Hur man än räknar har Löfven misslyckats med jobben

Utvärdera mig på jobben, sa Stefan Löfven när han blev partiledare för Socialdemokraterna. I sin första regeringsförklaring sa han:

Ett tydligt sysselsättningsmål ska styra den ekonomiska politiken. Antalet personer som arbetar och antalet arbetade timmar i ekonomin ska öka så mycket att Sverige når lägst arbetslöshet i EU år 2020.

Det gick, som bekant, inte så bra. Sverige har inte fått EU:s lägsta arbetslöshet, inte ens i närheten. Sverige har inte ens förbättrat sin position, utan sjunkit som en sten – från en mittenposition till ett av EU:s sämsta länder.

Nu pratar socialdemokraterna hellre om sysselsättningsgraden än arbetslösheten. ”Jag hade varit mycket mer bekymrad över arbetslösheten om arbetskraftsdeltagandet var lågt”, konstaterade Magdalena Andersson redan 2019. Eftersom sysselsättningsgraden är hög är den höga arbetslösheten ett mindre problem.

Sysselsättningsgraden räddar inte regeringen.

Men sysselsättningsgraden räddar inte Magdalena Andersson. Sveriges sysselsättning är god – bland de bästa i världen – men under Stefan Löfven och Magdalena Andersson har även den blivit allt sämre i internationell jämförelse.

Under hela det tidiga 2000-talet, fram till 2014, var Sveriges sysselsättningsgrad 11 procentenhter högre än EU-snittet, med små variationer. Sedan regeringsskiftet 2014 har skillnaden gått från 11 till 8 procent. Det är en kraftig relativ försämring.

En del av förklaringen är att kvinnor gör inträde på arbetsmarknaden i många länder. Det är förstås lätt att få upp sysselsättningsgraden i hela befolkningen då. I Sverige ägde kvinnors arbetsmarknadsinträde rum för länge sedan, så den framgången är redan gjort.

För att få en bättre jämförelse kan man därför jämföra sysselsättningsgraden bara hos män. 2014 hade Sverige 7,2 procentenheter högre sysselsättningsgrad än EU-snittet. 2019 var skillnaden 4,8 procentenheter. Det är fortfarande en kraftig relativ försämring.

Sverige börjar från en hög absolut sysselsättningsnivå. Det är förstås lättare att öka från en låg än från en hög nivå, vilket kan bidra till en relativ försämring. Så om man bara räknar alla länder som hade en högre sysselsättningsgrad än 74 procent 2014 kanske man får en bättre jämförelse.

Sverige ligger då 3,1 procentenheter bättre än snittet 2014 – men 1,3 procentenheter sämre 2019. Det är en kraftig relativ försämring, även bland länderna med en hög startnivå.

Att utrikes födda är mindre sysselsatta är ett politiskt misslyckande i sig, inte en ursäkt för regeringens sysselsättningsmisslyckande.

Invandringen då? Utrikes födda är i lägre grad sysselsatta än inrikes födda, och Sverige har tagit emot fler invandrare än andra EU-länder.

Här ska man börja dra öronen åt sig. Utrikes födda är mindre sysselsatta – men det är ett politiskt misslyckande i sig, inte en ursäkt för regeringens sysselsättningsmisslyckande.

Men inte heller invandringen räddar regeringen. Tar man bort den och räknar bara inrikes födda män har Sverige gått från knappt nio till knappt sju procentenheter högre sysselsättning – och halkat från första till tredje plats i sysselsättningsligan.

Tar man även här bort länderna med mindre än 74 procents sysselsättning blir det bara en handfull länder kvar – Danmark, Nederländerna, Tjeckien, Tyskland och Österrike. Fortfarande har Sverige utvecklats sämre än snittet, även om minskningen är mindre.

Försämringen har ägt rum sedan 2014.

Regeringen kan försöka blanda bort korten, och växla mellan arbetslöshet och sysselsättningsgrad som mått. Peka på kvinnors arbetskraftsdeltagande eller andelen utrikes födda som förklaring. Men förklaringarna håller tunt.

Sveriges utgångspunkt är god. Utgångspunkten är en sysselsättningsgrad som slår de flesta andra länder. Men försprånget blir allt mindre. Den relativa positionen allt sämre. Och försämringen har ägt rum sedan 2014.

Hur man än räknar har regeringen misslyckats med jobben.