Samhälle Krönika
Ett klimatsteg som går mer framåt än bakåt
Överenskommelsen från COP28 är långt ifrån perfekt, men skrivningar kring både förnybart, fossila bränslen och kärnkraft gör att klimatarbetet går framåt snarare än bakåt. Och ett litet steg framåt på pappret kan bli ett stort språng framåt i verkligheten, skriver Hanna Stenegren, klimatansvarig på Timbro.
Det 28:e partsmötet till FN:s ramkonvention om klimatförändringar, COP28, avslutades förra veckan på övertid efter drygt två veckors förhandlingar. Att klimatmötet betraktades som det viktigaste sedan COP21 då Parisavtalet förhandlades fram, försvann mångt och mycket i mediabruset där mycket fokus har legat på valet av såväl ordförandelandet Förenade Arabemiratens som ordföranden Sultan Al Jabers nära sammanlänkning med oljeindustrin. Många var skeptiska in i det sista om länderna skulle lyckas komma överens om en text någorlunda värd namnet. En överenskommelse kom till slut på övertid, som både fått ris och ros. Hur bra blev överenskommelsen? Vilken roll spelar den för kommande förhandlingar? Och vad har den för betydelse i verkligheten?
Parisavtalet bygger på att de deltagande runt 200 länderna lämnar in sina egna nationellt beslutade klimatåtaganden (Nationally Determined Contributions, NDC) om hur de ska minska sina utsläpp. Sverige är en del av EU:s åtagande. Dessa ska sedan uppdateras vart femte år i syfte att ambitionen stegvis ska öka. Däremellan hålls en global översyn (global stocktake) där ländernas gemensamma framsteg utifrån att uppnå Parisavtalet bedöms. COP28 var första gången denna globala översyn hölls sedan Parisavtalet antogs på COP21 år 2015, och det har gjort årets möte till det viktigaste sedan dess.
Det positiva med den överenskomna texten för den första globala översynen är att den fokuserar på åtgärder som behövs för att uppnå Parisavtalet och att de i alla fall delvis ligger i linje med vad forskningen menar krävs.
Världens länder konstaterar i överenskommelsen att de senaste nationella klimatåtagandena är otillräckliga.
Världens länder konstaterar i överenskommelsen, i enlighet med flera vetenskapliga rapporter som kommit under året, att de senaste nationella klimatåtagandena (“NDC:erna”) är otillräckliga och leder världen mot en temperaturökning på 2,1-2,8 grader jämfört med Parisavtalets mål att begränsa ökningen av den globala medeltemperaturen till långt under 2 grader och att göra ansträngningar för att hålla ökningen under 1,5 grader jämfört med förindustriell nivå.
För att ligga i linje med 1,5-gradersmålet konstateras i överenskommelsen, återigen i enlighet med forskningen, att de globala utsläppen av växthusgaser behöver minska med 43 procent till 2030 och 60 procent till 2035 jämfört med 2019, samt att nettonollutsläpp av koldioxid behöver nås senast 2050, men att de nuvarande nationella klimatåtagandena endast leder till mellan 2 och drygt 5 procents utsläppsminskningar till 2030. Att världens länder slår fast och erkänner det forskningen säger är en viktig utgångspunkt för att inte fastna i vad som behöver göras, utan komma vidare till det än mer viktiga hur det ska göras.
***
I hur-frågan är COP28-överenskommelsens svar att uppmana de kring 200 länderna som skrivit under Parisavtalet att tredubbla kapaciteten för förnybar energi globalt och fördubbla den globala genomsnittliga årliga förbättringen av energieffektiviteten till 2030. Det motsvarar vad Internationella Energibyrån (IEA) i sin Net Zero Roadmap menar krävs för att Parisavtalets 1,5-gradersmål ska vara inom räckhåll. Däremot lämnar skrivningarna om kärnkraft och fossila bränslen betydligt mer att önska, av helt olika skäl.
Kärnkraft nämns för första gången i en sluttext från klimatförhandlingarna, vilket är historiskt och därmed förvånande att det inte fått mer medial uppmärksamhet. Kärnkraften finns dock endast med som en bisats som ett exempel på noll- och lågemissionsteknologier där utvecklingen behöver påskyndas, till skillnad från i IEA:s Net Zero Roadmap där kärnkraften behöver mer än fördubblas till 2050. Vid sidan av förhandlingarna antog dock drygt 20 länder från fyra kontinenter, däribland USA, Frankrike, Sverige – och Förenade Arabemiraten, en deklaration om att tredubbla kärnkraften till 2050. Deklarationen ska ses över varje år i samband med klimatförhandlingarna, så i takt med att fler och fler länder politiskt får upp ögonen för kärnkraftens viktiga roll för en fossilfri ekonomi kan potentiellt sett deklarationen bidra till att kärnkraften får sin rättmätiga plats bredvid förnybart i framtida förhandlingar.
Även om det blev en svagare skrivning än många länder hade hoppats på nämns för första gången i klimatförhandlingarnas trettioåriga historia att världen behöver göra en övergång från fossila bränslen i energisystem, vilket i sig är att se som en framgång. Dock kom en skrivning in precis på slutet av förhandlingarna att “övergångsbränslen” (läs: fossilgas) kan spela en roll för att underlätta energiomställningen och garantera energitryggheten. Överenskommelsens text om att påskynda insatserna för att “fasa ner” kolkraft utan utsläppsminskande teknik (unabated coal power), vilket är samma text som antogs på COP26 i Glasgow, är också svagare än att den enligt IEA behöver vara helt utfasad till 2040. Även att utfasning ska ske så snart som möjligt av “ineffektiva” subventioner av fossila bränslen som inte bidrar till energifattigdom eller rättvis omställning finns med i överenskommelsen, vilket dock får ses som en urvattning av skrivningarna från COP26 då hänvisningarna till energifattigdom eller rättvis omställning inte fanns med.
Att mycket fokus låg på just energisektorn kan förstås i ljuset av att den står för nästan tre fjärdedelar av världens växthusgasutsläpp. I övrigt nämns att påskynda minskningen av utsläppen från vägtransporter, och dessutom att till 2030 påskynda och avsevärt minska utsläppen av andra växthusgaser än koldioxid, särskilt metan.
Den första globala översynen kan sammanfattas som ett steg som går mer framåt än bakåt, som en av mina stora förebilder Marit Paulsen så träffande sa till mig under sin tid som Europaparlamentariker. (Fast hon pratade inte om COP, utan om CAP-förhandlingarna om EU:s jordbruksstöd.) Resultatet av förhandlingar på såväl EU- som FN-nivå innebär alltid kohandel mellan olika länders viktigaste intressen och kompromisser mellan olika prioriteringar. För den som tycker att EU-byråkratin går segt är den ett under av effektivitet jämfört med de globala klimatförhandlingarna där alla runt 200 länder dessutom har veto på vartenda ord och kommatecken. En överenskommelse behöver därför vara lagom vag och lämna tillräckligt mycket tolkningsutrymme för att fossilproducerande såväl som fossilberoende och fossilutfasande länder, samt ö-nationer vars existens hotas i klimatförändringarnas spår i sina pressmeddelanden ska kunna kommunicera den som en vinst.
Ett litet steg framåt på pappret kan dessutom bli till ett stort språng framåt i verkligheten.
Ett litet steg framåt på pappret kan dessutom bli till ett stort språng framåt i verkligheten, beroende på hur länderna väljer att tolka överenskommelsen och implementera den i sina klimatåtaganden, och – ännu viktigare – sin klimatpolitik. När Parisavtalet antogs 2015 fanns mitt i glädjeyran av det första antagna globala klimatavtalet där alla länder omfattades av utsläppsminskningskrav även en del besvikelse och oro över att 1,5-gradersmålet var vagt formulerat som något att ta sikte på, inte som ett skarpt mål. Men det har visat sig att världens fokus ändå kommit att hamna på 1,5-gradersmålet i första hand, vilket återspeglas i att det är 1,5-gradersmålet som åtgärderna i den globala översynen på COP28 utgår ifrån, att EU just uppdaterat både sitt klimatmål till 2030 och all sin klimatlagstiftning i linje med 1,5-gradersmålet och att mer än 4 000 företag globalt har åtagit sig utsläppsminskningar i överensstämmelse med 1,5-gradersmålet genom Science Based Targets Initiative (SBTi).
Klimatsnöbollen är i rullning. IEA konstaterar i 2023 års upplaga av World Energy Outlook att …
- investeringarna i ren energi har ökat med 40 procent sedan 2020
- år 2020 var en av 25 sålda bilar eldriven – 2023 är det en av fem
- mer än 500 gigawatt förnybar produktionskapacitet tillkommer under 2023 vilket är ett nytt rekord
- vi är på god väg att se alla fossila bränslen nå sin topp före 2030
- 50 procent av USA:s nybilsregistrering väntas vara elbilar 2030 – för två år sedan låg motsvarande förväntningar på 12 procent
- i EU väntas siffran för antalet installerade värmepumpar fördubblas till 2030 jämfört med förväntningarna för två år sedan
- i Kina bedöms tillskottet av solceller och havsbaserad vindkraft till 2030 bli tre gånger högre än beräkningarna för två år sedan, och
- utsikterna för kärnkraft har förbättrats globalt både med stöd för livstidsförlängningar av befintliga reaktorer i länder som Japan, Korea och USA, samt för nybyggnationer i flera andra länder.
Jag har svårt att tro att denna fantastiska utveckling stannar av på grund av svaga skrivningar om “omställning från” snarare än utfasning av fossila bränslen i överenskommelsen på COP28. Riktningen är tydlig. Världen går mot netto-noll-utsläpp, om än i olika takt. Det viktiga för Sverige och EU nu är att visa hur klimatomställningen genomförs med konkurrenskraftiga företag och bibehållet, gärna ökat välstånd. För om inte vi med våra goda förutsättningar och marknadsliberala demokratier kan göra det, vem kan?