Utblick Krönika
Fast i den rödgröna rävsaxen
Den norska regeringen kämpar i stark motvind. Ett av huvudskälen är oenighet om hur landets rika olje- och gastillgångar ska hanteras, där det norska Miljöpartiet helt vill avveckla den enda starka delen av norsk ekonomi, skriver Janerik Larsson.
Den norska socialdemokratiska minoritetsregeringen ledd av Jonas Gahr Støre, som tillträdde efter stortingsvalet i september förra året, regerar i tuff motvind.
Ett av stödpartierna, Senterpartiet, bröt den energipolitiska uppgörelsen man haft med regeringens andra stödpartier och gick samman med de borgerliga partierna. Resonemanget var att det är det är viktigare att rösta för en politik man tror på än att vara lojala med Støre.
Nu väntar nästa budget som ska presenteras den kommande månaden.
Inom Senterpartiet finns det röster som menar att det vore att föredra om det bildades en högerregering, som skulle befria Norge från det motstånd mot olje- och gasindustrin som främst Miljöpartiet De Gröna (MDG) driver. MDG:s mål är att denna för norsk ekonomi så centrala del ska ha avvecklats före 2040.
I uppgörelsen som Jonas Gahr Støres Arbeiderpartiregering baseras på ingår en ”omstillingskommisjon” som ska utreda framtiden för den norska olja och gas som på grund av Rysslands krig mot Ukraina blivit av så stor betydelse för Europa.
Miljöpartiets mål är att olja och gas, denna för norsk ekonomi så centrala del, ska ha avvecklats före 2040.
Senterpartiet menar att MDG vilseleder när partiet hävdar att syftet med kommissionen är att fastslå en ”strategi for sluttfasen av norsk oljeindustri”. Det finns starka ekonomiska argument mot MDG:s målsättning, skriver nationalekonomen Øystein Sjølie i den politiska tidskriften Minerva.
Olje- och gassektorn är i dag den starka delen av norsk ekonomi. Produktivitetstillväxten i ekonomin har varit svag de senaste åren och det finns skäl anta att tillväxten av regleringar och rapporteringskrav är en viktig förklaring. Petroleumnäringen har däremot hög produktivitet och högre lönsamhet än de näringar som skulle bli ersättarna.
Sedan 2013 har ett statligt nolltillväxtmål funnits för biltrafik i Norge. Det gäller även elbilar, där elbilstödet avslutas vid 50 000 registrerade elbilar.
Ända sedan oljan och gasen upptäcktes på den norska kontinentalsockeln har det funnits en bred politisk uppslutning kring planekonomiska och statsstyrda lösningar. Efterhand har en hel del av dessa avvecklats och stegvis har man gått mot mer marknadsekonomi.
Jag minns hur jag som reporter på Sydsvenskan i början av 1970-talet vid besök i Oslo samtalade med nyckelpersoner i statsförvaltningen, som i huvudsak var bekymrade över hur de skulle kunna hantera oljerikedomen. Vilka krav, frågade man sig, skulle medborgarna efterhand ställa på staten.
Nu har Norge i decennier levt i den nya värld där Norge är ett av världens rikaste länder.
I norska TV2:s färska opinionsundersökning leder Fremskrittspartiet över samtliga övriga partier med 28,6 procent av väljarsympatierna. Arbeiderpartiet får 23,2 procent, det traditionella borgerliga statsministerpartiet Høyre noterar 16,6. Fördelningen mellan småpartierna: Sosialistisk Venstre 6,1, Rødt 6, Senterpartiet 5,4, MDG 4, det liberala partiet Venstre 3,7 och Kristelig folkeparti 3,5 procent.
Den norska grundlagen medger inte nyval så vägen är lång till nästa stortingsval i september 2029.
Det största dilemmat på den borgerliga sidan står Høyres nytillträdda partiledare Ine Eriksen Søreide inför. Hennes förhoppning är att kunna återta partiets ledande position före 2029, och kan därför ha anledning av att söka undvika att fälla Ap-regeringen och därmed möjliggöra att Fremskritspartiets Sylvi Listhaug blir statsminister under innevarande mandatperiod.