Ett nej är ett nej – även till EU
Det brittiska folket röstade för att lämna EU och parlamentet röstade för att följa deras vilja. Nu låtsas Brexitmotståndarna som om ett nej till EU inte alls är ett nej, och gör allt för att hindra folkviljan från att få genomslag. Premiärminister Boris Johnson har att välja mellan att svika parlamentet och att svika väljarna.
Boris Johnson står inför ett besvärligt val. Endera vänder han väljarna och partimedlemmarna ryggen och förlänger mot deras uttryckliga vilja Storbritanniens tid i EU ytterligare. Eller så utför han sitt uppdrag från folket, levererar Brexit – och riskerar att hamna i fängelse. Det är åtminstone vad drottningens och regeringens juridiske rådgivare Dominic Grieve nyligen sade.
Fyra år har gått sedan Storbritanniens parlament beslöt att låta britterna rösta om EU-medlemskapet. För den dåvarande premiärministern, som ville vara kvar i unionen, framstod det utan tvekan som ett bekvämt sätt att bli av med EU-frågan utan att behöva riskera att faktiskt lämna unionen. Remainers ledde nästan alltid opinionsmätningarna.
Året därpå röstade däremot en majoritet för att lämna EU. Folkomröstningen hade för säkerhets skull inte varit bindande, men parlamentet valde i efterhand att bekräfta majoritetens vilja och lagstifta om att Storbritannien skulle lämna unionen.
Sedan dess har betydande delar av parlamentet kämpat med näbbar och klor för att förhindra det. Två gånger har Boris Johnsons föregångare Theresa May tvingats be EU skjuta upp dagen då Storbritannien lämnar unionen. Nu försöker parlamentets Brexitmotståndare tvinga även Boris Johnson, som ger intryck av att mena mer allvar med sina ansträngningar att ta Storbritannien ut ur EU, att resa till Bryssel med hatten i handen och be om nöjet att få tillbringa ytterligare några månader i den union parlamentet lovade folket att lämna. Parlamentet har förbjudit en Brexit utan ett avtal som fortsätter hålla Storbritannien knutet till EU, och vägrade utlysa det nyval Johnson efterfrågade i stället.
Inte ”lämna unionen men bara om vi först upprättar ett avtal om fortsatt samarbete”. Lämna unionen, punkt.
När Brexitomröstningen hölls var frågan som ställdes denna:
Ska Storbritannien fortsätta vara medlem av den Europeiska Unionen eller lämna den Europeiska Unionen?
Och svarsalternativen var dessa:
Fortsätta vara medlem av den Europeiska Unionen.
Lämna den Europeiska Unionen.
Inte ”lämna unionen men bara om vi först upprättar ett avtal om fortsatt samarbete”. Inte ”lämna unionen men bara om Liberal Democrats är nöjda med villkoren”. Lämna unionen, punkt.
Nu låtsas brittiska EU-vänner som om det i själv verket stod något helt annat på valsedeln. Philip Hammond, en före detta Tory-politiker som blev utesluten ur partiet efter sina ansträngningar att förhindra Brexit, hävdar ironiskt nog att en så kallad no deal Brexit skulle vara ett ”förräderi” mot folkomröstningen. Tanken är att folket egentligen inte ville ha en avtalsfri Brexit, utan en mjuk halv-Brexit, och lurades att tro att det var vad de skulle få om de röstade för att lämna. De kanske kryssade för ”lämna”, men i själva verket menade de något annat. De röstade inte alls för att lämna EU och vi har aldrig varit i krig med Eurasia.
Det påminner lite om hur föräldrar kan avfärda sina barns önskemål om ”allt godis i världen” eller att ”aldrig behöva gå och lägga sig” med att barnen inte menar vad de säger – egentligen vill de bara ha en stor skål godis och stanna uppe en timme till. Det är en rimlig inställning till barn. Det är inte en rimlig inställning till väljare. När Dominic Grieve sade att Boris Johnson kan komma att hamna i fängelse om han genomdriver en avtalsfri Brexit, passade han även på att dela med sig av uppfattningen att premiärministern beter sig som ”ett bortskämt barn som fått ett raseriutbrott”, men i själva verket ser det snarare ut att vara så stora delar av det brittiska parlamentet ser sina väljare.
De som röstade för att lämna EU är, precis som de som röstade för att stanna, vuxna människor. De är och var fullt kapabla att förstå att ett utträde ur EU kan ske på olika sätt, varav ett var avtalsfritt, och föredrog fortfarande att kryssa i ”lämna” hellre än ”stanna”. Att en majoritet i parlamentet nu låtsas som om så inte är fallet är ett hån mot väljarna och mot demokratin.
Men den som ger sig in i leken får leken tåla. Man kan inte komma och ändra spelreglerna i efterhand, inte ens om man är det brittiska parlamentet. Nu har det, i stället för att hjälpa till när Storbritannien äntligen fått en premiärminister som är intresserad av att genomföra sitt uppdrag att ta landet ut ur EU, gjort hans uppdrag omöjligt. Endera måste Boris Johnson svika väljarna och partimedlemmarna, eller så måste han vägra följa parlamentets krav. Det kommer att bli intressant att se var hans lojalitet ligger.