EU lär förändras radikalt när britterna lämnar

Som svensk har jag ofta upplevt en nära intressegemenskap med de engelska företrädarna i EU. Jag och många med mig har tillbringat långa timmar i olika mötesrum i EU med en britt strax till vänster vid mötesbordet.

Det är sannolikt så att vår uppskattning inte alltid varit lika varmt besvarad. För Storbritannien är Sverige bara ett av flera europeiska länder som man har att sortera i sitt, i vart fall i eget tycke, storpolitiska sammanhang.

Att Storbritannien nu lämnar EU är något som vi har all anledning att beklaga. Vi mister ett land i EU som i allmänhet stått upp för de värden som ligger oss nära: frihandel, avreglering och en återhållsam EU-samordning som fokuserar på angelägna områden. Tillsammans med andra mindre länder i norra Europa känner vi i Sverige ofta en gemenskap kring dessa frågor, och tillsammans har vi uppfattat oss som ett någorlunda frihetligt block.

Kanske ska det inte underskattas av flera av dessa länder också är konstitutionella monarkier. En anomali i vår tid kan man tycka, och inte minst från vad som kan anses vara en ”liberal” ståndpunkt, som liberalism ofta formuleras i vår tid. Jag tror att det är en felsyn. Att Sverige, med Storbritannien, och några länder till i EU:s norra del behållit monarkin som en del av ett reformerat samhällssystem står för något mer än en historisk relikt. Det är ett tecken på att dessa länder, trots dikeskörningar som under Palmeåren i Sverige, varit medvetna om värdet av att skynda långsamt med samhällsutvecklingen. Att vara konservativ när det gäller de grundläggande dragen i samhällsregleringen men öppen för reformer i den praktiska politiken.

Här ligger något av Storbritanniens stora fördelar från ett politiskt/konstitutionellt hänseende. Den ordning som sattes i landet genom The Glorious Revolution 1688 med en maktbalans mellan en tillbakadragen monarki och ett mer aktivt parlament har i allt väsentligt överlevt. Flera förändringar har gjorts när det gäller parlamentets sammansättning med över- och underhus, och rösträtten har successivt utvidgats. Men grunddragen i regleringen har behållits. Och den tydliga och grundläggande betoningen av det individuella värdet i den brittiska demokratin har bestått.

Liksom Sverige har Storbritannien varit intresserat av att upprätthålla goda förbindelser med många andra länder, inte minst för att kunna driva handel med så många som möjligt. Storbritannien upplevde tidigare än andra länder värdet av frihandel som en väsentlig del i utvecklingen av ett modernt samhälle.

Erik Gustaf Geijer gör i sin långa och snirkliga essä från 1818 Feodalism och republikanism en teckning av Europas historia som en länge pågående växelverkan mellan just en feodal och en republikansk intressesfär. Det feodala står för centralmakt och kungamakt, som reproducerat sig i olika former genom århundradena. Det republikanska för en underifrån växande folkligt förankrad representation och på detta byggda maktanspråk, till exempel uttryckta i de italienska medeltida stadsstaterna.

Att Storbritannien lämnar EU kan ses som ett kvitto på att EU misslyckats i detta avseende.

Slutsatsen av hela det långa resonemanget i Geijers essä, som för övrigt är nära överensstämmande med Adam Smiths historiska samhällssyn i The Wealth of Nations, är det i detta sammanhang intressanta ställningstagandet att man just i England funnit en väl avvägd balans mellan dessa båda ståndpunkter. Genom samhällsfördraget som formulerades år 1688 har en kompromiss mellan feodalt och folkligt kommit till sin lösning, kanske bättre än någon annan stans.

Geijer konstaterar:

…detta satte i England feodalelementet i staten i ett så eget förhållande till det republikanska. Engelska konstitutionen erkänner dem bägge. Därför var ock revolutionen 1688, om ej till formen, dock till saken ett fördrag emellan dessa båda principer eller deras representanter i samhället…ett sådant är det enda verkliga samhällsfördrag, som kan slutas.

Det förefaller efter experimentet att innesluta Storbritannien i EU som slutade med ett utträde, mer eller mindre uppenbart att Hayek i sin klassiska essä Interstate Federalism från 1939 förutspådde denna utveckling. Hayek menade att en europeisk union kunde vara av godo, men menade att den förutsatte att man kunde skapa gemensamma värdegrunder att verka utifrån och att en gemensam ekonomisk politik och en gemensam valuta var något av en nödvändighet i en sådan union. Att Storbritannien lämnar EU kan ses som ett kvitto på att EU misslyckats i detta avseende.

Läs också: Den missförstådda federalismen om FA Hayeks federalism

Att det är just den stat i Europa som mer än någon annan står för de klassiskt liberala värdena i vår kulturkrets, väl uttryckta i flera arbeten till exempel i den skotska upplysningstraditionen, som nu lämnar EU gör att vi i Sverige, även vi som är frihetligt orienterade, behöver ta en diskussion om Sveriges fortsatta väg i samarbetet. Att vi står för flera av de kärnvärden som Storbritannien företräder kring individualitet, frihetlighet och frihandel, bland annat baserat på en lång nationell enhetlig historia och ett folkligt baserat styre, är något som bör vägas in i kalkylen.

Trots att vi inte ville Storbritanniens skiljande från EU har det nu skett. Trots att vi spontant upprepar att vi stannar kvar i unionen, förändras nu samarbetet radikalt för Sverige. Trots att vi inte ville det finns anledning att nu ställa sig frågan: är det dags att föra ett samtal om huruvida klassiskt frihetliga värden i Sverige främjas bäst i eller utanför EU? Svaret är långtifrån självklart, men frågan kräver ett genomtänkt svar.

Tips på vidare läsning: Frihet och framsteg: Erik Gustaf Geijer i urval och den svenska utgåvan av Interstate Federalism