Etnisk röstning är inget nytt
Internationellt sett är kollektivism normen, och det är vi i Västvärlden som är avvikande med vår individualism. Det bör man ha i åtanke när man diskuterar etnisk röstning. När människor med bakgrund i klansamhällen driver personvalskampanjer kan det vara ett uttryck för en väg bort från klantänkandet, skriver Dan Korn.
När man ser på världen är det naturligt att utgå från sig själv. Den som är uppvuxen i Västvärlden utgår därför från att varje människa är en fri och självständig varelse, en individ. De människor som inte lever som fria individer är kuvade och förtryckta, för den fria individen är det naturliga för varje människa.
Helt i enlighet med denna världsbild föreställer sig många att människor som invandrar till Sverige blir som svenskar. Nej, man tänker sig inte att de kommer att se ut som svenskar och att de plötsligt älskar surströmming, för mångfald är vackert och de har ju en så fin mångkultur, medan svenskar bara har midsommar och sådana töntigheter. Roliga danser och kryddad mat är pittoreskt och berikande. Men för övrigt bor det ju en liten svensk i varje människa, eller hur?
Den stora skillnaden mellan människor i Västvärlden och stora delar av jordens övriga befolkning handlar inte om hur många sorters sill det äts till midsommar. Det handlar om synen på individen. Vad är viktigast, jag eller vi? I Väst kommer jaget främst, men för de flesta andra människor är det viet som kommer först. Det är inte de andra som är konstiga. Det är faktiskt vi i Väst som är det, för det är mycket naturligare att sätta viet före jaget än tvärtom.
Den stora skillnaden mellan människor i Västvärlden och stora delar av jordens övriga befolkning handlar inte om hur många sorters sill det äts till midsommar. Det handlar om synen på individen.
Viet fanns före människan. Känslan av gemenskap, där man hjälper varandra inom gruppen, men ser alla utanför som fiender, finns hos djur. Det är förutsättningen för myrors och bins samhällen och för schimpansers sammanhållning i grupper, där man delar maten mellan varandra, men attackerar främmande apor. De första människorna levde i dessa starka gemenskaper och ännu lever en mycket större del av jordens befolkning så än vad vi vanligen föreställer oss. Detta är det naturliga sättet att leva. Det är vi som är avvikarna, tack vare en kultur som förändrat oss.
Hur det kom sig att människor i Europa började sätta individen framför kollektivet är en lång historia som många helst inte vill tänka på, för gör man det måste man erkänna sin tacksamhet till två företeelser som man helst vill slippa att vara tacksam mot, nämligen kyrkan och nationalstaten.
Det börjar med tron på en enda gud, som bryr sig om varje människa, herre och slav, man och kvinna, barn och vuxna. Det är den kristna läran om människokärlek och jämlikhet, att alla har ett grundläggande värde, som lägger grunden för individualismen. Den tidiga kristendomens hyllande av martyrer är viktig, för detta var människor som var villiga att gå i döden för en idé, något som är individens triumf över gruppen. Det är också den katolska kyrkans förändring av rättsväsendet, där kvinnor fick arvsrätt, införandet av handel med jordbruksmark, som ledde till att byar där en enda klan bodde bröts upp och klanens gemenskap ersattes av byns gemenskap.
Med nationalstaten kom en identitet som omfattade alla som bodde i ett land, som talade samma språk, alldeles oavsett om man hade gemensamma förfäder. Viet blev svagare. Det fanns plats även för jaget.
Ett gammalt ordspråk säger: ”Kärleken är blind, men svartsjukan ser det som inte finns”. Tidigare var begreppet klan helt okänt i Sverige, men nu ser man klaner där inga klaner finns. Det var Per Brinkemo som införde begreppet klan i den svenska diskussionen med sin bok Mellan klan och stat 2014. De första åren väckte den inte mycket uppmärksamhet, men efter en tid blev begreppet klan etablerat. Det har blivit så etablerat att nu pratar alla om klan. Allt är plötsligt klan. Allt förklaras med klan. För en del är klanen allt ont, medan andra, för att visa att det inte är så farligt, kallar allt mellan himmel och jord för klan. I många fall har folk uppenbarligen inte en aning om vad de pratar om.
Med nationalstaten kom en identitet som omfattade alla som bodde i ett land, som talade samma språk, alldeles oavsett om man hade gemensamma förfäder.
När miljöpartisten Leila Ali Elmi tack vare många personröster blev riksdagsledamot menade många att vi sett exempel på klanröstning i Sverige. Kanske det. Själv förnekar Elmi att det handlar om klanröstning. Hon har givetvis helt rätt. Klan är ett keltiskt ord för det vi på svenska kallar ätt, det som i det gamla Rom kallades gens och det som många i vardagslag helt enkelt kallar släkt. Klanstrukturer är den utomståendes benämning på något som man kan leva i utan att själv vara särskilt medveten om eller tänka på.
Elmi har därför rätt när hon förnekar klanröstning, även om den utomstående kan ha lika rätt när den tycker sig se mönstret. Men låt oss stanna där. Vi kan se mönstret. Vi kan tro att hon fick så många personröster därför att hennes och andra somaliska klaner har röstat på henne. Men längre än så kan vi inte komma, för ingen mer än de röstande kan veta vad som drev dem.
Däremot vet vi att det inte är olagligt att klanrösta. Vi vet också att LO, invånare i Djursholm, idrottsklubbar och annat som förts fram som exempel på svenska klaner inte är det. De är gemenskaper och de spelar också roll när vi röstar. Skillnaden mellan en gemenskap och en klan är att gemenskapen bygger på idéer eller intressen, medan klanen bygger på blodsband.
En lämpligare benämning än klanröstning är därför etnisk röstning. En gemenskap kan bero på etnicitet. Det kan ses som problematiskt för det övriga samhället, men kan lika gärna vara en tillgång. I den mycket etniskt differentierade Londonkommunen Hackney valdes Joe Loebenstein in i fullmäktige på 1960-talet, uppenbart därför att han var religiös jude och andra religiösa judar röstade på honom. Men eftersom han förstod att tillvarata hela Hackneys intressen kom han att sitta i fullmäktige i över fyrtio år och valdes fyra gånger i rad till borgmästare över Hackney.
Det berodde inte på etnisk röstning, utan därför att ett brett spektrum av kommunens invånare uppskattade hans arbete, trots att han var konservativ i en labourdominerad kommun. När han dog 2015 sörjde kommunen mannen som blivit känd som ”Mr Hackney”.
Den svenska politiken har i många år uppmanat till mångkultur, att invandrade medborgare skall bevara sin särart. Det är en splittrande politik. Samhället måste sträva efter enhet, inte splittring. Men om samhället tvingar människor att förändra beteendemönster riskerar vi samtidigt att få ett totalitärt samhälle där staten kontrollerar människorna på ett otillbörligt sätt. Samhället måste alltså vara inbjudande, men samtidigt respekterande den enskildes frihet.
Den stora faran med klaner ligger inte i att klanmedlemmar röstar etniskt, utan handlar om att klanen tvingar fram mord, antingen för blodshämnd eller för att upprätthålla hedern. Detta beror på att man sätter större tillit till klanens rättskipning än statens.
När människor från klansamhällen röstar, om än i grupp, utför de en handling som visar tillit till staten. De bidrar därmed själva till klanens långsamma upplösning, för i den demokratiska processen ligger individens frihet inbakad. Leila Ali Elmi är ju inte en äldre klanledare. För att hon skulle få en så stor grupp att personrösta på henne, att hon kom in i Riksdagen, krävdes en kampanj där hon framhöll sig själv, vilket är en i allra högsta grad individualistisk handling. Om hon lyckas använda denna skicklighet för att också ha positivt inflytande på politiken återstår att se.