Ett cyniskt krig mot drogerna

Få har gjort så mycket för tillgängligheten på illegala droger världen över som den amerikanska staten, och det har dessutom vanligtvis skett via krigföring. Det är en av många oväntade insikter från statsvetaren Peter Andreas nya bok Killer high – A history of war in six drugs (Oxford University Press 2020).

Som titeln antyder får vi här krig skildrade genom sex olika droger. Mest angelägna är kapitlen om de illegala drogerna opium och kokain, som avslöjar det enorma hyckleriet kring västvärldens och framför allt USA:s så kallade krig mot drogerna. Den som är konspiratoriskt lagd skulle kunna tro att droger förbjudits för att det ska finnas ett smidigt sätt för CIA att stödja krigsherrar och kriminella världen över. Så är det förstås inte, men det hindrar inte att det är precis vad som hänt.

Under andra världskriget samarbetade USA med den Sicilienättade maffiabossen Lucky Luciano och fick på så sätt information både om vad som pågick i New Yorks hamn, som behövde fredas från tyska ubåtsattacker, och sedermera hjälp med att landstiga på Sicilien. I gengäld kunde Luciano därefter på fri fot bygga upp en global heroinhandel.

Efter kriget samarbetade CIA med korsikanska gangsters för att slå ner kommunistsympatiserande arbetare i Marseille, vilket ledde till att CIA kom att överse med och assistera den så kallade ”franska förbindelsen” för drogsmuggling till USA.

Kinas kommunistiska maktövertagande innebar att CIA stödde gamla nationaliststyrkor som spridits i närliggande länder genom att inte bara flyga in vapen till dem utan också låta dem använda samma transportflygplan till att skeppa ut droger på tillbakavägen. Detta flyttade i stort sett hela produktionen från Kina till den så kallade Gyllene triangeln, med bland annat en stor framställning vid laboratorier i Hong Kong. Även i Vietnamkriget användes denna strategi för att stödja allierade.

Många amerikanska Vietnamsoldater introducerades dessutom till heroin och 1971 bedömdes uppskattningsvis 10-15 procent av de amerikanska trupperna på plats missbruka heroin. Det är ett intressant faktum att väldigt få av dem bibehöll missbruket sedan de väl kommit hem.

Dagens ledande opiumland, Afghanistan, hade ingen sådan roll innan CIA använde samma beprövade metoder för att stödja krigsherrar som bekämpade den sovjetiska invasionen.

Kring kokainet blir hyckleriet ännu värre. Ronald Reagan gjorde mycket bra under sin tid vid makten, men agerandet gentemot Sydamerika förblir en skamfläck av militära insatser till stöd för envåldshärskare och människorättsbrott. Medan det fanns något slags strategisk rimlighet i att försöka bekämpa kommunismens spridning (även om insatserna ofta åstadkom mer skada än nytta), så finns bara cynism i den militarisering av ”kriget mot droger” som vidtar i Sydamerika vid 1980-talets och kalla krigets slut. Ur detta in i våra dagar upptrappade krig har ingenting gott kommit. Allt som hänt är att drogernas väg till den amerikanska marknaden bytt rutt och att dödssiffrorna stigit.

Vi är av någon anledning mer rädda för droger än för stater. Den här boken är ett nödvändigt vaccin mot sådana villfarelser.

Cynismen är påtaglig. Både den colombianska och den bolivianska staten och militären använde dessutom ogenerat USA:s militära assistans för egna syften i krig mot gerillor. Tidiga insatser mot smuggelvägar via Florida styrde kokainsmugglingen alltmer via Mexiko som därför i modern tid sett en enorm eskalering av mord och krig mellan olika karteller. Ju fler höjdare som grips inför kamerorna, desto blodigare krig bland de fragmenterade grupper som ersätter dem. I Mexiko har dessutom den mest våldsamma smugglarligan Los Zetas bildats av tidigare soldater som tränats av USA, men som tjänat mer på att byta sida. Korruptionen genomsyrar allt och ju mäktigare generalerna blir, desto fler låter sig köpas. Många är påtagligt våldsamma mot drogsmugglarna i allmänhet, samtidigt som de låter gäng som betalar vara ifred.

Allt blir värre under ett 2000-tal som sett 2 miljoner våldsamma dödsfall i Latinamerika, att jämföra med 900 000 i det krigshärjade Afghanistan, Irak och Syrien. Med kriget mot terrorismen trappas insatserna upp, utan att det finns egentliga skäl. Förra året nådde mördandet en ny topp i Mexiko efter den senaste ökningen av militära insatser. Allt för att USA inte accepterar någon annan politik. Ett USA som samtidigt frimodigt exporterar i stort sett alla ligornas vapen via legal försäljning på norra sidan gränsen, vilket pågår utan att uppmärksammas.

Vi är av någon anledning mer rädda för droger än för stater. Den här boken är ett nödvändigt vaccin mot sådana villfarelser. Peter Andreas bok är som en blodig vers av Blå Tågets Den ena handen vet vad den andra gör, med stater som med den ena tungt beväpnade handen tillhandahåller samma droger som den bekämpar med den andra.

Kapitlet om amfetamin accentuerar intrycket, en drog som arméer sedan andra världskriget ogenerat stoppat i sina soldater utan hänsyn till deras långvariga hälsa. Störst och tydligast var hyckleriet i det drogfientliga Nazityskland som samtidigt pumpade sina soldater fulla med speed. Sin ledare med för den delen; under sin tid vid makten injicerades Adolf Hitler med kokain, amfetamin, morfin och sammantaget inte mindre än 82 olika droger. Men visst, han undvek förstås alkohol, tobak och koffein.

Inte alla krigförande stater gör det, vilket Peter Andreas går igenom i bokens tre första kapitel. Historiskt har soldater ofta förfriskat sig med alkohol både på slagfältet och mellan bataljerna, även om detta avtagit i modern tid. Stater har likaså varit beroende av intäkterna från skatter på alkohol och tobak för att kunna kriga. En lite kul kommentar från Napoleon är att han skulle förbjuda tobak i samma ögonblick som någon kunde visa honom en dygd som kunde ge ens i närheten av samma intäkter, en absurd tanke fram till det tidiga 1900-talets introduktion av inkomstskatten på människors arbete.

Alkoholens dilemma illustreras annars av den ryska staten, som efter att deras armé bokstavligen söp bort segern i kriget mot Japan 1905, förbjöd alkohol, och därefter led sådan brist på skatteintäkter att det förmodligen bäddade för upproret mot tsarväldet och sedermera den kommunistiska statskuppen under 1917.

Killer high är full av både nya perspektiv på historiska händelser och små anekdoter, som att britterna fick förhandsinformation om den tyska offensiven i Nordafrika under andra världskriget efter att franska motståndsmän snappat upp en tysk order om att skicka champagne till varma länder. Så firade nämligen även tyskarna under Hitler nya militära erövringar.

Peter Andreas avslutar med en intressant analys. Han konstaterar bland annat att marijuana är en drog som inte på något av de många sätt han går igenom varit relaterad till krig. Kriget mot droger lär därför inte påverkas särskilt mycket av en legalisering av enbart marijuana. Han nyanserar å andra sidan effekterna av kriget mot droger och pekar på att i El Salvador är kidnappningar gängens största intäktskälla, Nicaragua och Costa Rica har låga nivåer av drogrelaterat våld, och trots att droghandeln växer har fred kunnat slutas med både FARC-gerillan i Colombia och Perus Shining path. (Andreas kan mycket om Sydamerika och särskilt om dess motståndsrörelser efter att i tioårsåldern ha kidnappats av sin radikaliserade mamma och tillbringat ett antal år i sådant sällskap, skildrat i den fantastiska biografin Rebel mother). Medan det är högst önskvärt att avsluta kriget mot droger och framför allt dess eskalerande militarisering, så vore det fåfängt att tro att det vore slutet på krig, mördande och brott.