Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

En sågning av postmodernismen – från vänster

Motståndet mot identitetspolitiken kommer inte bara från höger. I en ny bok riktar Per Molander svidande kritik inte bara mot upplysningsfilosofins förnuftstro, utan även mot dagens postmodernism, utifrån ett vänsterperspektiv. Uppfattningen att den fria tanken och den fria viljan utgör grunden för politiskt handlande finns fortfarande på båda sidorna av politiken.

Om man trodde att postmodernismen i dag härskar oövervinnerlig över hela vänstern bör man läsa Per Molanders nyligen publicerade bok Condorcets misstag: Hoten mot staten och demokratin. Boken är en imponerande debattskrift i sin idéhistoriska omfattning och en uppgörelse med det framtidsscenario som den franske upplysningsmannen Condorcet förutspådde.

Condorcet är kanske den ende av les philosophes som fullt ut representerar upplysningens hela palett: politisk radikalism, tron på en fri marknad och förnuftets frigörelse. Han menade också att om bara vissa grundläggande rättigheter som gratis utbildning, viss allmän välfärd och bortsopad vidskeplighet realiseras, då skulle också upplysningen leda fram till ett evigt stadium av rationalitet och lycka i mänsklighetens historia.

Vari låg då Condorcets misstag? I sitt svar tecknar Molander en bild av en obalans av de fem friheter som Condorcet menade var de mest fundamentala: intellektuell, politisk, religiös, ekonomisk och moralisk. Condorcet, liksom Adam Smith, såg statens roll som garant av dessa fem friheter och statens roll måste därmed i övrigt vara mycket begränsad. Därmed förutsåg dessa filosofer inte de enorma ekonomiska krafter som kom att släppas fria i och med skapandet av juridiska personer som moderna aktiebolag. Med Molanders sätt att se det har den ekonomiska (och moraliska) friheten överskridit de andra till en ohållbar punkt där demokratin varit den stora förloraren.

Slutsatsen är att statens roll måste bli större och ”återupprättas”. I det sista kapitlet pläderar Molander för att staten måste företa en utökad fördelningspolitik och hämmande åtgärder av multinationellt företagande och förflyttning av kapital, alltså i ganska hög grad klassisk ekonomisk vänsterpolitik. Frågan är om han övertygar några vänstersympatisörer annat än på det emotionella planet. Per Wirtén skriver skämtsamt i sin recension av boken i Sydsvenskan att varje socialdemokratisk regeringsanställd skulle älska boken, för att sedan gå till jobbet dagen därpå och göra precis tvärtom (alltså bedriva i huvudsak socialliberal politik).

Molander visar därmed att en brytning med 1968 års idéer är möjlig, även om den kommer från vänster.

Som borgerlig är det svårt att vara entusiastisk över hans ”etatism 2.0”. Det finns också mycket man kan kritisera i Molanders analys. Han gör knappast Edmund Burke någon rättvisa genom att utelämna huvudargumenten i dennes filosofiska kritik av upplysningen. Det är också svårt att se hur ökad fördelningspolitik är ett svar på fake news och högerpopulism när det är främst i västliga länder med stor offentlig sektor som sjukdomen frodas. Sist men inte minst lyser EU med sin nästan totala frånvaro i Molanders resonemang. Enligt honom är det nationalstaten allena som ska lösa utmaningarna, vilket rimmar illa med de universalistiska principer han vill värna.

Trots de vänsterideologiska ansatserna ställs frågor som även liberaler och borgerligt sinnade bör ta till sig: Vad innebär upplysningens arv i dag och varför ifrågasätts dess mest grundläggande premisser? Hur kommer det sig att det är kommunismens Kina och inte det ekonomiskt liberala Indien som leder Asiens frammarsch i välstånd?

Det mest intressanta i boken är dock inte dess politiska slutsatser utan dess idéhistoriska sågning av postmodernismen. I våra Facebookflöden möter vi dagligen myter och allmänna lögner. Filosofer som Michel Foucault såg sig som progressiva och vänster men knyter i själva verket an till en antimodernistisk, frihetskritisk tradition med rötter i 1800-talets tyska romantik, menar Molander. För Foucault var universalismen och tron på det objektiva förnuftet som Condorcet höll så kärt en patetisk detalj i det stora ramverk av makt som formar verkligheten. Molander visar därmed att en brytning med 1968 års idéer är möjlig, även om den kommer från vänster.

Om inte länken mellan postmoderna vänsterfilosofer och tysk 1800-talsromantik var tydlig nog så blir den garanterat det med den nya alt-rightvågen som gnager på borgerlighetens kanter. Ett aktuellt exempel är SvD-intervjun med ledaren för nystartade ”Nordisk alternativhöger”, Anton Stigermark. I intervjun utvecklar han sina ståndpunkter om hur ett falskt narrativ formar ett självskadebeteende hos (vita) svenskar, utan att vi förstår det. Byter man ut ”svenskar” mot ”kvinnor” eller ”rasifierade” är den postmoderna cirkeln sluten. Foucault och Lyotard ekar mellan raderna.

Kanske kan Condorcet få oss att hitta tillbaka till den fria tanken och fria viljan som grund för politiskt handlande – såväl till vänster som till höger.

I dag är Condorcets kriterier om fri utbildning, allmän social välfärd och vetenskapliga metoder så gott som uppfyllda i de flesta västländer, men fortfarande är utmanas upplysningen, gång på gång. En undersökning från Vetenskap och Folkbildning visar att 13 procent av svenskarna tror på astrologi och runt 30 procent tror på paranormala fenomen. I våra Facebookflöden möter vi dagligen myter eller allmänna lögner. Condorcets misstag var att han underskattade upplysningens motstånd i människans natur, men frågan vad vi gör åt detta i dag förblir en öppen fråga.

Åtminstone bör Molanders försvar av upplysningen tillika kritik av postmodernismen ge en del liberaler insikt om de ömsesidiga intressen som ändå finns mellan en förnuftstrogen vänster och höger. I dag utmanas den tron och därmed den idén om den mänskliga friheten från flera håll. Å ena sidan en identitetspolitisk vänster som återigen vill göra ras och kön till det centrala för mänsklig kunskap. Å andra sidan en alt-right som talar om alternativa fakta och att nå sanning genom ”att ta det vita pillret”. Gemensamt för de båda är ett förkastande av upplysningens radikala idéer.

Molander vinner nog inte över några borgerliga sympatisörer för en större och tyngre stat. Kanske kan dock Condorcet få oss att hitta tillbaka till den fria tanken och fria viljan som grund för politiskt handlande – såväl till vänster som till höger.