Faran med att ignorera skillnader mellan kulturer

I en pågående diskussion på Aftonbladets kultursida om antologin Klanen, sammanställd av Per Brinkemo och Johan Lundberg (Timbro 2018), har Sinziana Ravini slutligen förklarat att hon varken anser att redaktörerna eller författarna skulle vara rasister. Däremot anser hon att de är kulturrasister.

Innan jag fortsätter kan det vara på sin plats att jag påpekar följande. I denna text är min avsikt inte att värdera någon kultur som bättre eller sämre än någon annan. Inte heller hävdar jag att ett socialt eller kulturellt arv skulle vara essentiellt i betydelsen att det varken går att påverka eller förändra. Däremot borde insikten om att den normerande uppfattningen om exempelvis kvinnors roll i samhället ser annorlunda ut i Somalia än vad den gör i Frankrike eller Sverige, vara självklar.

Jag läser Sinziana Ravinis text ett par gånger för att försöka förstå vad det är hon menar med just kulturrasist, men jag får inget grepp om resonemanget förrän i slutklämmen. Där skriver hon följande.

De ultimata svaren finns varken hos staten eller klanen, utan i det civila samhället, det ömsesidiga erkännandet, i samhällskontraktet, de öppna forum som både bejakar alla våra skillnader, samtidigt som de ser på människan bortom hennes medborgerliga, kulturella och sexuella identitet. Ty det som förenar oss kommer alltid vara viktigare än det som skiljer oss åt.

Sinziana Ravinis slutkläm kan förstås som en beskrivning av det idealiska multikulturella samhället, det vill säga ett samhälle där människor tycker och tänker olika och lever vid sidan av varandra enligt olika normer, seder och bruk – men där inget av detta leder till konflikter eller motsättningar, utan i stället innebär ett ständigt pågående samtal som berikar och utvecklar. Ett samhälle där det går att välja mellan pannkakor och hummus och där alla förenas i matglädje.

Sannolikheten är stor att problem uppstår när olika uppfattningar om hur samhället vi delar bör fungera möts.

Men vad händer om människor med olika kulturella bakgrunder också hyser skilda uppfattningar om vad som bör vara normerande för alla i samhället? Sannolikheten är stor att problem uppstår när olika uppfattningar om hur samhället vi delar bör fungera möts. Med andra ord: att de eventuella skillnader som finns inte stannar vid mat och roliga danser eller oförarglig poesi.

Ravini skriver att hon bejakar alla skillnader, men hon vill fokusera på det som hon anser förena människor och inte vad som skiljer dem åt. Som hon själv uttrycker det, att se ”människan bortom hennes medborgerliga, kulturella och sexuella identitet. Ty det som förenar oss kommer alltid vara viktigare än det som skiljer oss åt.”

Det är precis på den punkten som Sinziana Ravinis resonemang blir obegripligt. Om vi inte ska betrakta kulturella skillnader som fasta och oföränderliga, måste vi se dem som något människor har formulerat och producerat. Och ska vi se människorna bakom skillnaderna och verkligen lyssna på dem, så inser vi också att det är just människorna som producerar idéer som exempelvis går ut på att förtrycka eller bekämpa dem som är av en annan uppfattning, eller föredrar en annan livsstil.

Verkligheten kommer inte att försvinna för att den som pekar på det uppenbara kallas för rasist med olika prefix.

I sin bok The Righteous Mind beskriver socialpsykologen Jonathan Haidt hur människor konsekvent delar in sig i grupper och konsekvent försvarar sina uppfattningar och idéer med moraliska argument. Oavsett vad man kan tycka om system som förtrycker människor inom den egna gruppen och begränsar deras frihet, så görs det alltid med ett moraliskt argument. Det är det moraliska argumentet som anses legitimera uppfattningar om exempelvis HBTQ-personer och kvinnor, som strider mot normerna i Frankrike eller Sverige. Det är just människorna bakom skillnaderna som formulerar skillnaderna, även om Ravini inte vill se just det.

I stället kallar hon dem som ser att människor producerar idéer och uppfattningar som är oförenliga med vad som är normerande i Sverige för kulturrasister. Det är problematiskt, eftersom just kunskapen, om vilka kulturella eller religiösa föreställningar det är som har samlats i Europa på senare tid, är den enda rimliga vägen till att finna lösningar som kan minimera problem och konflikter och förhoppningsvis leda till ett drägligt liv för de flesta.

Ravini och de som ser världen på det sätt som hon gör lever i en konflikt. Kulturella skillnader får finnas, men bara om de inte är i konflikt med vad som kan anses vara normerande i väst. Om synen på kvinnor eller HBTQ-personer formulerats av människor bakom de kulturella skillnaderna på ett sätt som skiljer sig från normen i väst så vill Ravini inte se dem. Den moraliska berättelse som ifrågasätter Ravinis moraliska berättelse vill hon tydligen helst tänka bort.

När drömmar och förhoppningar krockar med verkligheten blir motsägelsen naturligtvis smärtsam att hantera. Lösningen ligger i att ompröva den idealiska föreställningsvärlden i förhållande till verkligheten. Verkligheten kommer nämligen inte att försvinna för att den som pekar på det uppenbara kallas för rasist med olika prefix.