En illustration av livets rikedom
Hannah Arendts liv och erfarenheter illustrerar nationalsocialismens ondska långt före den slutgiltiga lösningen och hur viktigt det var med länder öppna för flyktingar och små fristäder på vägen dit. Men framför allt att livet också i orostid rymmer så mycket mer; kärlek, samtal, vänskap och filosofi. Ann Heberlein fångar det mesta i sin biografi Arendt.
Kan man nära en vänskap med en intellektuell följeslagare? Hannah Arendt (1906–1975) menade att man kunde det, och gav bland annat ut en bok där hon skriver om intellektuella som varit hennes följeslagare genom livet, både sådana hon känt i verkliga livet och sådana vars tankevärld och gärning hon lärt känna via brev och böcker.
Också hennes andra make och stora kärlek Heinrich Blücher var en intellektuell vän. Paret beskrevs som ett tvåkungadöme, två viljestarka men jämlika personer som ständigt diskuterade med och lärde av varandra.
Vänskapligt blir det också när Ann Heberlein tar sig an Hannah Arendt i biografiform. Arendt – om kärlek och ondska (Mondial) är inte en bok som går på djupet med Hannah Arendt som tänkare, men som väl illustrerar hennes bredd.
En av bokens stora förtjänster är att den tar oss bortom och förbi den stora ondskan, livet i skuggan av den framrullande nationalsocialismen och den resulterande Förintelsen. Inte för att detta ignoreras, men för att det är så lätt att låta detta stora onda svälja allt annat. Jag tänker på personer som fallit offer för en sjukdom, och att en vanlig anledning att inte berätta är att man inte vill bli en diagnos, reducerad till sitt stora lidande, en person vars hela liv och gärningar för evigt hamnar i skymundan.
Här möter vi istället människan Hannah Arendt vars många nyanser framträder i relation till människor som älskar, skrattar, diskuterar, dricker, röker och tänker.
Berättelsen om den brådmogna bokslukarflickan och studenten som inleder en relation med filosofen Martin Heidegger handlar således inte bara om den senares svek och medlöperi med nazismen, utan har förstånd att stanna upp redan i den ojämlika relationen och dess frustrerande inslag av väntan och ovisshet. Heberlein tar här tillfället i akt att diskutera kärlek och relationer och dess filosofiska betydelse. Hur den stormande känslan kring en osäker relation är ett ständigt drama, tacksamt för poeter och romantiker, medan den stabila relation som utvecklas av ömsesidig tillit blir sin egen berättelse genom att växa över tid.
Att stanna i livets gradvisa växlingar ger också på många sätt en större förståelse för nyanserna kring nazismens framväxt och hur man kan stå det onda emot. Hannah Arendt flyttar relativt tidigt från Tyskland till Paris, men interneras 1940 som tysk medborgare i läger i Gurs. Efter att Frankrike kapitulerat uppstår en osäkerhet kring vad som gäller, och Arendt passar på att ge sig av till fots och med vad hon orkar bära. De flesta väljer att stanna kvar i lägret. Hellre en känd fångenskap än en osäker frihet.
Situationen är kusligt lik Torgny Segerstedts berömda liknelse med gässen från exakt samma tid: ”De fria fåglarna plöja sig väg genom rymden. Många av dem nå kanske ej sitt fjärran mål. Stor sak i det. De dö fria. De likna icke de där som sträcka hals och kackla vid sitt mattråg och beskärma sig över ’galningarna’. I sinom tid skola dessa sansade gröpätare slaktas och förtäras. Det går så med de tama djuren. De taga inga risker, och de förlora alla chanser.” Precis så blev det. De kvarvarande i Gurs skickades så småningom till nazisternas dödsläger.
Heberlein tar varje steg i livet och på vägen som anledning att diskutera olika filosofiska teman utifrån Arendts och andras reflektioner
Hannah Arendt och några andra klarade sig genom att kunna föreställa sig det värsta, misstänksamhet mot myndigheter och hjälpsamhet från ett fåtal lysande undantag från medlöperiet. De små fristäderna var nödvändiga för att ge respit på vägen. Bönderna som upplät husrum och gav mat åt utmärglade vagabonder i utbyte mot arbete, den socialistiske borgmästaren Fernand Balès i den franska gränsstaden Montauban som trotsade Vichyregimen och öppnade övergivna hem för främlingar på flykt, den amerikanska representationen i Marseille som utfärdade både legala och illegala visum.
Förintelsens fasor var ännu okända under Arendts flykt, och inte ens hon och hennes man trodde på de första rapporterna om mördande av judar i industriell skala. Långt dessförinnan, redan i dess första fas av avhumanisering av utpekade grupper och inskränkningar av rättigheter, var nazismen tillräckligt ondskefull. Det är värt att påminna om att när Arendt i Tyskland 1933 samlade in och sammanställde information om vad judar utsattes för avfärdades detta som skräckpropaganda och illasinnade anklagelser mot regimen. Målen var både kända och inför varje steg förnekade.
Även innan den slutgiltiga lösningen ens låsts i den form den nu tog, var förtrycket tillräckligt kvävande. Att en regim bränner ens böcker, jagar en från land till land och låter hemlig polis gå igenom ens hem och beslagta ens böcker och texter är en högst tillräcklig kränkning för att uppröra in i själen. Arendts nära vän Walter Benjamin valde att ända sitt liv när han stoppades i Portbou i Katalonien på gränsen till Frankrike på sin resa mot USA, hellre än att riskera att det hände igen.
Heberlein tar varje steg i livet och på vägen som anledning att diskutera olika filosofiska teman utifrån Arendts och andras reflektioner. Det hade nog varit rättvisande att ägna mer utrymme åt Arendts syn på arbete och samhälle som hon formulerar i sin nya akademiska karriär i USA. Här märks kanske som mest att boken är skriven som en intellektuell vänbok, med ett urval av teman från författarens sida.
Vänskap kan korrumpera och få en att bortse från obekväma sanningar, något som illustreras i Arendts återupptagna relation med Martin Heidegger. Hennes ursäktande av filosofens nazistmedlöperi – han var partimedlem sedan 1933 och lojal ända fram till fallet – var på tok för långtgående och skedde till priset av den sanning som annars ska ha väglett Arendt i mycket. Agerandet går på tvärs också med några av de karaktärsegenskaper, som sanningslidelse framför allt, som Heberlein tillskriver Arendt, och är kanske mer i linje med den bekvämlighet hon kritiserade andra för i mötet med en ondska som är svår att ta in.
En sådan motsägelse borde kanske ha noteras, men boken är i avsaknad av sådant en driven berättelse som introducerar utan att stanna upp. I en synnerligen samtidspåverkad syn på godhet avviker författaren från det biografiska spåret och ger sig in på den samtidspolemik som efterlysts i några recensioner. Det ger inte mersmak.
Även försöken att återge resonemangen om medborgarskap och rättigheter blir skissartade och bortser från att den trygghet som författaren hyllar också ligger i ett lands besked om att man får stanna permanent, inte bara eller främst i medborgarskapet. Förnuft och reflektion lyfts som en motkraft – men det var en hel del kallt kalkylerade förnuftsresonemang och en fördomsfri och förment rationell syn på staten som låg bakom många av de värsta brotten och kränkningarna.
Det här är med andra ord ingen bok som avslutar någon diskussion. Vad den däremot gör är att illustrera ett mångfacetterat och spännande liv i stora teman och personliga detaljer. Några magsura recensioner har redan trillat in på temat att boken nog borde ha varit en annan – mer fördjupande, mer samtidsanknuten, mer komplex. Själv gläds jag åt en rakt igenom gripande, spännande och varierande läsning.