Sverige har en lång tradition av gröna bubblor, misslyckade industrisatsningar och kollapsade prestigeprojekt på skattebetalarnas räkning. 

Smedjan har tidigare belyst fenomenet gröna bubblor i ett flertal artiklar, bland annat Sekab-historien Gröna skogar som aldrig blev guld, misslyckade biogas-satsningar i Ett moras av biogas och Är vätgasen den nya gröna bubblan? Faktum är att det finns så många gröna bubblor i Sverige att de bör dokumenteras och förklaras i mer detalj. I en artikelserie i Smedjan kommer jag att beskriva en sekvens av gröna bubblor som blåsts upp i Sverige sedan början av 2000-talet.

Mönstret som går att skönja ser ut på följande sätt:

1. Bubblan skapas

• Offentligt ägda bolag utvecklar ny teknik, ofta kring biogas, etanol eller andra ”förnybara” bränslen, inte sällan i samverkan med någon privat aktör och ett lärosäte. Inte sällan finns det eldsjälar i form av forskare eller innovatörer som driver arbetet framåt.
• Initiala kostnader täcks av olika bidrag, antingen från EU eller någon svensk myndighet som Energimyndigheten eller Naturvårdsverket, som i sin tur kombineras med pengar från de offentligt styrda bolagen.
• Ett fåtal kritiska röster hörs, men de är få, avfärdas som olyckskorpar och har sällan tillräckligt inflytande.

2. Expansionsfasen

• Invigningar och medial uppmärksamhet där attribut som ”världsledande” och ”världsunik” kombineras med retorik om återindustrialisering, gröna jobb och ibland även hägrande drömmar om export.
• Privata aktörer lämnar projektet gradvis, antagligen för att de ser för stora risker.
• Kommunala bolag fortsätter att investera, inte sällan på grund av tillgången till bidrag.

3. Kollapsen

• Investeringarna misslyckas, omvärldsförändringar i form av lågkonjunktur, politiska förändringar eller fluktuationer i priset på el eller olja gör att projektet framstår som alltmer hopplöst.
• Bubblan avslutas med en penibel städprocess där andra tjänstemän och politiker får det otacksamma jobbet att skriva ner värden och flytta runt förluster inom kommunens ekonomi.

Nedan beskrivs hur detta händelseförlopp kom att gestalta sig i fallet med Vafab miljö i Mälardalen.

Bubblan skapas: bönder, bidrag och biogas

Under 1990-talet hade ett antal forskare vid SLU tillsammans med tre bönder kommit på idén om en plåtko, det vill säga en form av biogasproduktion där man industrialiserar den nedbrytningsprocess som pågår inne i en kos mage. Därmed skulle det vara möjligt att producera biogas från ensilage, fettavskiljarslam och komposterbart avfall genom rötning. Planer görs för att driva 40 stadsbussar, 200 personbilar och 10 renhållningsfordon med den färdiga biogasen.

Arbetet sker i bolaget Svensk Växtkraft AB, som i sin tur ägs till 40 procent av Vafab (Västmanlands Avfallsaktiebolag), 20 procent av LRF, 20 procent av Mälarenergi och 20 procent av 17 lantbrukare. Ett särdrag i de gröna bubblorna är just hur arbetet sker i ett kommunalt kontrollerat bolag, som i sin tur ägs av ett flertal andra kommunala bolag. Med en sådan struktur blir det praktiskt taget omöjligt för politiker att bibehålla insyn och utöva kontroll över projektet.

Ett initialt bidrag på 20 miljoner från EU-projektet med det kryptiska namnet AGROPTIGas ligger också till grund för Svensk Växtkrafts arbete. EU-pengarna syftar till att involvera universitet och högskolor för att ge projektet en vetenskaplig förankring. Den så kallade Triple Helix-modellen med interaktion mellan lärosäte, offentlig sektor och företag brukar vara en framgångsfaktor när bolag söker bidrag hos EU och svenska myndigheter. Som vi ska se är det dock oftast skattepengar som kombineras samman med andra skattemedel från olika budgetar och de privata inslagen är i regel synnerligen begränsade.

Hela anläggningen kostar 158 miljoner. Av dessa medel kommer 90 miljoner från statsbidrag, som i sin tur är en del av det nationella lokala investeringsprogrammet och EU:s femte ramprogram. Totalt behöver man låna 70 miljoner kronor och utöver detta har Västerås stad åtagit sig att bekosta en del av ombyggnationen av bussarna till biogasbussar. Redan här kan noteras att en så stor del av satsningen görs med skattepengar från andra instanser, i det här fallet EU och svenska staten.

I de tidiga faserna hörs ett fåtal kritiska röster. En av dessa är insändarskribenten Gunnar Björklund, som skriver i Vestmanlands Läns Tidning 2004:

Vad jag ifrågasätter är om kommunerna i Västmanland, samt Enköping via Vafab, skall leda och riskera kommuninvånarnas pengar på forskning och utveckling av ett ekonomiskt riskfyllt projekt och där Västerås skattebetalare ensamma skall gå i borgen för en del av projektet.

Stora forsknings- och utvecklingsprojekt skall inte drivas på av kommuner.

I slutrepliken 2004 skriver Bengt Gustafsson, styrelseordförande i Svensk Växtkraft AB och Per Nilsson, VD för Vafab. De bemöter dessa kritiska synpunkter på satsningen och säger att verksamheten ”ska bedrivas affärsmässigt” samt att riskerna har analyserats; ett viktigt beslutskriterium var att ”staten tog ett ansvar genom det statsbidrag som finansierar nästan halva investeringen” och utöver detta har EU-pengarna täckt delar av investeringen samt viss forskning och utveckling. 

Det höga tonläget om strikta ekonomiska kriterier och noggranna analyser handlade i själva verket alltså om att någon annan hade stått för notan. Det rörde sig med andra ord om bidragsentreprenörskap, och ingen risk är för stor när någon annan betalar.

Forskningen på området samordnas av SLU i Uppsala, samt i ett projekt som finansierats av Naturvårdsverket och ett antal branschorganisationer. Gustafsson och Nilsson skriver vidare att ”finansieringen av forskningen sker till största delen med statliga medel och EU-finansiering”. Gustafsson och Nilsson anklagar dessutom Björklund för att vara mot samverkan:

Vi tror i motsats till Gunnar Björklund att det är bra att kommun, näringsliv och stat samarbetar kring forskning och utveckling och är glada för att studenter vid vår egen högskola får denna unika möjlighet.

Gustafsson och Nilsson skriver också att kritikern verkar förorda ett ”helt avreglerat samhälle”. Kritiska synpunkter bemöts alltså med en kombination av smädesord, halmgubbar och retoriska tillhyggen, samt hänvisning till förekomsten av bidrag. 

Expansionsfasen: ”Ett föredöme för hela Europa”

Nu börjar expansionsfasen. Superlativen och den politisk varmluften flödar.

I Jordbruksaktuellt 2004 beskrivs projektet som ett ”föredöme för hela Europa”.

Pengakranarna öppnas nu hos såväl bidragsgivare som kommunala bolag som gör gemensam sak. Västerås Lokaltrafik byter ut 40 dieselbussar mot biogasbussar under 2006-2007 till en kostnad på totalt 14 miljoner. Räkningen får Västerås Stad stå för.

Optimismen spirar under de kommande åren. 2011 gör VL prognoser om att 90 procent av bussarna kommer köras på biogas 2016 och 100 procent år 2020. Uppskattningen baserades på antagandet att dieselpriserna skulle stiga med sju procent om året. Men det rör sig i princip om en ren gissning eller spekulation. Och alla som försökt spekulera i priser på naturresurser vet att detta är praktiskt taget omöjligt och att sådana initiativ ofta slutar illa. 

Vafabs VD Eva Myrin talade om uppskalningen som en ”enorm utmaning”, enligt bedömningen skulle produktionen bli 2,5 gånger högre, vilket ställer höga krav på snabb expansion.

Kollapsen: ”En diger uppgift”

Optimism, expansion och överdriven riskaptit är vanligt förekommande när någon annan står för notan, inte minst då det också är möjligt att sola sig i fägringen av satsningar, positivt laddade värdeord om hållbarhet och gröna arbetstillfällen – samt tjusiga pressklipp i lokaltidningen.

Den bristande realismen blir till sist  smärtsamt tydlig, när något av alla orealistiska antaganden om omvärlden inte utvecklas som man hade önskat.

Den ”enorma utmaningen” skulle i Vafabs fall  fem år senare visa sig vara av en helt annan karaktär än tillväxt. Dieselpriset valde inte att lyda de hoppfulla prognoserna och fortsätta upp med sju procent om året. Tvärtom sjönk dieselpriset som en sten 2014 och framåt. Efterfrågan på biogas kollapsade och i stället för 7-8 miljoner kubikmeter i årsproduktion blev det 2016 1,9 miljoner, det vill säga omkring en fjärdedel av vad man budgeterat för. Resultatet blir förstås en ekonomisk katastrof.

I nästa skede blir det nödvändigt att genomföra en kombination av smärtsamma åtgärder: nedskrivningar, höjning av taxor och omorganisering av förlusterna, inte sällan i syfte att dölja problemen eller åtminstone smeta ut dom över tiden och blanda bort siffrorna. I fallet Vafab fick verksamheten göras om till ett kommunalförbund. Vafab försökte nu få utökad borgen från medlemskommunerna och höja renhållningsavgifterna för att ”genomföra kommande stora investeringar”. I VD-ordet för Vafab år 2015 skriver VD Carina Färm: 

Det har varit en diger uppgift att ha ordning på alla variabler i den ekonomiska redovisningen. Detta på grund av flera verksamhetsövergångar under året liksom den särredovisning som görs av AB och KF, särredovisning av det kommunala uppdraget och den affärsmässiga verksamheten samt, sist men inte minst, av varje kommun.

Man kan bara föreställa sig vilken redovisningsteknisk akrobatik som ligger bakom en så Kafka-artad formulering. En så komplex redovisning av olika organisationsformer och uppdrag utgör förstås en grogrund för kreativitet. Även om inga oegentligheter i redovisningen har uppdagats gällande det här fallet utgör detta en jordmån där korruption och fusk lätt blir en del av vardagen.

2001 gjorde Mälarenergi, Vafab och Eskilstuna energi & miljö en utredning där man drog slutsatsen att det bara fanns 70 000 ton sopor i en radie om 17 mil runt Västerås. Detta bedömdes vara en för liten mängd för att motivera någon storskalig satsning på sopförbränning i trakten. 15 år senare, miljonförluster, och en penibel process av nerskrivningar och städning kan vi konstatera att utredningen från 2001 förmodligen drog rätt slutsats, men att kommunerna tyvärr valde en annan väg. De stora mängderna bidrag som gick att kamma hem, politikernas möjligheter att framstå som miljövänliga och handlingskraftiga samt den begränsade insynen i kommunala bolagsstrukturer verkar ha varit orsakerna till att man gick runt i denna återvändsgränd i 15 år.

Kommunens invånare får betala notan flera gånger om. Kommunala misslyckanden skyls över genom en kombination av avgiftshöjningar, skattehöjningar, försämrad service, skuldsättning och eventuella ytterligare stöd och bidrag från staten, där biogas har varit ett växande utgiftsområde under en längre tid. Dessutom ägnas mindre uppmärksamhet åt den dagliga skötseln. Små, enkla men viktiga effektiviseringar får mindre uppmärksamhet när kommunala bolag initierar skrytprojekt och får positiv publicitet i lokalpressen. Redan 2006 skrev en insändare i VLT att han kommer sluta sortera soporna:

Det enda jag får tillbaka från Vafab är höjning efter höjning av mina sophämtningsavgifter.

 Kanske är det en klen tröst i sammanhanget att Vafab:s plåtko varken är den första eller sista gången som en dylik grön bubbla blåsts upp. I kommande delar av den här artikelserien kommer mönstret belysas med många snarlika exempel.