Under de senaste 12 000 åren, från det att vi övergick från att leva som jägare och samlare till att börja bruka jorden, har de flesta människor levt fattiga liv – vad gäller hälsa, säkerhet, materiella livsvillkor och frihet.

Men under de senaste 200 åren har en enorm förändring ägt rum, vad vi kalla en tillväxtrevolution – och i dag lever majoriteten av jordens befolkning under förhållandevis goda ekonomiska villkor.

Under tusen år fram till 1820 ökade den genomsnittliga inkomsten med 50 procent. Under tvåhundra år sedan 1820 har inkomsten ökat med 3 000 procent i de länder som varit en del av tillväxtrevolutionen.

Välstånds- och inkomstrevolutionen under de senaste århundradena har haft stor påverkan på hur vi lever våra liv. För bara 150 år – eller fem generationer – sedan hade de flesta varken värme eller el i sina bostäder. Det var normalt för en vanlig arbetarklassfamilj med två föräldrar och fyra–fem barn att bo i ett rum och kök. De flesta hade inte tillräckligt att äta och den mat som bjöds var enahanda, smakade sådär och var inte särskilt näringsrik. Den genomsnittliga livslängden var fyrtio år. Många led av sjukdomar och dålig hälsa under sin korta livstid. En tredjedel av alla spädbarn dog före ett års ålder. Folk arbetade många fler timmar per år jämfört med vad man gör i rika länder i dag; arbetsdagarna var mycket längre, man hade sex dagars arbetsvecka och ingen semester.

Tack vare de senaste århundradenas tillväxtrevolution lever miljarder människor i dag längre, friskare, behagligare och mer tillfredsställande liv. Utvecklingen fortsätter åt rätt håll; under de senaste tjugo åren har mer än en miljard människor lyfts ur fattigdom. Och att ta sig ur fattigdom är en av de mest omvälvande och positiva förändringar en människa kan göra. 

Denna revolution i livsvillkor har skett vid olika tidpunkter i olika delar av världen. Den tog sin början i nordvästra Europa i slutet av 1700-talet, spred sig till resten av Västeuropa och USA under 1800-talet och till andra kontinenter under 1900-talet och in i det nya millenniet.

Varför skedde denna revolution efter tusentals år då livsvillkoren nästan inte förbättrades alls? Varför tog den fart i vissa länder, medan andra länder stod stilla? Och varför genomgick vissa nya länder samma revolution ett eller ett par hundra år senare?

Vi behöver inte förklara varför det finns fattigdom. Det vi behöver förklara är välstånd. 

Fattigdom är vårt normaltillstånd. Det är så nästan alla människor har levt – fram tills för 200 år sedan. Vi behöver inte förklara varför det finns fattigdom. Det vi behöver förklara är välstånd. Hur lyckades människor revolutionera sin levnadsstandard? Vad gjorde detta möjligt?

Svaret på den frågan är avgörande, eftersom det ger oss ledtrådar till varför vissa länder fortfarande är fattiga. I dag lever 700 miljoner människor i extrem fattigdom. Det betyder att deras inkomster ligger under den nivå som krävs för att tillgodose grundläggande mänskliga behov. Och även i de många medelinkomstländerna finns det stora behov som inte tillgodoses.

Svaret är också viktigt för höginkomstländerna, som vill behålla sitt välstånd och ge sina invånare ännu bättre livsvillkor. Schweiz har en BNP per capita som är mer än femtio procent högre än i grannlandet Frankrike. I Danmark är BNP per capita tio procent högre än i grannlandet Sverige. Tio procent verkar kanske inte särskilt mycket, men det är det! Det motsvarar en skillnad på ungefär 6 500 dollar per år för varje dansk jämfört med varje svensk. Hur kan vi förklara dessa skillnader? Tänk vilka förbättringar som skulle vara möjliga för invånarna i Frankrike och Sverige om de kunde lära sig av sina grannar. 

En del undrar om högre inkomster och BNP verkligen är något att sträva efter. Behöver vi verkligen mera tillväxt? Deras svar: ”Nej – ekonomisk tillväxt utarmar våra resurser och förstör vår miljö. Och människor blir inte lyckligare av mer pengar och fler prylar. I stället blir vi olyckliga av konsumtionssamhället och av att ständigt vilja ha mer.”

Jag har hört och läst liknande uttryck många gånger, men hittills bara från personer i medel- eller överklassen och bara från personer i rika länder. Och jag har hört dem så länge jag kan minnas. Så låt oss pröva denna ståndpunkt. Om vi hade lyssnat på dem som argumenterade för nolltillväxt för trettio år sedan och hade följt deras råd – var hade vi befunnit oss i dag?

Detta skulle ha varit vår värld om vi hade följt råden från förespråkarna av nolltillväxt.

I utvecklingsländerna skulle vi ha haft drygt en miljard fler fattiga invånare, familjer som inte hade fått tillräckligt med mat eller en anständig bostad. Och i de välbeställda länderna skulle inkomsterna ha varit mer än 25 procent lägre – en fjärdedel mindre att använda till vård, utbildning, bostäder, livsmedel, kultur med mera. Detta skulle ha varit vår värld om vi hade följt råden från förespråkarna av nolltillväxt.

Men hur är det med miljön då? I dag är det framförallt i rika länder som utsläppen minskar. Varför? Av den enkla anledningen att utsläppsminskningar kräver investeringar och resurser. Vi behöver ekonomisk tillväxt för att minska utsläppen.

Visst, pengar och prylar kan inte vara det enda måttet på mänskligt välmående och mänsklig lycka. Men om vi tittar på index för mänsklig utveckling (Human Development Index, HDI) och hur länder skiljer sig åt när det till exempel gäller genomsnittlig förväntad livslängd och barnadödlighet ser vi att dessa över tid är starkt korrelerade med BNP per capita (även om vi exkluderar genomsnittlig inkomst från beräkningen av HDI).

En hög BNP och höga inkomster är ingen garanti för ett lyckligt samhälle – men de är en förutsättning för att försörja oss med mat, vård, utbildning och mycket annat som är viktigt för oss. Det behövs ekonomisk tillväxt för att människor ska få chansen att leva långa och goda liv. Inget annat än tillväxt har någonsin kunnat skapa detta. Ekonomisk tillväxt eller ingen ekonomisk tillväxt är lika med skillnaden mellan å ena sidan människor som kan äta gott, njuta av livet med hjälp av utbildning och resor och sträva efter att uppfylla sina drömmar, och å andra sidan människor som sitter fast och saknar det som gör livet tryggt och gott att leva. 

Men hur är det med lycka – är inte detta det ultimata målet? Forskning visar att ekonomisk tillväxt och högre inkomster är kopplade till lycka, både när vi jämför länder och när vi jämför inkomstgrupper inom länder. Människor i höginkomstländer rapporterar högre livstillfredsställelse än de som bor i låginkomstländer. Och inom länder rapporterar människor med högre inkomster högre livstillfredsställelse än de med lägre inkomster. När man hör motsatsen hänvisar det ofta till Easterlin-paradoxen, en känd studie från 1970-talet som drog slutsatsen att livstillfredsställelse inte ökade med inkomster. Sedan dess har denna studie och dess resultat ifrågasatts på grund av brister i data och undersökningsbias. 

Under de senaste tvåhundra åren har alla delar av världen har upplevt ökande inkomster. Den genomsnittliga globala inkomsten har tiofaldigats. I länder som har deltagit i välståndsrevolutionerna har de genomsnittliga inkomsterna ökat trettio gånger. Och dessa mått på välståndsrevolutionen är troligen i underkant! Varför? 

För det första lär oss William Nordhaus, vinnare av ekonomipriset till Alfred Nobels minne, att så är fallet – på grund av hur mycket kvaliteten på varor och tjänster har förbättrats. Utöver tillväxten i inkomster, hur kan vi mäta och lägga till kvalitetsskillnader mellan hästskjutsen och bilen, gula sidorna och en sökning på Google, oändliga telefonsamtal och några klick på webben, en gammal kopieringsapparat och en laserskrivare?

För det andra har arbetstiden minskat kraftigt, samtidigt som inkomsterna har ökat snabbt, och vår fritid har ökat mycket. Om vi mäter den tid som en genomsnittlig person måste arbeta för att köpa en viss produkt ser vi en ännu snabbare utveckling.

För det tredje: samtidigt som vi i dag har mycket högre inkomster och arbetar färre timmar, lever vi mycket längre och friskare liv – tack vare bättre näring, arbetsvillkor och sjukvård. 

***

Låt mig ta dig med på en snabb resa genom teorierna om vad som gör att länder blir rika eller fattiga – och hur de har utvecklats under de senaste 250 åren. Vi kommer att lära oss av några av de största tänkarna, vars idéer kom att förändra världen.

Först har vi Adam Smith, nationalekonomins fader, en skotsk filosof som reste runt i Europa och samlade idéer i sina möten med Voltaire och Benjamin Franklin, och, inte minst, när han upptäckte den fysiokratiska skolan i Frankrike, som var emot merkantilismen – den dominerande ekonomiska teorin och praktiken under 1700-talet. 

Fysiokraternas motto var ”laissez faire et laisser passer, le monde va de lui même”, vilket vi kan översätta med ”låt gå, låt det passera, världen går av sig själv”. Detta var en revolutionerande tanke för den tiden; merkantilisterna trodde på stark reglering och menade att de bästa ekonomiska besluten fattades av en välinformerad central regering.

Adam Smith ägnade sju år åt att skriva sitt banbrytande verk Nationernas välstånd (The Wealth of Nations). Han gick ofta långa promenader i Glasgow med omnejd, då han glömde både tid och rum, talade högt för sig själv om sina tankar, resonemang och slutsatser. Hans arbete var revolutionerande, gjorde omedelbar succé och blev startpunkten för nationalekonomin som vetenskap. 

Vad var kärnan i Adam Smiths teori om långsiktig ekonomisk tillväxt? Kortfattat kan man säga att de viktigaste faktorerna är befolkningstillväxt, kapitaltillväxt, arbetsfördelning, teknisk utveckling samt det institutionella ramverket för ekonomin, med en konkurrensutsatt och fri marknad.

Före Adam Smith var det allmänt accepterat att regeringen var den som bäst visste hur de flesta ekonomiska frågor skulle hanteras.

Smith menade att den grundläggande avgörande faktorn för tillväxt är kapitalbildning, som i princip handlar om hur mycket och hur bra vi investerar, vilket styrs av den potentiella avkastning som investeringarna kan leda till. Detta påverkas i sin tur av de avgörande institutionella faktorerna, det vill säga fria marknader, fri handel, trygghet för liv och egendom samt de rättsliga och politiska institutioner som styr samhället.

En revolutionerande idé som Adam Smith lade fram var att ekonomin utvecklas bäst när individer och företag är fria att fatta egna beslut och där ”den osynliga handen” skapar ett bättre totalt utfall. Före Adam Smith var det allmänt accepterat att regeringen var den som bäst visste hur de flesta ekonomiska frågor skulle hanteras.

Smith argumenterade dock emot det råa egenintresset och girigheten, till exempel i sitt andra stora verk, The Theory of Moral Sentiments. Han var minst lika mycket en etisk tänkare som nationalekonom. Smith menade att meningen med individens frihet var att människor skulle få möjlighet att göra det som de var bäst på – både för sin egen skull och för samhällets bästa.

Adam Smith var i grunden optimistisk i fråga om samhället och dess förmåga att skapa välstånd. Han följdes dock av ett par nationalekonomer med en mer pessimistisk syn.

Thomas Malthus var engelsk präst och akademiker med stort inflytande. Han försökte förklara hur tillväxt skulle leda till våldsam konkurrens om ändliga resurser. Hans teori går ut på att en växande livsmedelsproduktion leder till en växande befolkning, men befolkningen kommer att öka snabbare än livsmedelsproduktionen och slutresultatet blir matbrist, hungersnöd och lidande. Därför är det egentligen inte någon idé att ha ekonomisk tillväxt.

Malthus var en skicklig kommunikatör och hans tankar spreds snabbt och vida omkring, som felaktiga idéer med omedelbar och stark dragningskraft ibland kan göra. Men hur väl står sig hans tankar i dag? När han skrev sin viktigaste essä 1798 hade världen knappt en miljard invånare. I dag är vi nära åtta miljarder och vi har mycket mer mat och mycket högre inkomster. Det är inte lätt att hitta något annat stort namn inom nationalekonomin som har haft mer fel i sina förutsägelser än Malthus.

En ursäkt för Malthus skulle kunna vara att hans teori faktiskt har vissa likheter med ekonomin före 1700. Men om Malthus hade studerat utvecklingen i sitt hemland under de hundra åren innan han skrev sin bok hade han kunnat bespara världen sina skrifter. Från 1700 till 1800 ökade Englands befolkning med 50 procent, parallellt med en ännu snabbare ökning i livsmedelsproduktionen och ökande inkomster.

Malthus har ständigt haft sina efterföljare, med förutsägelser om den annalkande domedagen, våra tynande resurser och vår sjunkande levnadsstandard. De kanske får rätt en vacker dag, men hittills har Malthus och hans följare haft fel i mer än tvåhundra år.

Malthus hade en vän, David Ricardo, ett av sjutton barn i en portugisisk invandrarfamilj i England. Ricardo började arbeta inom banksektorn och gjorde sig en förmögenhet på mer än en miljon pund sterling – en enorm summa i början av 1800-talet – på spekulationer i samband med slaget vid Waterloo. Vinsterna gjorde honom rik och han pensionerade sig snabbt och skrev några mycket viktiga verk om nationalekonomi. Ricardo utgick till stor del från Adam Smiths tankar och lade fram en mer rigorös ekonomisk analys. Han var överens med Smith när det gällde frihandel och lade fram den epokgörande teorin om komparativa fördelar. 

När det gäller tillväxt höll Ricardo med Smith om att investeringar och ackumulering av kapital är avgörande. Men Ricardo trodde att investeringar i jordbruk skulle ge avtagande avkastning, eftersom redskap och verktyg används på en begränsad yta av mark. Ricardo drog slutsatsen att investeringar i industrisektorn skulle kunna ge bättre avkastning, men att högre löner till arbetarna skulle sänka vinsten och att investeringarna skulle minska.

Karl Marx var en tysk filosof, historiker, journalist och socialistisk revolutionär under 1800-talets andra hälft, och författare till Das Kapital (Kapitalet). En kort sammanfattning av hans teori om ekonomisk tillväxt: Till att börja med kommer kapitalismen att generera stora vinster, ackumulering av kapital och tillväxt, men över tid kommer avkastningen att sjunka, vilket leder till mindre investeringar och minskad ekonomisk tillväxt.

Det som var gemensamt för dessa tre ekonomiska tillväxtpessimister – Malthus, Ricardo och Marx – var deras tro på att investeringarna skulle minska på grund av sjunkande avkastning och att den ekonomiska tillväxten skulle avta eller till och med försvinna. Denna uppfattning hänger samman med ett nyckelbegrepp inom nationalekonomin – lagen om avtagande avkastning. 

Ett exempel: den första grävmaskin som vi sätter i arbete på ett bygge kommer att ge högre avkastning än den andra, som kommer att ge högre avkastning än den tredje. När vi lägger till grävmaskin nummer tjugo blir det kanske inte någon ytterligare avkastning. Lagen om avtagande avkastning kunde till exempel observeras i praktiken i Sovjetunionen, där stora investeringar i allt mer av samma utrustning gav allt lägre avkastning.

Joseph Schumpeter lade till den pusselbit i teorin om ekonomisk tillväxt som pessimisterna hade saknat. 

Men – under den tidigare delen av 1900-talet skulle den österrikiske nationalekonomen Joseph Schumpeter lägga till den pusselbit i teorin om ekonomisk tillväxt som pessimisterna hade saknat. 

Schumpeter är känd för att ha sagt att han hade tre mål i livet – att bli en stor ekonom, en skicklig ryttare och en bra älskare. Han konstaterade också att han hade uppnått två av dessa tre mål under sitt liv, utan att ange vilka två.

Den pusselbit som saknades i pessimisternas teorier var innovation. Väldigt enkelt kan vi säga att om innovation gjorde maskiner – till exempel grävmaskiner – mer effektiva, så skulle lagen om avtagande avkastning förändras och Malthus, Ricardos och Marx teorier inte hålla.

Schumpeters teori om långsiktig ekonomisk tillväxt lade fokus på tre drivkrafter – tillväxt i produktionsfaktorer (arbetskraft och kapital), innovation och ett investeringsvänligt samhälle. Schumpeter var också först med att beskriva entreprenörens avgörande roll för att skapa tillväxt.

I boken Capitalism, Socialism and Democracy från 1942 introducerade han begreppet ”kreativ förstörelse” som avgörande för uthållig ekonomisk tillväxt. De flesta nationalekonomer före Schumpeter – och även många efter honom – lade fokus på ekonomisk jämvikt, ett tillstånd med full sysselsättning och ekonomisk balans. Schumpeter menade att ekonomisk balans och ett stationärt tillstånd aldrig uppträdde i verkligheten och inte var något att sträva efter. Ekonomisk tillväxt och utveckling skedde inte i stillhet utan byggde på kontinuerliga, ofta dramatiska förändringar av den gamla ordningen, där befintliga företag och arbetstagare under vissa perioder kunde uppleva stora förluster och ersättas av nya verksamheter.

”Samma process av industriell mutation – om jag får använda ett biologiskt begrepp – som ständigt revolutionerar de ekonomiska strukturerna inifrån, ständigt förstör den gamla, ständigt skapar den nya ”, skrev han.

Efter detta visade två amerikanska nationalekonomer, som båda belönades med Riksbankens pris till Nobels minne, i matematiska modeller och med ekonomisk statistik, att innovation bidrar till ekonomisk tillväxt. På 1950-talet skapade Robert Solow en matematisk modell för ekonomisk tillväxt. Solow fokuserade på att mäta hur två viktiga fysiska insatsfaktorer – arbetskraft och kapital – bidrog till ekonomisk tillväxt. 

Hans resultat visade att mindre än hälften av den historiska långsiktiga ekonomiska tillväxten kunde förklaras med ökningar i kapital och arbetskraft. Mer än hälften – det som blev kvar efter det att Solow hade redovisat allt han kunde mäta – hänförde han till ökad produktivitet till följd av teknisk utveckling. Men, det kan finnas andra faktorer än teknik bakom denna icke specificerade halva del, till exempel investeringar i humankapital och att en ekonomi går över från mindre produktiva till mer produktiva sektorer.

Solows modell hade stor betydelse för teorin om ekonomisk tillväxt och för mätning av tillväxt; där orsakerna till tillväxt delas in i tre huvudfaktorer – mer arbetskraft, mer kapital och produktivitetsförbättringar, där den senare ofta kallas total faktorproduktivitet (TFP).

Paul Romer lyckades bygga in innovation i en matematisk modell över ekonomisk tillväxt. Romer sammanfattade det som att ”det ackumulerade humankapitalet avgör tillväxttakten”.

Romer menade att det avgörande för den ekonomiska tillväxten är entreprenörers sökande efter nya idéer och strävan att skapa nya företag, liksom spridningen av kunskap mellan människor och företag. Han fick ekonomipriset eftersom han visade ”hur kunskap kan fungera som drivkraft för långsiktig ekonomisk tillväxt… och illustrerar hur ekonomiska krafter styr företagens vilja att producera nya idéer och innovationer”. På ett sätt kan vi säga att han matematiskt visade en avgörande del i Schumpeters tillväxtteori.

Detta för oss till en tredje amerikansk nobelpristagare, Douglass North, som på 1990-talet publicerade två studier om institutioners roll för den ekonomiska utvecklingen, som han menade var avgörande för att skapa effektiva marknader. Han utformade en förklaringsmodell för hur institutioner förändras och förbättras över tid och bidrar till ekonomisk tillväxt och utveckling.

Effektiva institutioner kommer att främja ekonomisk tillväxt och ekonomiska framsteg.

Douglass North definierade institutioner som de ”av människan utformade begränsningar som styr och strukturerar våra politiska, ekonomiska och sociala interaktioner”. De är både formella – konstitutioner och lagar – och informella – vanor, traditioner och koder för uppförande. De bidrar till ordning och trygghet i en marknad eller i ett samhälle. Institutioner är de ”spelregler i ett samhälle” som formar incitamenten för ekonomiska aktörer att göra investeringar. Begreppet institutioner kan omfatta en mängd olika spelregler, såsom äganderätt, avtalsuppfyllelse, rättsväsendets effektivitet, korruptionskontroll och kvaliteten i lagstiftning och samhällsstyrning, konflikthantering och politisk stabilitet.

Hur effektiva institutionerna är beror till exempel på en regerings förmåga att upprätthålla makten och på att det finns en organiserad stat. Och effektiva institutioner kommer att främja ekonomisk tillväxt och ekonomiska framsteg.

Som uppmärksam läsare kommer du kanske ihåg att redan Adam Smith pekade på institutionernas roll. Douglass North skapade en stabil teori, som har fått stort genomslag, om institutioner och deras betydelse för den ekonomiska utvecklingen.

Förra året vann James Robinson, Daron Acemoglu och Simon Johnson ekonomipriset för sina bidrag till forskning om varför nationer är fattiga eller rika. De bygger vidare på Douglass Norths idéer om institutioner. De fokuserar också på inkluderande politiska institutioner som den huvudsakliga bakomliggande orsaken till ekonomiskt välstånd, men detta är inte så väl stött av empiriska data; betänk de många exempel på icke-demokratiska nationer som har uppnått betydande ekonomisk tillväxt.

***

Välståndets moder för ett land är dess produktiva kapital. Och tillväxtens moder är ökad produktivitet.

Låt mig illustrera detta med en jämförelse mellan Japan och Kina. Japans BNP per capita är drygt två gånger så hög som Kinas. För 150 år sedan låg länderna på samma nivå. Därefter har stora investeringar i Japan byggt upp ett värdefullt produktivt kapital av infrastruktur, fabriker, patent, kunskaper, universitet, välutbildade invånare och mycket annat. Detta stora ackumulerade produktiva kapital leder till högre inkomster. 

För trettio år sedan var skillnaden i BNP per capita intressant nog ännu mycket högre, sexton gånger. Under de senaste trettio åren har Kinas investeringar i produktivt kapital varit enorma och landet har tagit in på Japans försprång.

Oavsett land, ekonomiskt system eller tillgängliga naturresurser; utan tillräckliga investeringar i produktivt kapital så blir det inte någon tillväxt eller något välstånd. Det går inte att finna ett enda enskilt land, som har genomgått resan med långsiktig tillväxt till högre medelinkomster eller höga inkomster utan höga investeringsnivåer.

Tillväxt utan innovation kommer förr eller senare att stöta på lagen om avtagande avkastning. 

När länder lyfts fram som ”tillväxtunder”, som Sydkorea och Kina, finns ofta en uppenbar förklaring – att investeringsnivån har varit mycket hög under en lång tid. I länder där tillväxten aldrig riktigt tar fart och vi kanske undrar vad som hindrar dem, finner vi ofta låga investeringsnivåer. 

De två stora I:na bakom ekonomisk tillväxt är Investeringar och Innovation. Tillväxt utan innovation, där man bara investerar och lägger till mer kapital, kommer förr eller senare att stöta på lagen om avtagande avkastning. 

I traditionell så kallad tillväxtredovisning används och mäts tre viktiga drivkrafter för tillväxt – arbetskraft, kapital och teknik. Den sistnämnda, kallas också total faktorproduktivitet (TFP). Förenklat sagt driver investeringar tillväxt genom att tillföra kapital och innovation driver tillväxt genom att lägga till TFP.

Mer arbetskraft uppnås främst genom en växande befolkning. Arbetskraftens bidrag till tillväxten kommer också att öka om en större andel av befolkningen kommer ut på arbetsmarknaden, om arbetslösheten minskar och om människor arbetar fler timmar. 

Ökningen i befolkning och arbetskraft har varit viktiga faktorer bakom den ekonomiska tillväxten under de senaste århundradena. Under förindustriell tid var befolkningstillväxten långsam och ojämn, där höga födelsetal neutraliserades av höga dödstal. I takt med att länder moderniserades sjönk dödligheten och befolkningarna växte snabbt, vilket bidrog till arbetskraften och den ekonomiska tillväxten. Över tiden började födelsetalen att minska. Befolkningar växte mindre och började till och med minska i vissa länder, vilket ledde till långsammare ekonomisk tillväxt. 

Detta mönster har hittills varit universellt och i dag har de flesta länder slutfört eller påbörjat övergången till lägre födelsetal – det globala genomsnittliga födelsetalet har gått från 3,5 per kvinna i mitten av 1980-talet till 2,4 år 2019. Det finns stora variationer, ofta kopplade till inkomstnivåer. Det genomsnittliga födelsetalet i låginkomstländer är 4,6 och i höginkomstländer 1,4. 

En långsammare befolkningsökning under ett år kommer att leda till långsammare ökning av arbetskraften och långsammare ekonomisk tillväxt 15–20 år senare. Och i takt med att andelen invånare som är äldre än arbetsför ålder ökar måste allt färre arbetstagare försörja en växande åldrande befolkning – detta påverkar BNP per capita negativt.

Här fokuserar vi på välstånd – alltså inte total tillväxt, utan tillväxt i BNP per capita. De flesta studier har funnit att investeringar i kapital står för under hälften av tillväxten i inkomster per capita. Ökad produktivitet skapar mer än hälften; det är här innovation kommer in. Men innovation handlar om mycket mer än teknik. Den inkluderar nya organisationsmetoder, bättre styrning, nya affärsmodeller – innovation i sin verkliga, bredare bemärkelse. 

När en ekonomi väl har byggt upp ett värdefullt produktivt kapital kan dess invånare leva på det under lång tid. Rika länder har höga inkomster och hög levnadsstandard och detta är ett resultat av och en avkastning på det produktiva kapital som har byggts upp under lång tid. Om de produktiva investeringarna och innovationen minskar, så kan människor fortfarande leva gott rätt länge på det produktiva kapital som har skapats historiskt. 

För att bibehålla och höja levnadsstandarden behövs fortlöpande produktiva investeringar och innovation.

Men för att bibehålla och höja levnadsstandarden behövs fortlöpande produktiva investeringar och innovation. Återinvesteringar är avgörande. Vägar behöver underhåll. Arbetare behöver utveckla sin kompetens. Programvara, som styr nästan alla organisationer i dag, måste uppgraderas eller bytas ut till nästa generations system. Utan kontinuerliga investeringar kommer det produktiva kapitalet att minska, liksom välståndet.

För att bedöma hur det går för ditt land kan du använda värdet på det ackumulerade produktiva kapitalet i förhållande till BNP. Om det minskar visar detta att ett land investerar för lite och att framtida inkomstnivåer är hotade. 

Ett annat viktigt mått är totala investeringar som andel av BNP. När en ekonomi börjar växa från en primitiv jordbruksnivå går investeringarnas andel av BNP från en förindustriell nivå på cirka 5 procent till mer än 10 procent. I dag ligger den normala andel av BNP som investeras i en utvecklad ekonomi på ungefär 20 procent. I snabbväxande utvecklingsländer utgör investeringar normalt mellan 25 och 35 procent av BNP.

Höga offentliga investeringar är avgörande; inget land har lyckats uppnå varaktig långsiktig tillväxt utan dem. I fall av framgångsrik tillväxt har 5–7 procent av BNP normalt gått till offentliga investeringar. I dag investerar många utvecklingsländer bara cirka 2 procent här, och de uppnår lägre tillväxt.

Det är dock inte bara storleken på investeringarna som i sig skapar framgång. Vi behöver göra rätt investeringar, produktiva investeringar. Vilka är de avgörande villkoren för detta? Världsbankens tillväxtkommission studerade tretton länder som har uppvisat långa och varaktiga perioder av snabb tillväxt (25–35 år mellan 1950 och 2005) där inkomsten per capita i många fall har ökat med tio gånger eller mer. De fann att vanliga mönster bland de tretton snabbväxande ekonomierna var öppenhet mot den globala ekonomin, resurser som fördelades av marknader, ekonomisk stabilitet och engagerade, trovärdiga och kompetenta regeringar. 

***

Den globala ekonomin växte med cirka 4–5 procent per år från 1960 till 1980, därefter har den globala tillväxten varit strax över 3 procent per år. En väsentlig orsak till denna avmattning har varit en långsammare befolknings- och arbetskraftstillväxt.

Om vi i stället tittar på den globala tillväxten i BNP per capita, så har vi gått från en stadig tillväxt på 3 procent per år under 1960-talet, 2 procent under 1970-talet och från och med 1980-talet runt 1,5 procent.

Flera nationer och regioner har fortsatt att växa i god takt. Men vi har sett en tydlig avmattning i vissa stora ekonomier. Kina har gått från en officiell tillväxttakt på 8–10 procent per år fram till 2010 till 4–6 procent per år (notera termen ”officiell tillväxttakt”, oberoende studier har kommit fram till att statistiken från Kina tenderar att överdriva tillväxten med cirka två procent per år). Även tillväxten i rika nationer har avtagit betydligt. Under de senaste 20 åren har tillväxten av BNP per capita per år varit 1,4 procent i USA och 1,3 procent i EU, jämfört med cirka 2 procent per år under tidigare decennier. Om vi tittar på nationerna i Västeuropa, har den genomsnittliga tillväxten varit ännu långsammare, runt 1 procent. Bakom denna lägre tillväxt hittar vi också en långsammare ökning av produktiviteten.

Vad har orsakat denna avmattning i produktivitetstillväxt och ekonomisk tillväxt under de senaste tjugo åren? 

Vad har orsakat denna avmattning i produktivitetstillväxt och ekonomisk tillväxt under de senaste tjugo åren? Investeringar som procent av BNP har legat på liknande nivåer och vi har sett många nya företag och innovationer.

Vissa ekonomer pekar på att produktiviteten och tillväxten tenderar att röra sig i vågor och tror att vi snart kommer att gå in i en ny våg av snabb tillväxt med artificiell intelligens. Andra tror att våra nuvarande sätt att mäta produktivitet och ekonomiskt värde inte fullt ut fångar den digitala ekonomins framsteg. En hypotes fokuserar på skiftet från tillverknings- till tjänstebaserad ekonomi och att det är svårare att höja produktiviteten i tjänsteproduktion, till exempel hälso- och sjukvård. Några pekar på att en ökande andel av ekonomin drivs i offentlig regi med ingen eller negativ produktivitetsutveckling.

I min analys ser jag även några andra viktiga faktorer. För det första har vi sett mindre ”kreativ förstörelse” under de senaste tjugo åren. Varför är detta viktigt? Jo, för att en stor del av förbättringen i produktivitet sker när resurser flyttas från nedåtgående och döende företag till de som skapar mer värde och har högre produktivitet. Och under de senaste tjugo åren har ultralåga räntor och en del statliga räddningsaktioner hållit liv i många så kallade zombieföretag, som inte ens kan täcka sina räntekostnader. För det andra, det genomfördes många liberaliserande reformer runt om i världen före år 2000, men vi har sett mycket färre av dessa efter sekelskiftet. Och vi vet att när marknader liberaliseras så följer högre produktivitet och tillväxt – många studier har visat detta. För det tredje har bördan av regleringar ökat snabbt, och det gör det svårare och dyrare för företag att investera.

Prenumerera på Smedjan!

Varje lördag får du som prenumerant (gratis) ett nyhetsbrev med exklusiv text av Svend Dahl och lästips från veckan som gått. Dessutom unika erbjudanden på Timbro förlags utgivning.

Email

Varför har BNP per capita i USA vuxit väsentligt snabbare än Västeuropa?

Jag tror att det finns flera anledningar. För det första – även om investeringar som andel av BNP varit liknande nivåer, så har man i USA investerat mer i innovationer och företag än Västeuropa, där det varit relativt sett mer investeringar i fastigheter. USA har generellt sett en större och mer effektiv kapitalmarknad, den är viktig för tillväxten. För det andra har USA dragit nytta av en energiboom, medan Västeuropa har fått betala mer för energi. För det tredje har ekonomin i USA stimulerats väsentligt mer genom statliga underskott.

***

För att konkludera. Ekonomisk tillväxt är framstegens moder, den ger oss de resurser vi behöver för bra boende, mat, utbildning, säkerhet, sjukvård och kultur. Det finns två stora ”I” bakom tillväxt – Investeringar och Innovation. Vi har sett en långsammare tillväxt i våra ekonomier i Västeuropa under de senaste tjugo åren. De naturliga följdfrågorna är: Vilka underliggande faktorer i ett samhälle leder till produktiva investeringar och innovation? Vad ska vi göra för att återgå till en starkare tillväxt? Och för att svara på dessa frågor behöver vi skriva en helt ny artikel.

Omslagsfoto: Shutterstock