Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Det stora globala självmordet

Författaren Roy Scranton tycker att vi ska sluta kämpa emot klimatförändringarna och i stället lägga oss och dö med värdighet. Greta Thunberg vill att alla ska känna panik, och en global despoti är Torbjörn Tännsjös enda hopp. Outsinliga och uråldriga är mänsklighetens domedagsvisioner.

Det är nu drygt femtio år sedan den amerikanske professorn Paul Ehrlich publicerade sin då mycket uppmärksammade bok The Population Bomb, som fick namnet Befolkningsexplosionen då den kom ut i svensk översättning. Bokens innehåll var lika dramatiskt som dess titel. Ehrlich beskrev hur jordens befolkning ökade i galopperande takt och att en massvält skulle bryta ut mellan 1970 och 1985. Den skulle skörda flera hundra miljoner dödsoffer globalt. Enligt Ehrlich var det en omöjlighet att Indien, som då hade en befolkning på omkring en halv miljard, ens skulle kunna försörja 200 miljoner människor i en nära framtid.

Om detta hade han kommit till insikt under en fasaväckande taxiresa genom indiska Delhi tillsammans med fru och dotter. Den myllrande slummen gjorde honom skräckslagen. ”Människor som bajsade och urinerade. Människor som hängde på utsidan av bussar. Människor som vallade boskap. Människor, människor, människor. När vi sakta tutande tog oss fram genom mobben skapade dammet, oväsendet, hettan och matlagningseldarna en helvetisk bild. Skulle vi någonsin komma till vårt hotell? Vi var alla tre, ärligt talat, vettskrämda. Sedan den natten har jag upplevt känslan av överbefolkning.”

Ehrlich hade troligen missat det tal som Indiens premiärminister Jawaharlal Nehru höll inför en FN-kommission 1948. Annars hade han kanske kunnat dra andra slutsatser av det han bevittnade på gatan. ”Jag är helt för att vi ska kontrollera befolkningsökningen”, sade Nehru, ”men jag tror att det är en missuppfattning att lägga så stor vikt vid det. Man kan säga att vi är överbefolkade, därför att vår produktionskapacitet är låg. Om vi stärker vår produktion, inklusive jordbruket, och om folk kan sättas i produktivt arbete, då är vi inte överbefolkade.”

Hela världen ryms i Södermanland

I dag har Indien en befolkning på 1,4 miljarder och en snabbt växande ekonomi. För var dag tar sig allt fler indier ur fattigdomen och skaffar sig ett drägligt liv. Det hindrade inte Ehrlich från att i en intervju i den brittiska tidningen The Guardian förra året göra gällande att han hade i stort sett rätt med sin dystopiska profetia från 1968. Som den alarmist han är vägrar han att erkänna att han hade fel då, och framför i stället nya belägg för den tes han drev. I tidningsintervjun hävdar han att det är ”så gott som säkert” att vår civilisation kommer att kollapsa inom några årtionden på grund av att människan förstör förutsättningarna för liv på jorden med sin miljöförstöring och överkonsumtion.

Överbefolkning är fortfarande den största faran enligt Ehrlich, som förordar massiva kampanjer med preventivmedel och totalt fria aborter. Då kanske man kan pressa ned världens befolkning till en och en halv miljard, vilket enligt Ehrlich är det största antal invånare som jorden kan försörja. I dag är vi cirka åtta miljarder, lika många som antalet kvadratmeter i landskapet Södermanland. Det betyder, att om varje individ i världen fick en kvadratmeter att stå på, så skulle hela jordens befolkning rymmas där. Sådana jämförelser brukar dock inte känslostyrda opinionsbildare som Ehrlich bry sig om.

Ehrlich förespråkade obligatorisk födelsekontroll och föreslog att man skulle kunna tillsätta steriliseringsmedel i dricksvattnet.

Hans bok fick samma genomslag i den offentliga debatten som Al Gores film En obekväm sanning från 2006, som handlar om den globala uppvärmningen. Ehrlich uppges ha varit gäst i den populära programledaren Johnny Carsons teveprogram The Tonight Show fler än tjugo gånger och även i en mängd andra mediesammanhang där han spred sitt budskap till en allt mer skakad allmänhet som anade att domedagen var nära. Han använde sig ofta av cancermetaforer, alltid lika effektiva i skrämselsyfte.

”Cancer är en okontrollerbar förökning av celler; befolkningsexplosionen är en okontrollerbar förökning av människor,” skrev han. ”Vi måste gå från att behandla symptomen till att skära bort själva cancern. Operationen kommer att kräva många synbarligen brutala och hjärtlösa beslut. Smärtan kan bli intensiv. Men sjukdomen har gått så långt att endast radikal kirurgi kan få patienten att överleva.”   

Ehrlich förespråkade obligatorisk födelsekontroll och föreslog att man skulle kunna tillsätta steriliseringsmedel i dricksvattnet. En annan möjlighet var att smyga i kvinnor starka manliga könshormon som skulle förstöra deras fertilitet.

Som Egyptens gräshoppor

Ehrlich var samtida med svensken Georg Borgström som 1966 publicerade boken Mat för miljarder. Borgström utnämndes av tidningen Expressen till ”den viktigaste svensken i världen” på grund av sina larmrapporter om det som benämndes befolkningsexplosionen. ”Den snabbt stigande folkvågen hotar att beröva mänskosläktet dess framtid”, skrev han. ”Människorasen har redan för länge sedan överstigit gränserna för jordens försörjningsresurser. Det är sannerligen inte bara Asiens myllrande miljoner, som är berörda. Vår egen civilisation är hotad.”

Den här synen på den globala befolkningsutvecklingen hade gamla anor men fick ett uppsving på 1960-talet och upphöjdes då till ett evangelium som endast hädarna ifrågasatte. Carl Wahren, byråchef på Sidas befolkningsbyrå skrev 1971 en artikel i publikationen Ekonomisk orientering med rubriken Kan befolkningskrisen lösas? Han hävdade där att FN:s statistik visade på att ”mänskligheten plötsligt börjat föröka sig som Egyptens gräshoppor. Det gäller framför allt u-länderna.” Även han använde sig av bombmetaforen, som en blinkning till atombomben som på den tiden sågs som ett annat domedagshot mot mänskligheten.

Befolkningskontroll uppfattades som enda möjlighet att undvika en global katastrof och ur svenskt perspektiv ansågs överföring av internationellt bistånd vara en av få tillgängliga metoder för att rädda mänskligheten. ”Fattiga länders galopperande folkökning är en frukt av den fattigdom som de inte kommer ur – på grund av folkökningen”, skrev Sidas dåvarande generaldirektör Ernst Michanek i tidningen Sida Rapport 1972. Redan då betraktades alltså bistånd som en universalmedicin för att lindra alla globala krämpor.

Framgång för biståndsprojektet mättes i hur många graviditeter som hade förhindrats.

Att jorden var överbefolkad blev en självklar sanning som ytterst få fann anledning att betvivla. I en lärobok för gymnasiet, Världen, Sverige och vi från 1969 kan man läsa: ”Om världen inte skall gå en katastrof till mötes, måste man snarast vidtaga åtgärder för att hejda den nu pågående befolkningstillväxten.” I en lärobok för sjuksköterskor från 1965, Invärtes medicin – Tuberkulos, meddelas det att befolkningstillväxten leder till att ”en världskatastrof av samma dimensioner som ett allmänt atombombskrig håller på att växa fram.”

På 1960- och 70-talet blev familjeplanering ett av svenska Sidas viktigaste områden. Det handlade då först och främst om att begränsa barnafödandet i fattiga länder och fallet Indien väckte stor debatt. Där satsade Sida ett hundratal miljoner kronor på ett projekt som bland annat innehöll tvångssterilisering av kvinnor. Förutom rent tvång användes mutor och påtryckningar för att förmå huvudsakligen fattiga lantbrukare att gå med på att fysiskt berövas möjligheten till barnalstrande. Det långtidsverkande preventivmedlet Depo-Provera som injicerades i kvinnor beskrevs som ett undergörande medel. Framgång för biståndsprojektet mättes i hur många graviditeter som hade förhindrats.

Befolkningsfrågans grand old man

Alla dessa hängivna anhängare av tanken på att jorden skulle gå under om inte befolkningstillväxten stoppades var ideologiska arvtagare till den man som brukar kallas befolkningsfrågans anfader, prästen och ekonomen Thomas Robert Malthus. Han föddes 1766 i England och dog 1834. ”Malthus står för all framtid som portalfiguren i debatten om livsmedelsförsörjning och befolkningsutveckling”, skrev Georg Borgström.

1798 publicerade Malthus boken An Essay on the Principle of Population. Han framförde där tesen att en befolkning som får föröka sig utan hinder växer i geometrisk serie, som talföljden 1, 2, 4, 8 och så vidare. Malthus hävdade att det inte var möjligt att höja livsmedelsproduktionen snabbare än i aritmetisk serie, alltså som talföljden 1, 2, 3, 4. Trots att han inte presenterade några bevis för sitt påstående kom detta att slå rot som en ovedersäglig sanning, kanske därför att den passade väl in i den tidens försök att förklara varför så många människor var fattiga, och varför det var nödvändigt att somliga var rika.

Malthus resonemang gick ut på att en ökning av livsmedelsproduktionen förbättrade levnadsstandarden, men förbättringen var tillfällig eftersom den ledde till folkökning. Han utgick ifrån att människor som upplever en förbättrad standard då svarar med att skaffa fler barn, ett fenomen som fick namnet ”den malthusianska fällan”. Den förbättrade levnadsstandarden skulle alltså ofrånkomligen ätas upp av en folkökning.

Inte oväntat krävde Malthus drastiska åtgärder för att hålla födelsetalen nere. Han anklagade fattigvårdsmyndigheterna för att driva en kontraproduktiv politik som bara skulle resultera i att de fattiga ynglade av sig ännu mer.

I dag råder konsensus kring uppfattningen att den mest effektiva metoden för att hålla nere befolkningstillväxten är att stimulera ekonomisk tillväxt.

De här tankarna passade väl in i den politiska fas som Europa då genomgick. Feodalismen hade avskaffats i Frankrike 1789 och var döende i resten av Västeuropa. I stället växte den industriella revolutionen fram och den förutsatte en ständigt ökande tillgång på underbetalda industriarbetare. Deras fattigdom måste då förklaras utan att förklaringen formade sig till en anklagelseakt mot borgarklassen. Redan ett halvsekel innan Malthus presenterade sina tankar kring befolkningsfrågan skrev ekonomen Adam Smith att ”i ett civiliserat samhälle är det blott bland folkets lägre klasser, som den knappa tillgången på livsmedel kan sätta gränser för släktets fortsatta folkökning, och det kan ej ske på annat sätt än genom förintandet av en stor del av de barn som föds i dessa äktenskap”. Det skrev han trots att han mycket väl förstod kopplingen mellan befolkningstillväxt och ekonomisk tillväxt.

Smiths åsikter kan ses som angrepp på den fattigvårdslag, engelska Poor Laws som hade funnits ända sedan 1500-talet i England och Wales och som existerade fram till slutet av andra världskriget. Lagen stipulerade hur de allra fattigaste i samhället skulle stöttas. Många betraktade fattigvårdslagen som ett hinder för den industriella utvecklingen, i tron att de fattiga skulle välja bidrag i stället för förvärvsarbete. Adam Smiths drastiska förslag om att ta livet av oönskade, fattiga barn fann gehör i vida kretsar.

Satirikern Swift chockade sin samtid

Alla accepterade inte de tankarna. Redan 1729 publicerade författaren Jonathan Swift essän A Modest Proposal For preventing the Children of Poor People From being a Burthen to Their Parents or Country, and For making them Beneficial to the Publick. Det var en i högsta grad satirisk text där författaren – lätt maskerad som Dr Swift – föreslog att den fattiga irländska befolkningen skulle förbättra sin hushållsekonomi genom att sälja sina barn som föda åt bättre beställda medborgare. A Modest Proposal var ett angrepp på den tidens hjärtlösa attityd mot de fattiga och övertron på den moderna, rationalistiska ekonomin som inte tog hänsyn till traditionella humanistiska värderingar.

”Ett ungt, friskt barn, väl omhändertaget, utgör vid ett års ålder en synnerligen delikat och närande måltid, antingen stuvat, rostat, stekt eller kokt,” skrev Swift glatt.  

Bland de författare och debattörer som på 1900-talet vågade gå emot Malthus endimensionella bild av befolkningsutvecklingen intog de svenska makarna Myrdal, Gunnar och Alva, en särställning. I sin bok Kris i befolkningsfrågan gav de Malthus delvis rätt i vissa avseenden, men var totalt sett avvisande till hans svepande generaliseringar.

Boken kom ut 1934, mitt under pågående global lågkonjunktur. Omkring 200 000 människor var arbetslösa i Sverige. Födelsetalen sjönk kraftigt; en tredjedel av de svenska barnen beräknas ha varit undernärda eller felnärda vid den här tiden. Myrdal såg tydligt att roten till det onda inte kunde vara överbefolkning utan snarare befolkningsminskning. Färre produktiva individer innebar sänkt produktivitet. Myrdal varnade för följderna av avtagande fruktsamhet, den skulle leda till att landet inom några årtionden fick nästan dubbelt så många åldringar som arbetsföra individer.

Myrdal förklarade sambanden

Myrdals premiss handlade om att det föds färre barn då familjerna får det sämre ställt ekonomiskt. Därför, menade de, måste staten uppmuntra barnafödandet med diverse åtgärder som fri sjukvård, gratis skollunch, barnbidrag och bättre bostäder. Flera av dessa förslag genomfördes snart och anses ha bidragit stort till Sveriges växande ekonomi. Barnbidrag infördes 1937, på 1940-talet kom statsbidrag till förskolor (för att underlätta för kvinnor att förvärvsarbeta) och även gratis skollunch. På tio år steg födelsetalen i Sverige påtagligt och ekonomin växte.

Utifrån de uppgifter som finns tillgängliga om orsakerna till ökade respektive minskade födelsetal kan man dra slutsatsen att förhållandena i västvärlden inklusive Sverige skilde sig avsevärt från vad som gällde i Afrika och Asien. Där har man tydligt kunnat se att människor blir mindre benägna att skaffa sig stora familjer när deras ekonomi förbättras. Många barn betyder inte i första hand många munnar att mätta utan snarare många händer som kan arbeta. I dag råder konsensus kring uppfattningen att den mest effektiva metoden för att hålla nere befolkningstillväxten är att stimulera ekonomisk tillväxt.

Kinas experiment med en påtvingad enbarnspolitik som inleddes 1980 genomfördes aldrig fullt ut eftersom det ofta var nödvändigt att göra individuella undantag. Dessutom gav den upphov till en mängd oönskade effekter som exempelvis mord på nyfödda flickor (de flesta familjer ville ha en pojke) och ett allmänt manipulerande för att människor skulle få uppleva det som de flesta vuxna vill, att få barn. När kinesiska myndigheter 2014 började inse att befolkningspyramiden skulle vändas upp och ner, med relativt få unga, produktiva människor och en jättelik mängd pensionärer, då övergavs enbarnsprogrammet. Innan dess hade dock över 100 miljoner kvinnor som hade fött ett barn tvingats genomgå sterilisering och fler än 300 miljoner hade fått långtidsverkande preventivmedel inopererade i kroppen.

Även om domedagsprofetior från tänkare som Paul Ehrlich och Georg Borgström ännu så länge har visat sig vara fel, så kan ingen neka till att jordens befolkning har vuxit på ett häpnadsväckande sätt. I början av 1800-talet var vi en miljard människor på vårt klot och det tog oss 200 000 år att komma dit. 200 år senare var vi drygt sju miljarder. Med den takten kan vi bli ungefär en miljard fler vart tolfte år.

Lägre födelsetal i rika länder

Det är emellertid endast anhängare av Thomas Robert Malthus och dennes mekaniska tänkande som tror att det kommer att bli så. Forskning visar att födelsetalen sjunker globalt. FN beräknar att världens befolkning kommer att fortsätta öka fram till år 2100 och sedan stabiliseras på omkring elva miljarder. Sedan 1950-talet har födelsetalen halverats, med en mängd regionala variationer. Enligt uppgifter presenterade av FN:s World Population Prospects kommer världens utvecklade länder att få uppleva hur den infödda befolkningen minskar i antal. Detta har redan drabbat Japan som har omkring 127 miljoner invånare. År 2100 väntas befolkningen uppgå till endast omkring 85 miljoner. Samma öde väntar sannolikt resten av den utvecklade, industrialiserade världen, om inte invandring ändrar på det.

De länder som går emot trenden, med fortsatt snabbt växande befolkningar, finns i första hand i Afrika söder om Sahara. I många fall med utomordentliga förutsättningar för ekonomisk tillväxt som skulle kunna nedbringa födelsetalen, men den utvecklingen hindras av att allt för många regeringar karaktäriseras som inkompetenta, auktoritära och korrumperade, i en del fall rent parasitära. Stora intäkter från exempelvis olja och mineraler leder inte till tillväxt utan hamnar i ett fåtal fickor. OECD listar 56 platser och länder i världen som ”sköra”, det vill säga med undermålig politisk ledning. Hela 36 av dessa är länder i Afrika.

Det är huvudsakligen medborgare i dessa länder som är benägna att emigrera till länder vars befolkning minskar.

Till de mer dramatiska förslagen hör klimatfilosofen Roy Scrantons uppmaning att vi bör sträcka vapen och lägga oss ned och dö med värdighet.

Att en växande befolkning utgör ett hot mot mänskligheten är en föreställning som har visat sig ha en oerhörd livskraft. Uppskrämd av Paul Ehrlich och dennes bok The Population Bomb beordrade president Jimmy Carter 1977 en undersökning som sedermera utmynnade i rapporten The Global 2000 Report to the President. Den såldes i en och en halv miljon exemplar översatta till nio språk. En mängd forskare hade samverkat för att ta fram underlag för rapporten, vars kärnbudskap var: ”Om de rådande trenderna fortsätter så kommer världen år 2000 att vara mer överbefolkad och mer känslig för störningar än den värld vi lever i nu. Allvarlig stress som påverkar befolkningen, resurserna och miljön är tydligt skönjbara i framtiden. Trots större materiell produktion kommer jordens befolkning att vara fattigare i många avseenden än i dag.”

Det visade sig vara en felaktig prognos. Världsbanken meddelar att mer än en miljard människor har tagit sig ur det som kallas absolut fattigdom (det vill säga mindre än cirka två US dollar om dagen att leva på) under de senaste 25 åren. ”Den globala siffran för fattigdom är nu lägre än någon gång tidigare under mänsklighetens historia”, skriver Världsbanken i en rapport från september 2018.

Den utvecklingen var emellertid fortfarande oanad när Jimmy Carters rapport skulle presenteras 1980, efter tre års arbete. I den förutspåddes ”en fortsatt stark befolkningstillväxt, stagnerande matproduktion, en snabb minskning i oljeproduktionen efter mitten på 1990-talet, våldsamt stigande priser på mineraler och förbrukningsvaror och allvarlig vattenbrist i tredje världen.”

Barnen dödar mänskligheten

Man kan lätt konstatera att dystopierna är vanligare än utopierna. Ända sedan profeten Johannes formulerade sina undergångsvisioner i Bibelns Uppenbarelsebok har människan frossat i profetior om människosläktets nära förestående utplåning. Var tid har sin föreställning om hur den stora katastrofen skall gestalta sig. Många trodde för några år sedan att Paul Ehrlichs befolkningsbomb hade desarmerats en gång för alla, men nu har den börjat ticka igen. Det handlar om klimatförändringarna.

Förslagen haglar om hur det hotet skall hanteras och precis som vid tidigare historiska Armageddonvarningar kan man notera hela spektrumet av åtgärdsidéer. Till de mer dramatiska hör klimatfilosofen Roy Scrantons uppmaning att vi bör sträcka vapen och lägga oss ned och dö med värdighet. I en intervju i Aftonbladet den 28 januari avfärdar han helt svenska Greta Thunbergs krav på en världsomfattande mobilisering utlöst av en sund panik. ”Jag undrar hur hon kommer att känna om fem, tio år när hennes projekt har misslyckats”, säger han.  

Den svenske filosofen Torbjörn Tännsjö har övergivit sin tidigare formulerade önskan om en global demokrati och förespråkar nu i stället en global despoti. I en artikel i Dagens Nyheter publicerad i november förra året skriver han: ”Om mänskligheten alls kommer att räddas, vilket är högst osäkert, så kommer det att ske med hjälp av en global upplyst despotisk styrelse.”

Att filosofer sveps med av undergångsstämningar må vara hänt, men även etablerade forskare presenterar resoluta propåer av suicidal karaktär. Travis Reader, forskare vid Johns Hopkins Berman Institute of Bioethics, skrev 2017 en artikel som blev mycket uppmärksammad, med rubriken ”Science proves kids are bad for Earth. Morality suggests we stop having them.” (Vetenskapen bevisar att barn inte är bra för jorden. Moraliskt bör vi sluta skaffa dem.)

Att skaffa barn bidrar starkt till klimatförändringen, skriver han. Den logiska slutsatsen av det är att alla på jorden bör överväga att skaffa färre barn, eller inga alls. Att skaffa barn är det värsta man kan göra mot miljön, understryker han. Hans resonemang går ut på att den som har satt ett barn till världen blir delansvarig för alla framtida klimatpåverkande utsläpp, i evigheters evighet.

Hans resonemang går ut på att den som har satt ett barn till världen blir delansvarig för alla framtida klimatpåverkande utsläpp, i evigheters evighet.

Tidningarna The Guardian, Independent och Washington Post är bara några av dem som har uppmärksammat förslaget på att sluta föda barn för klimatets skull. Samma tankar framförs i en studie från Lunds universitet, publicerad i juli 2017. I den analyseras 39 olika källor för att beräkna vilka livsstilsval som är mest effektiva för att minska koldioxidutsläpp.

– Nu har vi en bättre uppfattning om vilka personliga val som gör mest skillnad för klimatet. Det gör att vi kan fokusera på de handlingar som har störst effekt, säger Kimberly Nicholas, en av författarna till studien, vid Lunds universitets Centre for Sustainability Studies.

Man kan välja växtbaserad kost, sluta köra bil och avstå från transatlantiska flygresor. Överlägset mest effektivt för att rädda klimatet är dock att avstå från att skaffa barn. Det slår alla andra åtgärder med hästlängder och har räknats fram baserat på alla framtida ättlingars utsläpp och nuvarande konsumtionsmönster.

– Vi kan inte ignorera den klimatpåverkan vår livsstil faktiskt har. Genom att anamma några av dessa val kan vi göra en förändring som kan få en positiv effekt under vår livstid, menar Nicholas.

– Unga människor är i en tid av livet när de är mer öppna för att göra förändringar och då är det ännu viktigare att de är medvetna om vilka val som är mest effektiva, tillägger hon.

Paul Ehrlich nickar säkert instämmande och Thomas Robert Malthus skrockar nog förnöjt i sin grav. Deras slutsats, att människan är mänsklighetens största fiende, har slutligen triumferat.