Folk borde slippa köpa svartkontrakt, inte straffas för att de gör det

Man märker snabbt när man tittar på Stockholms bostadsförmedlings statistik att något inte stämmer. Förra året förmedlades 6 864 hyresrätter i Storstockholm. I ett storstadsområde med över två miljoner invånare och 377 000 hyresrätter är det en extremt låg siffra. Så låg att inte ens bostadsbristen förklarar den.

Men det finns en förklaring. Hyresregleringen har skapat en enorm brist på hyresrätter, samtidigt som efterfrågan är skyhög. Över en halv miljon personer står i kö för de inte ens 7 000 kontrakt som förmedlas varje år.

För den som har ett sexsiffrigt belopp på banken gör det inget att de förmodligen kommer ha blivit medelålders innan de ser skymten av ett ”välkommen på visning”-brev från bostadsförmedlingen. De har nämligen råd med handpenningen till en bostadsrätt, och behöver bara skaffa sig en miljonskuld hos banken för att ha sitt boende tryggat.

Har man så hög månadslön att man har råd med hyrorna på andrahandsmarknaden kommer man också att klara sig. I alla fall så länge man står ut med osäkerheten, de ständiga flyttarna och känslan av att aldrig riktigt ha ett hem.

Men för resten återstår bara två alternativ: Lämna staden, eller betala någon under bordet för att få ta över deras hyresrätt.

Det här är inte någon naturlig situation. Politiker till både vänster och höger har skapat den för att gynna dem som redan har en bra bostad. Därmed har det som egentligen borde vara det billiga alternativet – hyresrätterna – blivit en lyxvara. Regering och riksdag har gjort dem så sällsynta och värdefulla, och utsatta grupper på bostadsmarknaden så desperata, att svartkontrakt är den enda chansen för många.

Vad regeringen nu vill göra är att straffa den missgynnade gruppen för att den är missgynnad.

Politikerna skapade den svarta marknaden, de tvingade ut samhällets svaga grupper på den, och nu hotar de att straffa dem med fängelse. Utredningen, som presenterades förra veckan, föreslår att en köpare som upptäcks förlorar rätten till lägenheten. För många innebär det hemlöshet, men turligt nog vill utredningen även sätta dem i fängelse i upp till fyra år. Även om en fängelsecell har sina uppenbara begränsningar, kan lägenhetsbrottslingen åtminstone trösta sig med att han eller hon förmodligen har ett tryggare boende där än på Stockholms andrahandsmarknad.

De flesta av oss känner någon av dem som utredningen, påhejad av Hyresgästföreningen och Fastighetsägarna, vill göra till brottslingar. Vi vet sällan om det, för även om handeln med svartkontrakt i dag bara är olaglig för säljaren, kommer den som har upplevt hur det är att stå utanför i kylan inte att vilja äventyra sin plats inne i bostadsmarknadens värme på något sätt. Men de är helt vanliga människor; de har bara inte haft turen att tillhöra den grupp systemet gynnar. Allt de har gjort sig skyldiga till är att försöka tillfredsställa det grundläggande mänskliga behovet av en bostad i ett system som är riggat emot dem.

De förtjänar en ursäkt och en policyförändring, men i stället föreslår regeringens utredare att de kriminaliseras. Som om det någonsin har hjälpt. Sveriges stränga narkotikalagstiftning leder inte till att vi har mindre problem med narkotikaberoende än liberalare länder, tvärtom. Den amerikanska förbudstiden fick inte folk att sluta dricka alkohol. I stället fungerar det ofta så att ju mer olagligt något görs, desto mer lukrativt blir det för kriminella nätverk. Enligt polisen tjänar kriminella nätverk stora pengar på hyresregleringens offer genom handel med hyresrätter.

Att gynna vissa grupper på andras bekostnad är en sak. Det är vad större delen av all politik, på ett eller annat sätt, går ut på. Men vad regeringen nu vill göra är att straffa den missgynnade gruppen för att den är missgynnad. Det är politik när den är som allra mest oetisk.