Därför röstar arkitekter på Miljöpartiet
Miljöpartiet dominerar stort inom den svenska arkitektkåren. Kanske är det partiets modernistiska syn på människans förhållande till naturen som gör att många av dem som ska bygga framtidens städer känner sig hemma bland de gröna.
Den klassiska arkitekturen och den modernistiska skiljer sig åt i sin syn på mänskliga samhällens förhållande till naturen. Den klassiska arkitekturen utvecklades organiskt och med historiska förebilder som eftersträvade att efterlikna och harmonisera med naturens former.
Den modernistiska arkitekturen, vars övergripande ideologi dominerar arkitekturen än i dag, fortfarande hundra år efter modernismens guldålder, syftade till att klippa banden, både till historien och till den omgivande naturen. Detta tar sig uttryck i såväl byggnadernas formspråk som i deras placering. I den modernistiska stadsplaneringen är mänskliga samhällen sterila öar omgivna av antingen ödsliga gräsytor, eller så kallade ”gröna kilar” i form av otuktad vildmark där ingen vill vistas.
Under större delen av mänsklighetens historia var förhållandet till naturen, ja, naturligt. Någon skarp gräns mellan natur och kulturlandskap kunde inte dras. Människan levde av och i samklang med vad jorden, skogen och vattendragen kunde frambringa. Mänsklig påverkan på landskapet var en självklarhet, liksom naturens inneboende skönhet. Det som var praktiskt var ofta skönt och det som var skönt var ofta praktiskt. Sekler av organisk utveckling hade vaskat fram former som både fungerade och som tilltalade ögat.
Den modernistiska ideologin skulle bryta med allt detta. Plötsligt fanns en generation arkitekter som ansåg sig veta bättre än den samlade erfarenheten av hundratals generationer yrkesmän före dem. Det gamla skulle kastas ut och bereda plats åt ett nytt, skinande idealsamhälle, som i sin tur skulle frambringa en ny människa, utan de fel och brister som dittills hade vidhäftat mänskligheten.
Plötsligt fanns en generation arkitekter som ansåg sig veta bättre än den samlade erfarenheten av hundratals generationer yrkesmän före dem.
I denna nya ideologi fanns varken plats för natur eller skönhet. Den som tvivlar kan med fördel läsa acceptera-manifestet från 1931, författat av den modernistiska arkitekturens premiärer i samband med ideologins genombrott i Sverige. Det sköna skulle bort, eller som författarna formulerar det: ”Maskinkulturen erövrar oemotståndlig världen, medan kampen för det sköna förlorar sig själv i verklighetsfrämmande esteticism”. Medborgarna hade bara att ”acceptera den föreliggande verkligheten”.
Trots att det mode i vilken form modernismen först slog igenom på bred front i Sverige kallades för funktionalism fanns det inget funktionellt över dess byggnader. Bara en sådan sak som att stilen förespråkade platta tak i ett land där det regnar och snöar stora delar av året talar sitt tydliga språk. Funktionalismen var dysfunktionell och modernismen blev snabbt omodern. Likväl har dess tänkesätt tillåtits att fortsätta dominera bland dem som utformar våra städer och byggnader.
En delförklaring till modernismens starka ställning just i Sverige kan vara dess oheliga allians med den politiska kraft som dominerade det svenska 1900-talet: socialdemokratin. Tack vare socialdemokratiska kommunalråd drivna av revanschism och hat mot det borgerliga samhälle som skapat det välstånd de föresatt sig att dela ut, kunde modernismens stadsplanerare och arkitekter obehindrat riva svenska stadskärnor med trä- och stenhus för att ge plats åt den nya tidens Domusvaruhus i betong. Det var ett kulturmord som genomfördes högst medvetet.
I dag tycks alliansen mellan arkitekterna och socialdemokratin vara bruten. I en färsk spaning från tidskriften Arkitekten, branschorgan för Sveriges arkitektkår, undersöks vilka partier de arkitekter företräder som ställer upp i höstens val. Runt 100 yrkesverksamma arkitekter står på valsedlar runt om i vårt land, och fördelningen mellan partierna är inte ointressant.
Att Socialdemokraterna tappat sitt grepp om arkitektkåren är uppenbart; endast 8,7 procent av de valbara arkitekterna ställer upp för med partiet. Det är en signifikant minskning gentemot valet 2014 då 14 procent av de kandiderande arkitekterna representerade Socialdemokraterna. Intressant är också vilka partier som ökar. Sedan förra valet har Centerpartiet ökat sin andel kandiderande arkitekter nästan lika mycket som Socialdemokraterna minskat sin, från 5,8 procent till 12,2.
En hypotes kan vara att Centerpartiets ideologiska och livsstilsmässiga förflyttning, från protektionistiskt och reaktionärt bondeparti, via vänsterlutande hembygdsliberalism till innerstadsmodernism tycks ha burit frukt i rekryterandet av företrädare bland arkitekter. Kanske kan Centerpartiets besynnerliga vurm för höga byggnader också ha bidragit till partiets lockelse bland dem som förväntas rita dessa.
Att Miljöpartiet dominerar i arkitektkåren är inte ägnat att förvåna. Partiet genomsyras av samma modernistiska överideologi som arkitektkåren gör.
Överlägset störst bland de kandiderande arkitekterna är dock Miljöpartiet med 28,7 procent, vilket innebär en ökning med ett par procentenheter sedan förra valet. Att Miljöpartiet dominerar i arkitektkåren är inte ägnat att förvåna. Partiet genomsyras av samma modernistiska överideologi som arkitektkåren gör. Det avspeglas särskilt tydligt i synen på naturen.
I både Miljöpartiets och många nutida arkitekters värld är naturen någonting främmande som bör avnjutas på håll, från skyskrapans balkong eller i form av naturdokumentärer på tv. Den föredragna livsstilen är på samma gång urban och kollektivistisk: kollektivtrafik och flerfamiljshus. Allt bruk av naturen betraktas som något ont som ska begränsas, oavsett om vi talar om jakt, fiske, jord- eller skogsbruk.
Att mycket av det som vi i dag betraktar som natur i själva verket är kulturlandskap och resultatet av århundradens eller årtusenden av mänsklig aktivitet föresvävar sällan dem som har siktet inställt på framtiden och en ny, väsensskild människa skall växa fram ur betongen.