Det är Moderaterna det är fel på, inte AKB

Inom psykologin kallas det projektion. Någon vill inte kännas vid sina egna svagheter, utan tillskriver någon i sin omgivning de negativa egenskaperna. Man skyller ifrån sig, inte bara inför omgivningen utan även inför sig själv.

Det är förstås inte en särskilt konstruktiv psykologisk försvarsmekanism. Just därför är det så trist att Moderaterna ett år före valet fortfarande inte vill inse att det inte är Anna Kinberg Batra som är problemet – det är partiet självt.

– Det klickar inte mellan partiledaren, partiledningen och väljarna, vilket det måste göra. Jag uppfattar att det är väljarnas signal att det måste till andra förändringar, säger Olle Reichenberg. Han är ett av de moderata kommunalråd som kräver Anna Kinberg Batras avgång.

I dag befinner sig Moderaterna i en situation där en genomsnittlig väljare inte kan förutse vad partiet ska ta för ställning i enskilda sakfrågor.

Visst spelar partiledaren roll. En karismatisk karaktär på partiledarposten har lättare att vispa upp känslor och locka väljare (något som dock inte säger det minsta om hans eller hennes kvalitet eller kompetens; se Donald Trump, Jeremy Corbyn o s v). Visst samlas man hellre, rent instinktivt, kring en färgstark oneliner-maskin, än en diskret, lugn figur?

Partiledarens betydelse är dock överskattad. Vad väljare framför allt vill ha är ungefär vad en PR-konsult skulle kalla ”en vision” – en kombination av målsättning och ambition. Människor röstar på partier som vet vad de vill och verkar entusiastiska inför att komma dit. Med andra ord: partier som står på en ideologisk grund och ger intryck av att vilja genomföra sin politik.

Moderaterna står inte på någon ideologisk grund. I teorin finns grunden fortfarande där, om man letar sig ett drygt decennium bakåt, till tiden då det fortfarande sågs som en självklarhet för en moderat att stå för sänkt skatt, ökad frihet och starkt försvar. Innan försvaret sattes på svältdiet, FRA-debatten ägde rum och det f d Högerpartiet plötsligt ville ”finansiera” skattesänkningar ”krona för krona”.

I dag befinner sig Moderaterna i en situation där en genomsnittlig väljare inte kan förutse vad partiet ska ta för ställning i enskilda sakfrågor. Ideologi verkar inte spela någon större roll längre.

Ett parti med tillräckligt tydliga mål och tillräcklig övertygelse skulle kunna ha en skyltdocka som partiledare och fortfarande vinna val.

Även om Moderaterna plötsligt skulle lyckas strömlinjeforma sin politiska agenda så tydligt att en vision framträdde, skulle det förmodligen inte räcka. Partiet har nämligen under större delen av mandatperioden inte heller givit intryck av att vilja genomföra sin politik. Decemberöverenskommelsen och den skugga av DÖ som riksdagen nu befinner sig under – även om M i år vill fälla regeringen – har skickat en stark signal: Att driva moderat politik är inte den högsta prioriteringen för Moderaterna.

Om man sympatiserar med ett partis politik, men partiet inte verkar bry sig om huruvida den politiken förs, varför ska man då rösta på partiet?

Den halvan av problemet har en given lösning: Börja föra högerpolitik i de fall det finns en riksdagsmajoritet bakom den. Där har Moderaterna gjort rätt genom att vilja lägga fram en gemensam alliansbudget. Hur ett stort parti, med sin komplexa interna struktur, ska hitta tillbaka till sina ideologiska rötter är en svårare fråga att besvara. Kanske är det därför flera inom Moderaterna, i stället för en ordentlig självrannsakning, skyller partiets oförmåga att locka väljare på Anna Kinberg Batra.

I själva verket är Kinberg Batras retorik och persona inte avgörande. Ett parti med tillräckligt tydliga mål och tillräcklig övertygelse skulle kunna ha en skyltdocka som partiledare och fortfarande vinna val.

I det här fallet är det inte partiet som behöver en bättre partiledare. Det är partiledaren som behöver ett bättre parti.