Det gick bättre för bärsen än för bilarna i DDR

Volkswagen, BMW, Mercedes, Porsche. Och Trabant. De fyra första bilmärkena är tyska, det femte var också tyskt. Men DDR, den del av Tyskland som blev kommunistiskt efter andra världskriget, klarade inte av att producera bilar med kvalitet eftersom planekonomi dels är ineffektivt när det gäller att hantera resurser, dels är riktigt dåligt för innovation och kundanpassning. 

Det finns däremot exempel på företag som inte bara klarade av att överleva de kommunistiska åren när dessa företag drevs som ”folkägda” organisationer – faktum är att de efter Tysklands enande har kunnat göra ett rätt rejält uppsving. Det handlar om alkoholproducenter, grundade långt före det första världskriget, som under nazism och kommunism ändå lyckades hålla i gång verksamheten. 

Rotkäppchen är det tyska namnet på Rödluvan, från folksagan med samma namn. Det är ett tyskt mousserande vin och kallas för sekt. Kvalitet kan alltid diskuteras, men priserna i Tyskland ligger under en flaska Henkell Trocken. På Lidl kan man hitta en flaska för 4€, så det är inget dyrt nöje. 

Rotkäppchens historia börjar med vinhandlaren Kloss und Foerster 1856 och efter några decennier med tillverkning och försäljning av mousserande vin, blev det varumärkesbråk kring namnet ”Monopol” och firman lanserade 1895 varumärket Rotkäppchen. Efter andra världskriget blev företaget först tvångsförvaltat av den sovjetiska ockupationsmakten och från 1948 ett VEB, alltså ett så kallat folkägt företag.

Ingen champagne i Östtyskland.

För den östtysk som av någon anledning ville skåla med lite bubbel fanns det alltså ett givet val, äkta champagne var inte att tänka på. Günther Kloss, som var barnbarn till en av grundarna, hamnade i Västtyskland och startade ett nytt företag. Efter återföreningen skedde privatiseringen snabbt, 350 anställda minskades till 60. De senaste 30 åren har företaget ägnat sig en hel del åt uppköp, samtidigt som marknadsandelen i hela Tyskland för ursprungsprodukten ligger på omkring 50 procent av allt mousserande vin som säljs. 

Köstritzer är ett bryggeri i Thüringen som är mest känt för sitt Schwarzbier. Med anor från 1500-talet och Goethe som en av de mer kända konsumenterna finns det en lång historia. Själva svartölet är rent tekniskt ett lageröl men med hög mängd rostad malt som ger ölet dess mörka, nästan svarta färg. Det liknar Guinness men skummar som en vanlig öl och är underjäst, precis som pilsnern. Avståndet mellan Bad Köstritz och Plzen är för övrigt ungefär 10 mil, och på vägen ligger Zwickau där Trabantfabriken låg.

Svartölet exporterades till väst.

Det exporterades en del Schwarzbier till väst under de kommunistiska åren, och även till övriga länder bakom järnridån. Efter murens fall övertogs ägandet av Bitburg och produktionen ökade efter investeringar från 145 000 hektoliter till närmare 900 000. Köstritzer har idag omkring 30 procent av den tyska marknaden för mörkare öl och ingår fortfarande i Bitburg-koncernen. 

Radeberger Pilsener är historiskt då det är det första tyska bryggeriet som enbart tillverkade öl av pilsnertyp. Bryggeriet grundades 1872 och 1885 registrerades firmanamnet Radeberger Exportbrauerei. År 1946 blev bryggeriet statligt och 1954 inleddes export av ölet som bryggdes strax utanför Dresden. Radeberger var också leverantör till DDR-kedjan Interhotel som startades 1965 i syfte att kunna erbjuda besökare från ”Icke-socialistiska affärsområden”, alltså västländer, en någorlunda acceptabel standard. När Systembolaget inledde sin satsning på ett specialsortiment för öl i slutet av 1980-talet där kunderna kunde beställa särskilda produkter som inte fanns i ordinarie sortiment, var Radeberger ett av de märken som fanns tillgängligt, tillsammans med Erdinger Weissbier och Lindemans Kriek. Radeberger var alltså ett DDR-öl som såldes i ”DDR-Sverige”, om än för en kort tid. 

Radeberger köptes av Binding från Frankfurt och ingår sedan 2004 som ett dotterbolag till den stora tyska livsmedelskoncernen Oetker. Efter 1990 har även här skett stora investeringar i utökad kapacitet och idag ligger produktionen på närmare 2 miljoner hektoliter. 

Vad lär vi oss då av dessa tre exempel? Kanske att när det gäller alkohol är det sällan väldigt enkelt. Den totala spritkonsumtionen i DDR var omkring dubbelt så hög som i Västtyskland under slutet av 1980-talet, medan det låg ganska jämnt omräknat till liter ren alkohol. Det friare samhället i väst ledde alltså till ökad andel vin och öl, medan kamraterna i den kommunistiska delen drack för berusning snarare än för en gastronomisk upplevelse eller av tradition. 

Alkoholkonsumtion passade inte ihop med vad en socialistisk invånare hade för behov.

Generalsekreteraren i det östtyska kommunistpartiet, Walter Ulbricht, beordrade inte bara bygget av Berlinmuren, han drev också en kampanj för att olika typer av krogar och värdshus skulle stänga. Dels passade inte alkoholkonsumtionen ihop med den officiella bilden av vad en invånare i ett socialistiskt land hade för behov, dels kunde människor utbyta tankar och idéer om de kom samman på ett icke-statligt organiserat sätt. 

En flaska snaps var hårdvaluta i DDR, och kostade mellan 15 och 80 mark. En månadslön var omkring 500 mark, så det var inte ett billigt nöje att fly från den gråa och trista verkligheten. VEB Nordbrand, det folkägda destilleriet i DDR blev med tiden Europas största tillverkare av snaps, så någon form av koppling mellan utbud och efterfrågan fanns trots allt även i den planekonomiska delen av Tyskland. 

Men främst visar historien att även om öl, vin och sprit är ständiga följeslagare till mänskligheten så är det först i ett marknadsekonomiskt samhälle som företag kan utvecklas genom den konkurrens som finns. När konsumenterna har olika produkter att välja på, räcker det inte att produktionen är offentligt ägd. Det måste också erbjudas något som kunderna vill ha. Å andra sidan kan den som är duktig på företagande, känner sin marknad och investerar klokt också erbjuda sina produkter till ett större antal människor. Därför kan Rotkäppchen, Köstritzer och Radeberger tjäna som exempel på hur det kan fungera. För övrigt finns i skrivande stund endast Köstritzer på det svenska monopolet och då i endast tre butiker. Radeberger finns som beställningsvara och Rotkäppchen finns inte alls.