Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Blanche Jarn: Det är inte hyresgästerna som behöver en starkare ställning

En statlig utredning vill stärka hyresgästernas ställning, trots att den redan är väldigt stark. På sikt skadar det inte bara fastighetsägarna och alla dem som står i bostadskö, utan även hyresgästerna själva. De enda som gynnas är de politiker som kan skjuta obekväma reformer på framtiden.

Någonstans på justitieminister Morgan Johanssons bord ligger en statlig utredning med titeln ”Stärkt ställning för hyresgäster”. Det är indikerar att hyresgäster har en svag ställning, vilket är ironiskt med tanke på att de i princip är bostadsmarknadens* adel. De slipper betala för vad lägenheten faktiskt är värd, något som andra i sin tur betalar ett högt pris för. Hyresvärden, däremot, får inte ens renovera sin egen fastighet utan hyresgästernas eller hyresnämndens godkännande. Det är en process som kan ta flera år, och som Hyresgästutredningen nu vill bromsa ytterligare.

Detta i en tid när hundratusentals lägenheter i miljonprogrammet är i akut behov av upprustning.

Att renovera kostar nämligen pengar. Den som höjer bostadskvaliteten behöver även höja hyran. Baksidan är att hyresgäster kan bli tvungna att flytta – och det är inte konstigt att man vill slippa flytta på Sveriges bostadsmarknad. Ingen vill behöva uppleva verkligheten på andra sidan av hyresregleringsmyntet. Den enes subventionerade hyresrätt är den andres miljonlån till bostadsrätt eller dyra, otrygga korttidskontrakt.

Den som vill skaffa sig perspektiv på hyresgästernas förment svaga ställning rekommenderas att gå in på Blocket och studera utbudet av andrahandslägenheter i valfritt storstadsområde. Korttidskontrakt för 1315 000 kronor i månaden är vardag. Den som gillar tanken på att ha pengar över efter att hyran betalats kan välja att hyra ett rum i någon annans bostad. Har man tur kan man ha det riktigt trevligt, förutsatt att man inte har något större behov av en privat sfär. Har man otur blir man i stället erbjuden att hyra ett rum i utbyte mot hushållssysslor eller sexuella tjänster.

Att renovera kostar pengar, men av någon anledning uppfattas det som orättvist att kräva höjd hyra för höjd bostadskvalitet.

Den här situationen upprätthålls av hyresregleringen. Den gör det mindre lönsamt att bygga, vilket är orsaken till den bostadsbrist som tvingar ut många på andrahandsmarknaden. När efterfrågan är så mycket högre än utbudet får de som hyr ut en stark maktposition. Alla hanterar inte det väl.

Alltså är det inte en jättebra idé att göra det ännu svårare att tillhandahålla hyresrätter. På sikt skadar det faktiskt även hyresgästerna själva. Hyresgästutredningen medger själv i sitt betänkande att förslaget riskerar att göra fastighetsägare mindre benägna att renovera över huvud taget. Martin Lindvall, samhällspolitisk chef på Fastighetsägarna, kommenterade också utredningen:

– Vi riskerar att få en ohållbar situation där de boende med lägst betalningsvilja bestämmer standarden för samtliga hyresgäster, dagens och morgondagens. Boendestandarden i hyreslägenheter kommer att utvecklas sämre, samtidigt som de som bor i ägt boende fortsätter ha mycket goda möjligheter att modernisera sitt boende.

Med andra ord: en ökad klyfta mellan hyres- och bostadsrätter.

Det finns dock en liten grupp som vinner på att stärka hyresgästernas privilegierade ställning ytterligare: De politiker som därmed kan skjuta upp det obekväma men nödvändiga beslutet att avskaffa hyresregleringen.

*Termen ”bostadsmarknad” är ironisk.