Det behöver svida att betala skatt

Har du besökt England eller USA på sistone? I så fall har du möjligen drabbats av den ovälkomna insikten att siffran på din middagsnota inte överensstämmer med siffran som stod i menyn. Skillnaden är inte till din fördel.

Orsaken är att momsen i dessa länder långt ifrån alltid är inkluderad i priset. Någonstans i menyn kan man ofta hitta diskret information om att en 12,5-procentig konsumtionsskatt kommer att adderas till priset, men vem har tid att informera sig om sådant när man försöker välja efterrätt? Så i stället får man en otrevlig överraskning när man ätit upp.

Det kan verka som ett onödigt sätt att komplicera din vardag, men i själva verket är det en insats för demokratin.

Tanken i en demokrati är att folket vid varje val godkänner eller underkänner sittande regering, vilket innebär att regeringen har alla incitament att gynna folket, och helst även ge intryck av att följa folkviljan. I själva verket behöver den förstås bara vara bättre än alternativen, vilket är en helt annan sak. Dessutom behöver den egentligen bara se till att vara bättre än alternativen under den sista åttondelen av mandatperioden; väljare glömmer oförrätter snabbare än du hinner säga ”valfläsk”.

När det kommer till kritan behöver regeringen inte vara det minst dåliga alternativet över huvud taget (se regeringen Löfven). En bidragande orsak är att idealdemokratin är full av insatta väljare med ett så brinnande intresse för politik att de lägger timmar av sin fritid på att hålla sig informerade. Verklighetens demokrati är i stället full av människor som har bättre för sig.

Det är först när vi känner av vad vi betalar i skatt som vi ställer den nödvändiga frågan: Vad fan får jag för det?

Då är det lätt att missa det som inte syns vid första anblicken. Man ser det konkreta, som möjligheten att vara ledig från jobbet en halv evighet med barnen utan att pengarna slutar trilla in på kontot, eller att få en synbarligen gratis utbildning. Men man ser inte vad det faktiskt kostar en.

Mycket riktigt visar en rapport från SNS att majoriteten inte har några större klagomål på skattesystemets utformning eller vart deras pengar går (brasklapp: undersökningen gjordes 2012). Samtidigt vet bara var tionde väljare att en arbetsgivaravgift på 30 till 32 procent av lönen betalas av arbetsgivaren till staten utan att komma i närheten av löntagaren. En annan undersökning, från 2015, visar att den genomsnittliga väljaren tror att man betalar 34 procent i skatt. I själva verket är det få som ens får behålla hälften av vad de tjänat ihop.

Okunskapen om skattetrycket är inte konstigt. De tusenlappar som skiljer den faktiska lönen från lönen efter skatt existerar aldrig riktigt för löntagaren. De är en teoretisk konstruktion på nivå med fantasier om lottovinster, inget man har en realistisk chans att faktiskt få spendera.

På samma sätt tänker man kanske på att cigaretterna blivit dyrare igen, men inte på att cigarettpaketet för 60 kronor egentligen bara kostar 28,60; resten är skatt. Den redan höga bensinskatten skrivs från och med nu upp varje år per automatik, så att ingen behöver fatta ett politiskt beslut att öka bilägarnas utgifter, och risken att debatt uppstår blir ännu mindre. Många kanske vet att flygskatten höjs i år, men man tänker inte på hur stor andel av semesterbudgeten som går direkt ned i statens fickor.

Forskningen bekräftar att människor reagerar starkare på märkbara skatter än på skatter de inte ser. Och i Sverige har vi ingen riktigt märkbar skatt, som aktivt måste betalas in ur skattebetalarens egen plånbok. Den vi hade, fastighetsskatten, var så avskydd att regeringen Reinfeldt avskaffade den.

Skatterna som hyvlas av lönechecken innan man får ut den väcker däremot ingen särskild reaktion. Vi känner ju inte av att vi förlorar pengar. Vi utgår undermedvetet från att den del av kakan vi får är hela kakan.

Och ju mer det svider att betala skatt, desto mer informerad blir man.

Sedan åker vi utomlands, till exempel till England eller USA, går ut och äter, och drabbas av de oönskade 12,5 procenten på notan. Den irritation vi känner då, över denna summa pengar som en anonym byråkrati tycker sig ha rätt till på basis av att någon äter middag, det är en förklädd välsignelse. Det är först när vi känner av vad vi betalar i skatt som vi ställer den nödvändiga frågan: Vad fan får jag för det?

Och, ännu viktigare: Vad hade jag kunnat få för det om jag fått bestämma själv?

Det påstådda mervärde vi får för kommunalskatt, landstingsskatt, moms, förmånsskatt, vinstskatt, spelskatt, alkoholskatt, tobaksskatt, bensinskatt, elskatt, flygskatt, fordonsskatt, trängselskatt, kemikalieskatt, lotteriskatt, ålderspensionsavgift, efterlevandepensionsavgift, sjukförsäkringsavgift, föräldraförsäkringsavgift, arbetsskadeavgift, arbetsmarknadsavgift, allmän löneavgift, elcertifikatsavgift och så vidare – är det värt det, eller hade vi använt pengarna bättre om vi kunnat välja?

Förr i tiden existerade inte dolda skatter, utan pengarna betalades aktivt av skattebetalaren. Då och då föreslår en libertarian eller klassisk liberal en återgång till ett sådant, ärligare system. Varje månad får man in allt man tjänat ihop på kontot, och sedan måste man själv föra över större delen till ”det gemensamma” – ungefär som företagare har det. Kanske till och med varje år. De mest radikala går ännu längre än så: att man, varje valår, betalar in all skatt för den gångna mandatperioden i samband med att man släpper sina röstkuvert i valurnan.

För den som har en månadslön på 30 000 kronor blir det, med dagens skattetryck, en miljon kronor. Tänk dig vad du hade kunnat göra av de pengarna, om du fått chansen.

Det krävs informerade val för att en demokrati ska fungera. Och ju mer det svider att betala skatt, desto mer informerad blir man. De flesta har egentligen bättre för sig än att sätta sig in i politiska detaljer, men i ett land som Sverige, där varje aspekt av vardagen är föremål för politik, är det en nödvändighet.

Ett system som bygger på att makthavarna inte ska våga bita den hand som föder dem, är beroende av att handen känner av bettet.