Det är hyckleriet ni borde skämmas för
Ledarskribenter har på sistone börjat predika om skam och talar om helvetet. Skam kan vara bra för att förhindra oss att göra fel, men när vi skall skämmas för saker som vi har svårt att förändra leder det bara till hyckleri och dåligt självförtroende.
Jag vet att historien är gammal och att den berättats om andra, men så som jag har hört den var det den färgstarke prästen Peter Isaac Béen i Sätila, som brukade säga: ”Kära vänner, gör inte så som jag gör, utan gör som jag säger.” Det fanns nog ett mått av självironi i de orden. Alla kan vi göra misstag, men när någon hävdar ett ideal i livet som hon inte själv följer, brukar vi kalla det hyckleri.
Hyckleri har blivit så vanligt att knappt en dag går utan nya exempel. Ta till exempel det förra språkröret för MP Maria Wetterstrand som å regeringens vägnar ledde flygbränsleutredningen samtidigt som hon satt i biobränsleföretaget Cortus styrelse, och köpte aktier i bolaget medan utredningen pågick. Gör man en sådan sak borde man skämmas, men det gör inte Wetterstrand, utan hon försvarar sitt handlande och verkar inte förstå kritiken. Hade hon haft vett att skämmas hade hon förmodligen avstått från sitt dubbelspel. Där hade alltså skam haft en nyttig funktion.
I Dala-Demokraten skriver Göran Greider:
Sedan något år tillbaka har skambeläggandet av just flygandet ökat i styrka. Det är utmärkt.
Jag har träffat Greider en gång. Det var på ett flygplan. Jag tror inte alls att det är utmärkt att flyga och samtidigt skämmas för det. Det är hyckleri. Antingen flyger man med gott samvete, eller också låter man bli. Sträckan jag och Greider flög hade vi kunnat färdas med tåg, men det hade ju tagit längre tid. Greider nämner inget om det dubiösa i Wetterstrands utredning utan påpekar bara en brist i den:
Men ett faktum saknas: Det ständigt ökade flygandet går till helvetet.
När helvetet framförs som argument på en ledarsida har flygskammen verkligen blivit en form av religion. På DN:s ledarsida förs skammen dock ett steg längre. Flygskam är bra, säger Hanne Kjöller. Samtidigt genomskådar hon flygskammen. Det har blivit så billigt att flyga på charterresor att nästan alla har råd med det, och då är det inte längre fint. Då blir det i stället fint att låta bli att flyga, eller att åtminstone skämmas över att man flyger. Men ”flerbarnsskam är ännu bättre”. Folk borde inte ha så många barn så skam över det är bra. Hon påminner om Hasse Alfredssons gamle figur KDS:aren Malte Lindeman, som tyckte att man skulle ”få bort det där fula” och i stället hyra barn från Tyskland. På frågan om hur vi tryggar återväxten säger nämligen Kjöller:
No worries, säger jag. FN räknar med en befolkningsökning på 47 procent de kommande 80 åren.
Lätt som en plätt! Att stora folkomflyttningar leder till sociala spänningar och så gott som alltid till ökad kriminalitet och mänskligt lidande kan vi strunta i.
I Norbert Elias civilisationsteori spelar skamkänslor stor roll för hur människan utvecklats. Det innebär dock inte att all skam är bra. Skam bryter ner självkänslan och många människor har gjort desperata handlingar för att få självkänslan tillbaka. Det är så som Hjalmar Söderberg beskriver det i Doktor Glas (1905):
Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå afskydd och föraktad. Man vill ingifva människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till hvad pris som helst.
När man kan göra något åt sin skam, exempelvis genom att inte göra olämpliga saker, har skammen en funktion att fylla. Men att skämmas för saker vi måste göra leder bara till självhat och dåligt självförtroende, som vi dessvärre ofta försöker bota genom att skämma ut våra medmänniskor i stället. Den ultimata skammen är givetvis att skämmas för att man alls finns till. Vi måste äta och vi måste andas om vi skall kunna leva, men Kjöller visar siffror på att utandningen ökar med fyrtio procent när man tränar. Och aptiten ökar den med, så visst finns det skäl att pådyvla människor skam också för detta, åtminstone så länge man inte tänker på vilken mikroskopisk skillnad för klimatet detta utgör. Sedan finns det ju saker som vi egentligen inte behöver göra, men som vi gärna vill, exempelvis flyga och få barn. Att hylla skam över dessa saker samtidigt som man själv gör det är hyckleri. Eller varför inte kalla det skamligt?
För en tid sedan efterlyste Lars Thalén lite skamskam. I stället för flygskam och barnskam borde vi ha skam över att vi trycker skam i halsen på andra människor. Den skammen hade varit nyttig, för den hade i varje fall minskat hyckleriet.