Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Lägg ner vapnen

Nobelpristagaren Mario Vargas Llosa är en ledande företrädare för den växande rörelse som vill avsluta kriget mot knarket. Han är bokaktuell med Lockrop (Timbro förlag) och i denna återpublicerade intervju talar han om legalisering, kapitalismens moraliska kris och livet efter litteraturpriset.

Mario Vargas Llosa är peruansk-spansk författare och journalist. Han tilldelades Nobelpriset i litteratur 2010. Bild: Globovision (CC BY-NC 2.0)

Denna intervju publicerades ursprungligen i Magasinet Neo (2012, nr 1) och återpubliceras med anledning av Timbro förlags utgivning av Mario Vargas Llosas intellektuella självbiografi Lockrop på svenska.

Det känns naturligt att ta avstamp i tv-serien The Wire.

Strax innan jag möter Mario Vargas Llosa i New York har författaren och Nobelpristagaren sällat sig till tv-seriens hyllningskör. ”Som att läsa en av de stora artonhundratalsromanerna av Dickens eller Dumas”, skriver han i sin regelbundna kolumn i Madridbaserade tidningen El Païs.

Mario Vargas Llosa är inte ensam om att ha upptäckt The Wire sent. När serien premiärvisades i SVT juli 2003 under titeln I narkotikans spår blev den en flopp med 255 000 tittare. Efter hand började allt fler svenska tidningar hylla serien, och denna vinter repriserade SVT alla fem säsonger.

Men det är slående hur få, om någon, som diskuterar seriens huvudtema: Hur illegal droghandel påverkar enskilda människor och samhället i stort.

Den diskussionen för Mario Vargas Llosa. Han gör det i rollen av intellektuell, utifrån ett politiskt engagemang som märkts både i hans litterära gärning och i hans misslyckade försök att vinna det peruanska presidentvalet 1990.

– Jag är för legalisering, säger han direkt. Han gör det utan att tveka, samtidigt som han inte har några romantiska illusioner om vad en legalisering skulle innebära.

– Vi har använt oss av repression under lång tid, och lagt enorma summor pengar på att föra ett ”krig” mot narkotika. Resultatet är noll. Vi ser inga framsteg över huvud taget, varken i USA eller i Latinamerika. Därför är det dags att pröva ett nytt angreppssätt.

Den 9 oktober 2010, två dagar efter att Peter Englund hade presenterat pristagaren i Börssalen, skrev vänsterjournalisten och författaren Magnus Linton i Dagens Nyheter att ”nu det blir svårt att vifta bort Mario Vargas Llosas ståndpunkt i drogfrågan”.

”Resultatet är noll. Vi ser inga framsteg över huvud taget.”

Sedan har det varit tyst. Internationellt fick Mario Vargas Llosas ställningstagande, som han hade upprepat i El Païs bara en vecka före tillkännagivandet av Nobelpriset, stor uppmärksamhet.

– Vi måste försöka minska den kriminalitet som är förknippad med droghandeln, och det enda sättet är legalisering, förklarar Mario Vargas Llosa.

– Självklart är det riskabelt, utan tvekan. Troligen kommer det inledningsvis att leda till ökad konsumtion, men vi kan motverka det med aggressiva informationskampanjer och förebyggande åtgärder.

Han pekar på två talande exempel på vad som fungerar och inte: Världens alla informationskampanjer mot tobak, som kraftigt har minskat rökningen, och USA:s alkoholförbud på 1920-talet, som fick våldet och kriminaliteten att flöda lika ymnigt som alkoholen.

”Den illegala narkotikasektorn är extremt farlig för demokratins möjligheter att överleva i Latinamerika”

Den som tror att Mario Vargas Llosas engagemang huvudsakligen handlar om själva drogerna misstar sig. Det handlar heller inte om individuell frihet, rätten att göra vad man vill med sin kropp – ett annat vanligt argument.

– Att ta bort den kriminella dimensionen av narkotikahandel skulle ha en väldigt, väldigt positiv effekt. Inte enbart i den specifika sfär som handlar om konsumtion av droger, utan också för möjligheten att skapa stabila institutioner, frihet och demokrati.

Det är inte intellektuell kyla som fört författaren till denna slutsats. Snarare den passion som en kosmopolit kan känna för den miljö han vuxit upp i när han fruktar att något katastrofalt håller på att hända.

– Se vad som händer i Centralamerika och i Mexiko! Det är uppenbart att repression inte löser problemen. Narkotikaindustrin är så lönsam att den kan betala högre löner till tjänstemän, till poliser, till militären, än vad staten mäktar med. Så ser det ut på alla nivåer i staten, hela vägen till toppen.

– Den illegala narkotikasektorn är extremt farlig för demokratins möjligheter att överleva i Latinamerika. Sakta men säkert börjar denna insikt sprida sig, och jag tror det är särskilt viktigt att liberaler tydligt försvarar idén om prevention i stället för repression.

Hos allt fler börjar liknande åsikter ta form. Under förra året presenterade Global Commission on Drug Policy, en 19-mannapanel där Mario Vargas Llosa hade sällskap av bland andra förre FN-chefen Kofi Annan, tidigare norske utrikesministern Thorvald Stoltenberg och förre chefen för FN:s människorättskommissarie Louise Arbour, en uppmaning till världens ledare att avbryta kriget mot droger och börja legalisera, i första hand cannabis.

Kommissionen har presenterat flera underlagsrapporter och en lättillgänglig slutrapport. Den svenska regeringen avfärdade initiativet, kallade kommissionen för cannabislobbyister och hävdade att en legalisering bara skulle ge oss fler missbrukare. Punkt.

Mario Vargas Llosa har en tydlig förklaring till att motståndet mot en politisk omprövning är så starkt.

– Repressionspolitiken har fött starka särintressen. Det finns så många institutioner och människor som tjänar sitt levebröd på kriget mot narkotikan. Vårt uppdrag är att kritisera och avslöja dessa, annars riskerar vi en global katastrof. Det är inte otänkbart att ett helt land i tredje världen tas över av knarkkungar. Och jag tror inte västvärlden vill ta sig an en sådan utmaning.

Hur starka intressen växer samman med maktapparaten och formar en ohelig allians till skada för samhället är också temat för det tal han håller senare på kvällen, till en publik bestående av representanter för och anhängare till marknadsvänliga tankesmedjor. Mario Vargas Llosa har själv grundat ett nätverk för ett hundratal tankesmedjor och forskningsinstitut i den spansktalande världen, Fundación International para la Libertad. Men det betyder inte att han stryker lyssnarna medhårs.

”De av oss som försvarar det kapitalistiska systemet får inte bortse från sanningen. … Det finns en gräns, som är svår att exakt definiera, där dygden förvandlas till last, och legitim strävan efter framgång förvandlas till girighet, profithunger, en passion som förblindar den som drabbas av dem, och driver dem att agera bortom såväl rimlighetens som lagens gränser till skada för andra och för hela systemet.”

Denna passion drabbar såväl entreprenörer som offentliga tjänstemän, som tillsammans agerar för egen vinning – och skickar notan till skattebetalarna. Detta går dock inte att reglera bort, konstaterar han.

– Dagens kris för kapitalismen handlar mer om moral än om ekonomi och politik. För många av den klassiska liberalismens tillskyndare och teoretiker, från Adam Smith till Karl Popper till Friedrich Hayek, är frihetens kulturella fundament moraliska snarare än materiella. Det är ett misstag att försvara fri företagsamhet och öppna marknader med uteslutande ekonomiska argument. Det är sant att välstånd, tack vare detta system, har fått en spektakulär spridning över hela jorden, och med det materiella framsteg och välmående. Men det är mer en konsekvens än en orsak.

I vårt samtal återkommer han till varför detta är viktigt.

– Vi måste ta detta på största allvar, för jag tror att dagens kris underminerar de demokratiska institutionerna.

Stämmer det att det vi bevittnar främst är en kris för kapitalismen, undrar jag. Är det inte snarare, eller åtminstone lika mycket, en kris för välfärdsstaten?

– Utopier skapar alltid kriser. Idén att man kan garantera alla möjliga sociala tjänster utan att beakta kostnaderna skapar precis den typ av kris som nu drabbar Europa.

– Förhoppningsvis kan Europas demokratiska länder hantera de sociala utmaningarna på ett mer realistiskt sätt än tidigare. Jag tror inte att välfärdsstaten kommer att försvinna, men den måste anpassas till verkligheten. Fiktion är bra i böcker – inte i politik, säger han och avfyrar ett av sina omvittnat varma leenden.

”De visste att kapitalism inte bara skapar utveckling och framsteg, utan också kan förvrida människors begär.”

Att litteraturens förmåga till utopiska och dystopiska betraktelser kan och bör användas för att inse människans begränsningar och komplexitet är ett återkommande tema hos Mario Vargas Llosa. När han talar om behovet av moraliska värden får det alltså inte förväxlas med att automatiskt kategorisera människor eller mänskliga handlingar i ont och gott.

– Jag förnekar inte att det finns godhet och ondska. Men vi måste vara objektiva och beakta omständigheterna när vi bedömer mänskliga handlingar och beteenden. Det är oerhört viktigt att vi anstränger oss för att göra rättvisa bedömningar, fatta rättvisa beslut och beakta de moraliska aspekterna av vårt politiska beteende.

Är det denna analys som förenar de tänkare Mario Vargas Llosa oftast framhåller som sina intellektuella förebilder: Isaiah Berlin, Karl Popper, Friedrich Hayek och Ludwig von Mises? Jag märker på hans entusiastiska reaktion att han har fått sin älsklingsfråga:

– Åh, de var alltid lysande när de behandlade detta tema. De visste att kapitalism inte bara skapar utveckling och framsteg, utan också kan förvrida människors begär. Därför försvarade de alltid nödvändigheten av att även kulturellt och andligt ha ett rikt liv. Att vi har glömt bort detta är ett skäl till att vi upplever dagens kris.

Det är omöjligt att avsluta intervjun utan att fråga hur Nobelpriset har påverkat Maria Vargas Llosa och hans tillvaro det senaste året.

– Det har varit oerhört tillfredsställande, en stor belöning för ens arbete. Men samtidigt tillkommer så många förpliktelser att jag har tvingats kämpa för att få fortsätta arbeta. Jag hoppas att det förändras i år, säger han och skrattar.

Jag tror mig höra en lättnad i det skrattet.

Mario Vargas Llosa har – förstås – läst Tomas Tranströmer. Men han stryker inte den svenske intervjuaren medhårs, även om han plockar fram sin diplomatiska sida:

– Poesi är oerhört svårt att översätta. Jag tror att dikterna förlorar mycket i den processen. Men jag vet att han är väldigt respekterad inte bara i Sverige utan i hela Norden, och att många väntade på att han skulle få detta erkännande.