Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Kultur Krönika

Margareta Barabash: Jag vill inte dansa på Espresso House

Butiker, restauranger och kaféer som oavbrutet spelar musik reducerar konsten till ofrånkomligt bakgrundsbrus. Det urholkar den djupare musikupplevelsen på ett sätt som inte går att värja sig ifrån, skriver Margareta Barabash.

Kafémiljö – nästan garanterat med en Spotifylista i bakgrunden. Foto: Shutterstock

Konstyttringar i offentliga miljöer har alltid upprört känslor. De senaste årens öppna krig om arkitektur och skönhet har undgått få. Och gång på gång blossar ilskan upp mot fula skattefinansierade statyer. Men det finns en typ av konstform som av någon anledning hamnat i skymundan: musiken.

Fram till för inte så länge sedan har människan kunnat välja själva vilken musik hon vill lyssna på, samt tidpunkten för lyssnandet. Utbudet var förvisso mer begränsat och all den musik man egentligen velat lyssna på otillgänglig, men konstupplevelsen var likväl en egen liten ritual, vars element och innehåll bestämdes av utövaren. Numera finns musiken överallt – vare sig vi gillar det eller inte. De flesta har någon gång kommit hem efter en pubkväll och knappt kunnat prata, efter att ha tvingats skrika till bordsgrannen i flera timmar. Hög bakgrundsmusik är numera snarare regel än undantag på barer, restauranger och kaféer. Det håller på att bli allt svårare att hitta ställen där man bara kan sitta i lugn och ro. 

Numera finns musiken överallt – vare sig vi gillar det eller inte.

Anna Björklund skrev tidigare i höst att trots att vi lyssnar på mer musik än någonsin – främst i sociala sammanhang och i hörlurarna – är lyssnandet inte längre en aktivitet i sig. I stället har musiken reducerats till en ”humörreglerande bakgrundsföreteelse”, eftersom den är lättillgänglig och pausas i princip aldrig. Vårt nya sätt att inta konsten gör oss passiva inför dess storhet.

Björklund konstaterar, något dramatiskt, att kulturen av denna anledning är död. Det kan man förstås diskutera. Hon har emellertid rätt i att musiken i den offentliga miljön har reducerats från konstform till bakgrundsbrus. Till och med ens favoritlåtar blir en likgiltiga när målet i sammanhanget är att dricka öl och småpladdra om Magdalena Anderssons val av ministrar. 

Mikael Timm menar i Axess att anledningen till varför människor hatar modern arkitektur är att den inte går att undvika. Den som avskyr en viss form av estetik kan låta bli att läsa böcker, lyssna på musik eller gå på konstmuseum. Men alla måste någon gång lämna hemmet, eller åtminstone titta ut genom fönstret. Detsamma gäller musiken – den går inte att värja sig mot. För de flesta av oss är det viktigt att kunna gå på kaféer, barer och varuhus. Exponeringen för estetik och konst blir således ofrivillig. Det leder till två utfall. Antingen blir man irriterad. Eller så lyckas man koppla bort den.

Låt mig för sakens skull vara tydlig. Det handlar inte om att den samtida musiken nödvändigtvis är sämre än under någon annan epok. Här är kvantitet viktigare än kvalitet. Den som avskyr Megan Thee Stallion och håller av Wagner lär (förmodligen) inte uppskatta Valkyrieritten på högsta volym under kafébesöket med mamma.

Hög och snabb musik gör att vi omedvetet äter fortare och därmed förkortar vårt restaurangbesök.

Den moderna människan är så pass van vid konstant dunkande i bakgrunden att hon inte tänker att det inte måste vara normen. Det har dock inte alltid varit så. Hög musik på restauranger blev ett koncept först på 90-talet, bland trendiga New York-restauranger. Men det var inte bara, som man hade kunnat tro, för att skapa en cool och inbjudande atmosfär. Hög och snabb musik gör att vi omedvetet äter fortare och därmed förkortar vårt restaurangbesök, vilket gör att nya gäster snabbt kan ta plats vid bordet. Detsamma gäller barer. Hör du inte vad bordsgrannen säger tenderar du att fokusera på din dryck i stället. Och den som snabbt dricker upp vinet beställer gärna ett glas till. 

Mer av Margareta Barabash:

Situationen är, med andra ord, en knepig fråga för den evigt positiva marknadsliberalen. Uteställena har kommit på ett sätt att maximera intäkterna. Gott så. Problemet är att det sker på bekostnad av musiklyssnandet som ritual och själslig upplevelse. Vad detta kan ha för långsiktiga konsekvenser för konst och estetik är svårt att ta in.

Självklart kan det vara positivt med musik i offentliga miljöer. Rätta toner vid rätt tillfälle gör mycket för atmosfären. Däremot bör vi fundera över följande frågor: vad händer med musik som offentlig konstyttring, om de enda känslorna den lyckas frammana är likgiltighet eller irritation? Och vad är poängen med konst som inte förtrollar?