Ett alternativ till populism och identitetspolitik
I en samtid präglad av identitetspolitik blir det viktigt att förstå vad identitet är och hur den används för att inkludera, exkludera och forma gemenskaper. I en ny bok tar sig statsvetaren Francis Fukuyama an identitetsbegreppet, och kommer fram till att just det att identitet är något formbart är vad som gör att populismens framväxt har en gräns.
Vem är du? Det kanske är en fråga som är svår att besvara, då sammanhanget spelar in. Identiteten, vem man ÄR, blir inte bara något för individen utan skapas i relation till samhället. Hur ska en liberal demokrati klara av att hantera både en mångfald av olika identitet och samtidigt värna om de universella värden för varje individ som kännetecknar just ett sådant öppet samhälle?
Det är de frågor som Francis Fukuyama ställer sig i boken Identity. På knappt 200 informationstäta sidor försöker han bena ut både vad som definierar en människas identitet och hur synen har utvecklats genom historien, för att sedan avsluta med de problem som dagens samhällen står inför. Någon svidande uppgörelse med identitetspolitik är inte boken, utan Fukuyama konstaterar att det inte går att förena enskilda gruppers kollektiva identitet i ett samhälle där det är just individer som har rättigheter.
Som utgångspunkt tar resonemanget avstamp i Martin Luther, som genom att lyfta fram tron som vägen till frälsning, också skapar den personliga relationen mellan människa och Gud. Därigenom blir var och en också den moraliska agent som utgör grunden för individuell identitet. Endast den som är fri att handla kan också vara fullt ut ansvarig för sina handlingar, och därmed ha möjligheten att råda över sitt liv.
Lite i motsats till detta står Rousseau som menar att människan har en ”äkta” identitet som förtrycks av det yttre samhället och därmed behöver hon befrias från detta tryck. Den idétraditionen ligger mycket riktigt till grund för det sena 1900-talets identitetspolitiska uttryck, som får sägas ha gått överstyr en bit in i vårt århundrade.
Den som får betalt för att inte arbeta saknar anledning att känna stolthet.
Det är i historisk kontext inte så svårt att föreställa sig att en europeisk bondson på 1600-talet inte kan ha haft särskilt stor anledning att grubbla över sin egen identitet, vem han var och vem han ville vara. Sina föräldrars son, döpt av byns präst etcetera. Det statiska samhället hade en annorlunda syn på vem man kunde eller borde bli, något som kom att ändras med den nederländska borgerliga utvecklingen under 1600-talet och sedan den skotska och franska upplysningen under 1700-talet. Med allt fler länder som skriver in mänskliga rättigheter i sina konstitutioner, en gryende marknadsekonomi och industrialisering som möjliggör välstånd och utveckling, så är också frågan om identiteten i ett föränderligt samhälle något som börjar ingå i människors föreställning om världen. Det är något vi nu tar för givet att vi kan ha en individuell identitet, men vad denna identitet består av är inte alls givet.
En individ kan existera för sig själv. Men identiteten formas i samspel med andra. Inkluderandet i gruppen är viktigt, men än viktigare är gränssnittet mot andra, det naturliga eller konstruerade exkluderandet av dem som inte tillhör. Oavsett, så är det ett grundläggande mänskligt socialt behov av att vara sedd, erkänd, någon. Att helt ignoreras är att inte finnas till på riktigt.
Just behovet av erkännande – ”recognition” – är det som uppehåller Fukuyama längst. Skillnaden mellan att på något sätt räknas eller att inte alls vara behövd, är grundläggande för en människa. Den som erhåller positiva omdömen av omgivningen känner stolthet, medan den som inte får tillräckligt känner vrede (i det fall det är en känsla av nedvärderande) eller skam (om du inser att du inte levt upp till andras berättigade krav). Ett problem som Fukuyama nämner är att den som får betalt för att inte arbeta saknar anledning att känna stolthet. Demokratin har åtminstone styrkan att åtminstone på valdagen ge ett erkännande till varje individ.
De mänskliga sammanslutningar som först möjliggjorde en identitet i samspel med andra på en mer abstrakt nivå bortom de naturliga gemenskaperna var religion och nationalism. Religionens funktion som gemensamhetsskapande organisation, med ritualer och just ett erkännande av var och ens möjlighet till frälsning, paradis, nirvana gör att varje individ kan vara något inom religionen, om än inte någon.
Någon lösning ger han inte, mer än teoretiska resonemang om behovet av att skapa en europeisk identitet, hur det nu ska gå till.
Citatet ”Medan klassisk liberalism strävade efter att skydda autonomin för jämlika individer, har den nya ideologin om mångkultur stöttat lika respekt för kulturer, även om dessa kulturer har inskränkt autonomin för de individer som deltog i dem” (min översättning), visar på dilemmat mellan att tillhöra en kultur och samtidigt upprätthålla en självständig individ. Inte nog med det – när kända, stabila, allomfattande moraluppfattningar ger vika för att lämna plats för något nytt, så innebär inte det att en majoritet upplever frihet att välja sig moral eller vägar i livet. Tvärtom ökar känslan av osäkerhet, vilket också är grunden för nationalism. Den geografiska ytan är bokstavligt och bildligt fast mark under fötterna.
Nationalismen uppstår sedan som en idé sprungen ur ett statligt behov att definiera sitt folk. Vilka ingår i nationen? De som talar samma språk, de som delar historia eller de som helt enkelt bor inom samma avgränsade och definierade landområde?
Både religionen och nationalismen är kollektiva funktioner, men förmår ändå att binärt dela in människor i dem som tillhör och dem som inte gör det. Är du tysk är du inte svensk, en lutheran är inte baptist etcetera. Det uteblivna överlappandet av kollektiva identiteter betyder däremot inte att du oavsett nationalitet också i teorin också kan tillhöra valfri religion, även om det också historiskt varit så att det funnits en tydlig samvariation mellan nation och religion.
Mot slutet av boken kommer Fukuyama in på migrationen och hur människor kan upplevas som ett hot, inte minst om de inte omedelbart uppfattas som en del av de egna värderingarna. Här problematiseras skillnaden mellan ett USA där medborgarskapet är det som utgör definitionen av vem som är amerikan, och Europa där nationerna skapar barriärer för den som vill tillhöra det nya landet. Någon lösning ger han inte, mer än teoretiska resonemang om behovet av att skapa en europeisk identitet, hur det nu ska gå till.
En viktig iakttagelse hos Fukuyama är att 1900-talets stora konflikt stod mellan demokrati och diktatur, medan demokratins konflikt grundades i skillnaden mellan höger och vänster och synen på frihet kontra jämlikhet. Den klassiska konflikten mellan höger och vänster har en inneboende fördel inom politiken, nämligen att det går att kompromissa. Identitetspolitik saknar helt detta, den är binär. Antingen är du för eller emot, vilket blir extra tydligt när det kommer till krav på lagstiftning.
När den offentliga debatten blir en tävling i vem som är mest underprivilegierad och där likhet inför lagen ses som en förtryckande institution, så går det inte heller att skapa eller omforma identiteter.
Just den delen passerar kanske lite väl lättvindigt. Bokens titel när förhoppningar om en uppgörelse med identitetspolitiska ideologier, som genom sin statiska karaktär fryser fast människor i roller som leder till att någon empati aldrig ens skulle kunna vara eftersträvansvärd. När den offentliga debatten blir en tävling i vem som är mest underprivilegierad och där likhet inför lagen ses som en förtryckande institution, så går det inte heller att skapa eller omforma identiteter. Ett mer utvecklat resonemang hade nog inte gjort boken sämre.
Fukuyamas credo utgår i stället från de stora kollektiva identitetsskapande krafterna, alltså nationen och religionen och att de skulle kunna verka mer inkluderande än hittills i historien. Men hans tankar på att Europa skulle behöva större bruk övernationella gemenskapande symboler som nationalsång och flagga, vilket inte riktigt verkar ha fungerat hittills. Kontrasten mellan det Europa där släktband och ursprung spelat större roll och det USA där medborgarskapet i sig är det inkluderande framstår som två helt olika modeller för hur identiteten skapas. Paradoxalt nog så utgör det konstruerade USA större möjlighet att låta personer bli just amerikaner, medan de europeiska nationerna har en fördröjning över generationer innan någon kan identifiera sig med sitt ”nya” hemland. Däri ligger en utmaning som Europa under de senaste 200 åren ännu inte förmått sig göra kapabel att klara av, och Fukuyama ger heller inte några svar eller någon trovärdig anvisning till en väg framåt.
Boken avslutas med insikten om att vi bär identiteter inom oss, som inte nödvändigtvis är fasta eller givna från födseln. Identitet kan användas för att splittra, men också för att integrera. Att identiteten är formbar är därmed enligt Fukuyama förklaringen till att populism inte kommer att kunna växa sig hur stor som helst.