Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Samhälle Krönika

Lovisa Lanryd: DN-reporter med vänster­glasögon – igen

En norsk utredning om vinster i välfärden har fått uppmärksamhet i Sverige. Men varken de problem som den norska skolan och vården tampas med eller utredningens tydliga partipolitiska lutning framkommer, skriver Lovisa Lanryd.

Den norska vården tampas med liknande utmaningar som den svenska, och kommer att behöva den privata vården. Foto: Lise Åserud/NTB

Avkommersialiseringskommittén, tillsatt av den rödgröna Støre-regeringen i Norge, har fått uppmärksamhet i svensk media. I ett reportage i DN i veckan intervjuas kommitténs ordförande som haft i uppdrag att utreda hur kommersiell verksamhet kan fasas ut ur skattefinansierade välfärdstjänster. Journalisten Anna Gustafsson målar upp en bild kring att man i Norge är överens om att fasa ut privat välfärd som finansieras genom skattesystemet. Men hur ser det egentligen ut – är alla överens om att inte följa ”det svenska skräckexemplet”?

Det är sällan utredningar i våra grannländer når media. Kanske bör det göras oftare. Sundhedsstrukturkommissionen i Danmark har precis lagt förslag om att minska antalet regioner, investera och bygga ut sjukvården. Danmark gör även om sitt utbildningssystem mot bakgrund av den danska produktivitetskommissionen. Däremot finns det knappast någon anledning att inspireras av den norska kommittén. 

Avkomersialiseringsskommitténs uppdrag har varit att särskilt granska förskola, skolor, barnomsorg, äldreomsorg, specialistsjukvård, asyl- och flyktingmottagandet samt arbetsmarknadsåtgärder. Detta med det kortsiktiga partipolitiska uppdraget att fasa ut privata aktörer – inte att lösa några framtida problem. 

***

En av de viktigaste reformerna inom norsk barn- och familjepolitik är ”dagisuppgörelsen” från 2003. Innan denna uppgörelse var marknaden för barnomsorgstjänster oreglerad och utan insyn. Överenskommelsen ledde till att hemmasnickrade lösningar och svart verksamhet i princip försvann, och andelen barn på dagis ökade från drygt 60 procent år 2000 till över 93 procent år 2022. Något som inte hade varit möjligt utan privata aktörer. Tio år efter uppgörelsen gick 82 000 fler barn på dagis, varav cirka 51 000 på privata dagis, enligt norska tankesmedjan Civita. Detta visar tydligt att privata aktörer spelar en avgörande roll för att möta samhällets behov.

Andelen barn på dagis ökade från drygt 60 procent till över 93 procent. Något som inte hade varit möjligt utan privata aktörer.

Norge har även ett system som nog ingen socialdemokrat skulle föredra, och som de sällan pratar om när “marknadsmisslyckandet” kommer på tal. I Norge finns det ingen obligatorisk skolplikt som i Sverige, men en plikt att utbilda. Utbildningsskyldigheten kan fullgöras genom allmän skola, fristående skola, privatskola eller hemundervisning. Men även om friskolor inte är offentligt ägda skiljer de sig från norska privatskolor på flera viktiga sätt: Friskolor är huvudsakligen offentligt finansierade och de kan bara ta ut låga avgifter av de elever som går på dem. De kan inte välja vilka elever de vill ha utan måste anta elever i den ordning de anmäler sig, precis som i Sverige. Om fler elever söker än vad skolan har plats för ska antagningskriterierna vara rättvisa och godkända av myndigheterna. De som äger skolorna får inte ta ut någon form av ekonomisk utdelning. Fristående skolor ska också följa offentligt godkända läroplaner. Det är ingen skillnad mellan friskolorna och allmänna skolan vad gäller sammansättningen av elever. 

Dock finns det i Norge, som i majoriteten av alla andra länder, privatskolor. De får ingen offentlig finansiering men kan ta ut högre avgifter och välja sina elever. Skolans ägare kan också ta ut vinst. Privatskolornas roll skulle troligtvis förstärkas om avkommersialiseringskomitten får som de ville. Samtidigt är det värt att påpeka att om man jämför lika med lika ligger Sveriges niondeklassare cirka ett år före i matematiken och två år före i de naturvetenskapliga ämnen enligt de senaste internationella mätningarna. Våra elever med utländsk bakgrund presterar också bättre än Norges. Ingen svensk kommer alltså få det bättre i norsk skola. Och de norska eleverna vinner knappast på en “avkommersialisering”.

***

Den borgerliga regeringen införde 2015 fritt behandlingsval i sjukvården, vilket innebar att patienter inom ramen för skattefinansieringen kunde välja behandlingsort oavsett ägandeform. Den nuvarande rödgröna regeringen har dock avskaffat detta val, och i dag kan behandlingar bara ske på offentligt finansierade vårdinrättningar eller inom vissa utvalda medicinska områden där avtal finns med privata aktörer. Cirka 10 procent av den offentligt finansierade specialistsjukvården tillhandahålls av privata utförare. Under 2019 köpte de regionala hälsomyndigheterna tjänster för över 14 miljarder norska kronor från privata aktörer. Av kommunernas totala driftskostnader för hemförlagd vård och omsorg år 2020 var drygt 10 procent köp av privata tjänster. Det är uppenbart att privata aktörer avlastar och bidrar till både välfärd och samarbete i Norge, precis som i Sverige.

Det är uppenbart att privata aktörer avlastar och bidrar till både välfärd och samarbete i Norge, precis som i Sverige. 

Men Norges sjukvårdssektor står i likhet med den svenska inför stora utmaningar med en ökande andel äldre, mer komplexa hälsoutmaningar och dyrare behandlingsmetoder. I ett land som dessutom aldrig riktigt behöver bry sig om ekonomisk kris, utan kan lita till sin oljereserv, tilltar även de stigande förväntningarnas missnöje snabbare än i andra länder. Norrmännen förväntar sig alltmer delaktighet och individuell anpassning av hälso- och sjukvården, något som Fremskrittspartiets partiledare Sylvi Listhaug kallat för ”den norska sjukan”. 

Detta är något som även själva kommittén belyser i sin utredning. Man vill till varje pris undvika ett tvådelat hälso- och sjukvårdssystem där tillgången på vård beror på ekonomiska resurser. Och även om orden inte skräds kring privata aktörer säger kommittén det som sällan sägs i den svenska välfärdsdebatten: att det offentliga måste leverera på samhällskontraktet. 

Fritt översatt skriver komittén till och med att:

“Omfattningen av framtida privata välfärdstjänster kommer att bero på bland annat den kvalitet som erbjuds i den skattefinansierade välfärden, men kan också påverkas om kommersiella aktörer fasas ut ur det skattefinansierade välfärden. Hanteringen av skatten, alltså styrningen av det skattefinansierade utbudet, kommer med andra ord behöva ta hänsyn till att dess kvalitet kommer lägga ramarna för vad det privata kommer att kunna erbjuda för välfärdstjänster.”

Sid 384 i utredningen

Om bara Västra Götalandsregionen hade insett det innan Millenium-härvan. 

***

Är då hela Norge överens om att fasa ut privata aktörer? Svaret är nej. 

Det DN och Anna Gustafsson inte nämner är att den utredare hon intervjuar, Jan-Erik Støstad, som lett komitténs arbete, har en lång karriär som politiker för norska Arbeiderpartiet och inom norska LO.

Det har förekommit förseningar och konflikter inom avkommersialiseringskommittén. När expertgruppen äntligen var på plats avgick den första utskottsledaren, en erfaren och pragmatisk byråkrat, efter en upprörande konflikt med flera utskottsledamöter. Två representanter i kommittén, Abeliadirektören Nils-Ola Widme och vice ordförande i Privata daghems Riksförbund Ragnhild Finden, har även tagit avstånd från hela rapporten. Hörs någon av deras perspektiv i den svenska intervjun? Svaret är nej. 

En viktig fråga framöver är hur offentligt finansierade tjänster kan leverera mer och bättre välfärd till fler användare, men med färre anställda. Utredningen ifrågasätter om valfrihet är bra inom välfärdsområdet, men betonar samtidigt vikten av att alla ska få bra tjänster oavsett val. Det är ett viktigt perspektiv. Därför är det också värt att titta på nöjdheten bland befolkningen, både patienter och vårdpersonal. I Sverige är det tyvärr inte det offentliga som exempelvis bidrar med den bästa arbetsmiljön, kökapningen eller fortbildningen. Ett exempel är ambulanssjuksköterskorna i Region Stockholm som nu fått en ökad arbetstid när privata alternativ försvunnit, eller ortopeden på privata Capio St. Görans som satsat på arbetstidsförkortning för sjuksköterskorna. Trots att styrande socialdemokrater själva pratar om arbetstidsförkortningar, är det de privata som levererar. 

Prenumerera på Smedjan!

Varje lördag får du som prenumerant (gratis) ett nyhetsbrev med exklusiv text av Svend Dahl och lästips från veckan som gått. Dessutom unika erbjudanden på Timbro förlags utgivning.

Norge, liksom Sverige, ser en ökning av privatfinansierad vård och omsorg. Det är en konsekvens av en otillräcklig offentlig kapacitet. Om vi ska undvika lägre kvalitet på välfärdstjänsterna och ett tvådelat hälsosystem, där den hjälp du får beror på plånbokens tjocklek, måste vi öka vårt fokus på att utveckla teknologi och metoder som främjar produktiviteten inom hela hälso- och sjukvårdssektorn. Då är det rätt meningslöst att diskutera hur man ska ta bort en del av den kapacitet som redan finns i dag.

Norge har ett desperat behov av mer kapacitet inom vård och omsorg. Detta uppnås bäst genom ett samarbete med privata företag, eftersom det ökar sannolikheten att hitta nya, bättre och mer produktiva sätt att möta behoven. Det finns det många i Norge som håller med om. Men det glömde DN-reportern talande nog bort.