Smedjans sommarredaktion
Under sommaren förvandlas Smedjan från magasin till ledarsida, där våra sommarsmeder dagligen kommenterar svensk, europeisk och global politik i kortare texter. Välkommen att läsa! Läs mer
Utblick Ledare
Det är dags att avreglera försvarsindustrin
Under krigstid sker innovationen snabbare än vanligt. Teknik, ny som gammal, kan bli förlegad på bara några veckor. Ska Europa rusta det som i dag är ett undermåligt försvar måste EU minska byråkratin och göra upprustningen enklare. Det skriver Theodor Tralau.
I början av första världskriget red generalerna fortfarande ut i strid med sina hästar, precis som på 1800-talets slagfält. När den brittiska armén i slaget vid Somme 1916 för första gången rullade fram med stridsvagnar, blev hästen plötsligt helt obsolet. En stridsteknik som hade varit oumbärlig sedan Djingis Khan hade förlorat sin betydelse på bara något år. Och precis samma sak kan hända i dag.
Drönare har hittills varit – och är fortfarande – det som gjort att Ukraina har kunnat försvara sig mot den ryska invasionen. Det har möjliggjort anfall djupt in i Ryssland och förhindrat ryska markoffensiver. Frontlinjen har i princip stått still sedan september 2022 – och drönarna har varit en stor del av detta.
Därför är det inte konstigt att drönare ofta tas upp när det talas om den europeiska upprustningen. Men den hegemoni som drönaren har etablerat i Ukraina behöver inte nödvändigtvis bestå. I maj presenterade Rafael, ett försvarsföretag ägt av den israeliska staten, ett nytt luftvärnssystem som förväntas levereras i slutet av 2025. Försvarssystemet är ett energivapen som verkar genom att man riktar en kraftig laserstråle mot det som ska skjutas ned. Systemet är billigt och har visat sig vara enormt effektivt för att bekämpa drönare på korta och medellånga avstånd, och det kan enligt vissa försvarsanalytiker göra drönarna allt mindre relevanta.
En last med artilleriammunition som skulle skickas till Ukraina behövde vänta i flera månader på grund av EU-direktiv.
Om det blir så, eller om ytterligare motmedel skapas och teknikförändringar äger rum som ger drönarna nya förmågor, återstår att se. Lärdomen är inte att ett nytt, stort system alltid förändrar allt, utan snarare att det är förmågan att snabbt anpassa sig till slagfältets villkor som är avgörande.
Därför är det viktigt att vi inte binder oss långsiktigt vid teknik som i dag är toppmodern och svår att försvara sig mot, men som i morgon kan vara föråldrad eller ineffektiv. Det har blivit ett återkommande tema i Europa och Sverige att extra regelkrav och långa upphandlingstider gör att vi fastnar med gammal materiel, något som redan har konstaterats i Rutger Brattströms rapport Marknaden försvarar Ukraina och på ledarplats.
Men i dag samordnar Europa sin upprustning genom EU:s Permanent Structured Cooperation (PESCO). Organisationen har som uppgift att utbilda personal och tillsammans utveckla ny försvarsmateriel, däribland drönare. Men systemet präglas av överdriven byråkrati.
Då kommer vi att stå försvarslöst mot ett Ryssland som riktar blickarna mot Baltikum.
I juni publicerade The Times en artikel om hur byråkratin i EU kan påverka vår försvarsförmåga. En last med artilleriammunition som skulle skickas till Ukraina behövde vänta i flera månader på grund av EU-direktiv som gör det svårt att transportera farligt gods. Bara att frakta vapen inom unionen kräver mycket resurser då instruktionen till tullblanketten – som redan består av flera hundratals sidor – är över 45 sidor lång och innehåller krav på vilken färg som ska användas för att fylla i formuläret.
Ska upprustningen ske på allvar måste EU börja rensa i byråkratiska hinder som hämmar den inhemska försvarsindustrin och utvecklingen av försvarsförmågan. EU borde undanta försvarsrelaterade företag och transporter från komplicerade miljöregler som gör det svårt att snabbt frakta och producera ny teknik – och uppmuntra länder att minska på nationella särregler.
I dag utkämpas ett blodigt krig i vår närhet. En framtida konflikt med Ryssland är en reell risk. Drönarna som börjar köpas in i dag riskerar att vara värdelösa den dagen Europa faktiskt måste använda dem. Då kommer vi att stå försvarslöst mot ett Ryssland som riktar blickarna mot Baltikum.
Därför måste Sverige och Europa bli mer snabbfotade och flexibla i utvecklingen, upphandlingen och förbandssättningen av nya vapensystem. Annars riskerar vår försvarsteknik att råka ut för samma öde som hästarna efter slaget vid Somme 1916.