Samhälle Krönika

Amanda Broberg: Smutskastning är Socialdemokraternas paradgren

Det politiska minnet är kort. Den stundande valrörelsen och dess låga nivå är knappast ett undantag. Amanda Broberg påminner om valrörelsen 1985 och Socialdemokraternas långa tradition av negativa kampanjer och smutskastning.

Valdebatt inför valet 1985. Olof Palme vänder sig mot kameran. Foto: Anders Holmström / TT

Jag minns alldeles för många valrörelser med tanke på min ringa ålder. 2014 var jag engagerad i min första. På valdagen sa min mamma till mig att ”valvakor är sällan särskilt roliga tillställningar om man är moderat”. Hon fick rätt. 2018 kom uppföljaren på besvikelsen, för att sedan förlängas till en regeringsbildning som inte såg ljuset i tunneln på nära ett halvår. 

Nej, valrörelser tar inte alltid fram det bästa hos partierna. Det fick jag återigen erfara bara några månader senare. Det var dags för EU-valrörelsen 2019. 

Kristdemokraternas Sara Skyttedal och Centerpartiets Fredrick Federley bedrev ett slags gyttjebrottning om godhet som i bästa fall framstod som politiskt taktik, i värsta fall som rätt illa dolt väljarförakt. ”Detta är den värsta valrörelsen jag har upplevt”, skrev Andreas Johansson Heinö i en krönika i Borås Tidning två veckor innan valdagen. 

Med drygt ett år kvar verkar det finnas goda skäl att tro att valrörelsen som stundar inte kommer att bli särskilt trevlig den heller. Den 13 januari skrev statsminister Stefan Löfven i en debattartikel i Aftonbladet: ”Riksdagens partier tycker olika om mycket men det är bara Sverigedemokraterna som talar om att ‘segra eller dö’. Det är inte så man talar demokratins språk.”

Tongångar som hade passat bättre för att beskriva utomparlamentariska gruppers maktanspråk

En vecka senare menade justitieminister Morgan Johansson på Twitter att Ulf Kristersson signalerar att han vill ”gripa makten i Sverige med hjälp av SD.” Det är tongångar som hade passat bättre för att beskriva utomparlamentariska gruppers maktanspråk, än det högst naturliga, att det största oppositionspartiet söker stöd för att vinna nästa val. 

Morgan Johansson. Foto: Amir Nabizadeh / TT

”S satsar på att vinna VM i gyttjebrottning” skrev journalisten Torbjörn Nilsson för några veckor sedan och kallade den nya S-strategin för Kapitolium-kampanjen. Att S skruvat upp tonläget förklaras med att Löfven är alltmer pressad. Det är dock inte första gången en socialdemokratisk statsminister under press driver en negativ kampanj. 

Med drygt ett år kvar hyser nog få hopp om en hederlig valrörelse. Men det finns gott om konkurrens i tävlingen om den sämsta valrörelsen någonsin. 

I maj 1985 utbryter värmebölja i Sverige. Ronald Reagan hade svurits in som amerikansk president för en andra mandatperiod tidigare samma år, och i mars hade Michail Gorbatjov tillträtt som generalsekreterare för det sovjetiska kommunistpartiet. I Sverige driver S-regeringen sedan några år tillbaka en tredje vägens politik med kanslihushögern i spetsen. Vissa marknadsinslag i välfärden tolereras och planerna på löntagarfonder har övergivits. Det är senvår, några månader kvar till valdagen och i opinionen nosar Moderaterna på 30 procent. Statsminister Olof Palme börjar bli alltmer desperat. 

Det sägs att Socialdemokraternas dåvarande kommunikationschef Bo Krogvig fick åka i rallyfart till Nynäshamn för att få Olof Palme, som var på väg till sommarstället på Gotland, att godkänna de sista detaljerna i valkampanjen. 

Återkommande under hela valrörelsen var Palmes mantra om hur Moderaternas politik hotade knattefotbollen.

Till en början ska Palme dock ha motsatt sig valfilmen som på allvar förvandlade Socialdemokraternas valrörelse till en negativ kampanj. Valfilmen ”Varför ska vi bry oss om varandra” är filmad i ett grått och dystopiskt ljus och regisserad av Roy Andersson. Scenerna är ett ålderdomshem där sängar med äldre rullas in som på bårhus, en sjuksköterska som hetsigt rotar efter pengar i en mammas handväska efter ett läkarbesök och ett barn som knuffas ut ur skolbespisningen eftersom han inte haft pengar till lunch.

Fattiga barn knuffas ur kön till skolbespisningen. Så beskrev Socialdemokraterna det politiska alternativet i sin valfilm 1985.

Det var först när dåvarande moderatledaren Ulf Adelsohn rasat över filmen i ett tal som Palme såg potentialen. Kampanjmaskineriet fick spinna på. Återkommande under hela valrörelsen var Palmes mantra om hur Moderaternas politik hotade knattefotbollen. En rätt långsökt och illasinnad tolkning av att partiet ville skära ned i vissa bidrag på föreningsnivå. 

Mitt under valrörelsen släpptes Svarta gänget som singel. ”Då var dom kompis med fascisterna. Då var dom bundis med nazisterna. (…) Det var då, det var länge se’n. Men nu står samma Svarta Gäng och har häng på ministertaburetterna igen! Nu har dom putsat upp fasaderna. Nu ser dom ut som demokraterna. Nu går dom själva ut på gatorna. Nu vill dom kallas Moderaterna”, sjunger Björn Afzelius i låten. 

Vindarna vände. Den 15 september 1985 vann Socialdemokraterna valet. Till vilket pris, kan man fråga sig. Poängen kvarstår: Den negativa kampanjen är inte främmande mark för socialdemokratin. 

Ingvar Carlsson. Foto: Anders Löwdin/Socialdemokraterna.

I valrörelsen tre år senare menade den socialdemokratiske socialministern Sten Andersson att Folkpartiledaren Bengt Westerberg hade en ”felprogrammerad hjärna” eftersom han föreslagit sänkt ersättningsnivå i sjukförsäkringen. I augusti 1990 sade den dåvarande socialdemokratiska partiledaren Ingvar Carlsson i Ekot att ”Moderaternas förslag riskerar att dubbla barnadödligheten”. 

I dag är det de digitala kommunikatörerna och spinndoktorerna som får allt större inflytande.

Att valrörelser var bättre och mer sakpolitiskt orienterade förr är åtminstone till delar en skönmålning. Tvärtom har de genom historien ofta tagit fram det sämsta i partierna. Bland kampanjbudskapen i en genomsnittlig valrörelse brukar nära hälften vara negativa eller orienterade kring motståndaren. 

Så vad är egentligen nytt? 1985 var det åtminstone kanslihushögerns intellektuella nationalekonomer och deras politik som retade gallfeber på facket. I dag är det de digitala kommunikatörerna och spinndoktorerna som får allt större inflytande. Resultatet blir därefter. Känslan att av hela det ursprungliga förhållningssättet, där kommunikatörerna ska paketera och föra fram ett politiskt budskap som partiorganisationen fött fram, i stället har blivit det omvända, är svår att skaka av sig. 

Samtidigt som ett statsråd i ännu en märklig och mörk insinuation rekommenderar en dokumentär om 1930-talet (den kanske mest missbrukade metaforen i svensk politik), visar en undersökning från Demoskop att sakpolitiken är viktigare för väljarna än vilka partier som samarbetar. Ändå går många partiers kommunikation i rakt motsatt riktning. Mer än något annat riskerar Socialdemokraternas desperation just nu att på allvar leda till att man kastar ut sakfrågorna genom fönstret.

Å andra sidan har strategin fungerat tidigare, på vilket valrörelsen 1985 är det kanske bästa exemplet. Och visst är valvakor ofta roligare tillställningar för socialdemokrater. Valrörelserna är desto smutsigare. Den som stundar 2022 blir inget undantag.