Djupt obehagligt med politisk rättegång
För två veckor sedan inleddes rättegången mot Ann-Sofie Hermansson, tidigare kommunstyrelseordförande i Göteborg. Hermansson har stämts för grovt förtal efter att ha beskrivit två kvinnor, aktiva i Muslimska mänskliga rättighetskommittén, som ”extrema”. Johan Lundberg, som har varit expertvittne, beskriver en rättegång som inte borde platsa i en demokrati.
I förra veckan framträdde jag som sakkunnig i rättegången mot Ann-Sofie Hermansson. Det var en på många sätt intressant, för att inte säga kuriös, upplevelse. Så här i efterhand har dock känslan av obehag vuxit sig allt starkare. Ty vad det handlade om var vid närmare eftertanke inget mindre än en politisk rättegång.
Ann-Sofie Hermansson var alltså stämd för grovt förtal av aktivisterna Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi. Anledningen var att Hermansson på sin blogg hade kallat de två kvinnorna ”extrema” och motiverat sin ståndpunkt med att de ”försvarat terrorister” och ”avfärdat antiterror-insatser mot IS-krigare”. Hermanssons ord yttrades i samband med att hon som kommunstyrelsens ordförande i Göteborg hade beslutat att en visning av filmen Burka Songs 2.0 med efterföljande diskussion inte skulle ske i Göteborgs stads regi.
Läs också: Aktivism förklädd till vetenskap
Det ironiska är att den organisation som både Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi själva tillhör, Muslimska mänskliga rättighetskommittén (MMRK), har gjort sig känd för att dess företrädare aldrig tvekat om att kasta ur sig anklagelser om islamofobi och rasism så fort som de fått kritik.
Skulle tingsrätten i Göteborg döma Hermansson är risken stor att det skulle vara slut på det. Jag har visserligen ingenting till övers för Doubakils och hennes meningsfränders lättvindiga sätt att komma med ogrundade påhopp på sina kritiker, vilka åtminstone för några år sedan riskerade att förlora uppdrag eller anställningar på grund av de mobiliseringar av sympatisörer som iscensattes av MMRK och dess syskonorganisationer. Ändå ser jag det som ett ännu större problem om aktivisterna skulle ställas inför rätta för förtal så fort som de kallade ideologiska motståndare för fascister, rasister och islamister.
Politiska rättegångar hör helt enkelt inte hemma i demokratier. De hör hemma i totalitära stater. Det är där som medborgare ställs inför rätta för att ha uttryckt åsikter om meningsmotståndare i bloggar. Det är där som man i rättssalar motiverar åtal med att vissa åsiktsyttringar kan få skadliga konsekvenser för dem som påstår sig företräda samhällets goda krafter. I Sovjetunionen och DDR gällde anklagelserna dem som påstods ta förtryckande kapitaliststaters parti mot regimer som sade sig verka för rättvisa och solidaritet. Vi vet idag vad som hände dem som drog en rolig historia om Stalin på sin arbetsplats.
Även om de förlorar har de visat att det kan kosta på att agera så rakryggat som Hermansson gjort
Även om det naturligtvis i dagens Sverige är långt till systematiken i den sortens rättsskipning, kan man inte undgå att se parallellerna till förra veckans rättegång. När jag frågades ut av Doubakils och Abdullahis juridiska ombud handlade det inte om att ifrågasätta någonting som jag sagt eller skrivit. Utfrågningen syftade genomgående till att så tvivel om min trovärdighet som forskare. Juristen inledde starkt med att fråga varför min bok Ljusets fiender inte givits ut av Stockholms universitets förlag? Och varför hade boken inte tillkommit inom ramen för ett statligt finansierat forskningsprojekt? Var det kanske så att jag hade skrivit den på ”fritiden”? Hade mitt manus verkligen granskats av andra ”forskare”?
När det var journalisten Magnus Sandelins tur så inriktades utfrågningen på hans roll som expert i en statlig utredning för ett tiotal år sedan. Var han medveten om att forskare vid Umeå universitet i ett remissvar hade kritiserat utredningen för att inte vara baserad på (Foucaults) diskursteori? Hur ställde han sig till deras invändningar? Underförstått i juristens utfrågning var förstås spörsmålet: diskvalificerades inte Sandelins trovärdighet, generellt sett, som grävande journalist av att forskare vid Umeå universitet – i total avsaknad av Sandelins omfattande kunskaper om svensk islamism – hyste en annan åsikt i en fråga som var helt irrelevant för rättegången?
Läs också: ”Jihadisten” reproducerar kulturvänsterns världsbild
Nu misstänker jag att svenska domstolar 2020 inser att forskarvärlden inte är en arena där alla är överens om allting utan att tvärtom ett samhälles vitalitet är beroende av att där finns oenighet och att ju fler oberoende instanser, från vilka forskning och grävande journalistik kan bedrivas, desto bättre. Likaså har jag svårt att tro att domstolen skulle komma fram till att det är grovt förtal att kalla en person för extremist som på frågan om hur hon upplever att bli kallad ”extremist” svarat som Doubakil: ”Jag ser det som ett tecken på att man gör någonting bra [. . .] Om majoritetssamhället kallar mig för alla möjliga saker, det rör mig faktiskt inte”.
Icke desto mindre framstår stämningen som en win-win-situation för Doubakil och Abdullahi. Även om de förlorar har de visat att det kan kosta på (i form av tidsödande rättsprocesser) att agera så rakryggat som Hermansson gjort, när hon vägrat att upplåta en kommuns lokaler åt grupperingar som säger sig ha som mål att ”polarisera Sverige ännu mer” och skapa ”en konfrontation mellan det vita majoritetssamhället och människor som inte är vita” (för att än en gång citera Fatima Doubakil). Vilket utslaget än blir är risken uppenbar att detta bara är början – på en djupt obehaglig utveckling.