Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Coronakrisen flyttar ned oss på politikens behovstrappa

För vänstern är krisen ett tillfälle att förverkliga sina idéer om större statliga grepp om ekonomin och i förlängningen inskränkningar av människors frihet. Men vilket projekt väntar för borgerligheten? Och vad är dess svar i debatten om statens uppgifter? Svend Dahl och Catarina Kärkkäinen siar om framtiden och berättar om några av de kommande artiklarna på Smedjan.

Illustration av Stockholm, Sverige.

Vilken värld väntar efter krisen? Fastän mycket fortfarande kvarstår av pandemin och dess direkta effekter, är detta en av frågorna som upptar tidningarnas spalter och diskussioner runt middagsbord. Både den stora och den lilla världen, från den internationella maktbalansen till oro över den egna försörjningen, är i rörelse. Det gäller även politiken.

I början av februari konstaterade Svenska Dagbladets politiske kommentator Göran Eriksson att liberala reformer – från arbetskraftsinvandring till friskolesystemet – nu ifrågasattes från både vänster och höger. Något ”som liknar en tävling om snabbast möjliga avliberalisering” har utbrutit, menade Eriksson.

Det är nog till del ett missförstånd av kritiken av till exempel arbetskraftsinvandringen och friskolesystemet som i mångt och mycket springer ur behovet av att vårda sina reformer. Tidigare under våren skrev Timbros vd Karin Svanborg-Sjövall här på Smedjan apropå näringslivets opinionsbildning och borgerlighetens ideologiska vägval: ”Benjamin Dousa och många andra i hans led tillhör den första generationen som verkligen inte är rädda för socialdemokratin. De förhåller sig självständigt till sina ideologiska projekt. (…) Av det skälet hålls varken gamla tabun eller reformer för heliga.”

Den politiska vänstern har återigen tagit tillfället i akt att väcka liv i gamla socialiseringsidéer

Vad som däremot är sant i spaningen om den liberala lågkonjunkturen är att den senaste tidens fokus i debatten inte har varit några nya frihetliga projekt. Det är inte särskilt anmärkningsvärt att borgerligheten söker vårda sina reformer, men det finns heller inga nya landvinningar i horisonten.

Analysen i Svenska Dagbladet skrevs en dryg månad innan världen stängde ner. I liberala demokratier belades människor med utegångsförbud. Gränser stängdes och flygtrafiken stannade av. Snart initierades stora statliga räddningspaket för ekonomin. Och i den svenska debatten hamnade liberala reformer än en gång i skottlinjen. Privata äldreboenden beskylldes för att ha bidragit till smittspridningen och apoteksavregleringen påstods vara orsaken till bristande svensk beredskap. Den politiska vänstern har återigen tagit tillfället i akt att väcka liv i gamla socialiseringsidéer och öka statens grepp om näringslivet.

Vi tillträder som politisk chefredaktör respektive redaktör för Smedjan i en tid då det ideligen talas om en kris för frihetliga och borgerliga idéer, och en återkomst av den stora staten. Borgerlighetens samlade uppgift att upprätthålla förtroendet för frihetliga idéer kommer i ljuset av detta att vara avgörande för den långsiktiga samhällsutvecklingen både i Sverige och resten av världen.

Det gäller alldeles särskilt i efterverkningarna av krisen. När vi går ur denna pandemi kommer det att vara i fortsatt svåra omständigheter. Vi kommer att ha rört oss ned på den politiska maslowska behovstrappan. Problemen som föregick krisen, med integration, svaga skolresultat och brottslighet, kommer att kvarstå. Ett betydligt svårare ekonomiskt läge kommer att ha tillkommit. Sveriges arbetsmarknad, bostadsmarknad och skattesystem kommer fortsatt att vara i stort behov av reformer.

Det positiva med dessa svåra omständigheter är att det finns lösningar på problemen, och att frågorna kommer att återuppväcka den traditionella konfliktlinjen höger–vänster som inte alltid de senaste åren har fått det utrymme som den förtjänar.

Vi vet av erfarenhet att Milton Friedman hade rätt i att få saker är lika permanenta som tillfälliga statliga krisåtgärder. Den svenska värnskatten varade i 25 år. Nu genomförs såväl åtgärder som sannolikt är kortsiktigt kloka (företagsstöden) som åtgärder som bör förkastas (socialiseringsförsöken) och sådana som bör utvärderas kritiskt (som långtgående nedstängningsåtgärder). Att undvika att dagens krisåtgärder blir permanenta, även de som är kortsiktigt välmotiverade, kommer att bli centralt.

Möjligen är frågan inte ens om den starka staten måste vara stor – utan om den starka staten kan vara stor

Ytterst kommer tiden efter krisen att föra med sig en debatt om statens uppgifter. För partier och debattörer till vänster har den starka staten alltid varit synonym med den stora staten. Krisen blir för dem ett tillfälle att förverkliga sina idéer om större statliga grepp om ekonomin och i förlängningen inskränkningar av människors frihet.

Men som PJ Anders Linder har konstaterat kommer staten framöver både behöva träda fram och retirera:

Det är helt riktigt att uppmärksamheten bör riktas mot staten även när det akuta skeendet har lagt sig. Men det är av två andra skäl än entusiasterna tänker sig.

För det första har det då blivit tid att granska, ompröva och hantera den stora expansion av statsmakten som kommer att ha ägt rum. Det handlar om ekonomin och hur staten ska agera och prioritera i ett läge där budgetunderskott och statsskulder har nått rekordnivåer.

Påminnelsen om att en stark stat inte behöver vara synonym med höga skatter och stora offentliga utgifter är viktigare än på länge. Möjligen är frågan inte ens om den starka staten måste vara stor – utan om den starka staten kan vara stor. Den som vill ha styrka måste också ha förmåga att prioritera. Om detta, och hur vi går från den stora staten till det starka samhället, kan du läsa i sommarens artikelserie med start nästa måndag.

Samtidigt som de klassiska frågorna om den fria ekonomin och statens storlek aktualiserats i och med coronakrisen behöver alla vi som värdesätter individuell frihet och marknadsekonomi även fortsättningsvis förhålla oss till de senaste årens debatt om liberalismens kris och populismens framväxt.

För två år sedan sedan publicerade tidskriften The Economist en essä om liberalismens kris av tidningens politiska kommentator Adrian Wooldridge. I texten, ”Some thoughts on the crisis of liberalism – and how to fix it”, argumenterar Wooldridge för att liberalismen kommit att bli synonym med en teknokratklass på betydande avstånd från människors vardag. För många som identifierar sig som liberaler har det blivit naturligt att identifiera sig med institutionerna snarare än med väljarna. Ur det följer ett ofta öppet förakt inför folkliga opinioner. Det är ett fenomen som kanske bäst illustreras med många EU-vänners instinkt att bemöta kritik mot dagens samarbete med krav på ännu djupare europeisk integration.

Det är också anledningen till att det som hade kunnat vara en frihetlig kraft – människors ovilja att låta sig styras av politiker vad gäller till exempel familjeliv, kultur och social samvaro – i stället beskrivs som en konservativ våg. Vägen ur krisen måste vara förankring och begriplighet. Det kräver en liberalism som ser värdet av liberala institutioner, men som förstår människors behov av att känna att de har makt över sin egen vardag. Hur detta bäst sker kommer också att vara ett ämne för fortsatt diskussion om på Smedjan.

Vi får heller inte glömma bort att den kanske viktigaste förändringen i svensk politik det senaste decenniet är Socialdemokraternas försvagning. Opinionssiffror och valresultat som idag beskrivs som framgångar är historiskt sett katastrofala för Socialdemokraterna. Ändå har borgerlighetens fyra partier haft svårt att gemensamt förhålla sig till det nya politiska läget. Så behöver det inte vara. Vad utgör det borgerliga projektet inför valet 2022 och därefter?

Världen som väntar efter krisen diskuteras och formas alltjämt. Den kommer att innebära ett förändrat politiskt läge i vilken borgerligheten kan återfå en viktig position. För att det ska ske återstår dock ett antal frågor. Dessa hoppas vi kunna vara med att reda ut och besvara här.

Vi vill bygga vidare på Smedjans roll position som självklar plattform för frihetlig och borgerlig idédebatt. Inte minst ser vi fram emot att utveckla den frihetliga opinionsjournalistiken genom fler gräv och reportage av samma som vinterns avslöjande om att det kommunala bostadsbolaget i Trollhättan sponsrar den lokala Hyresgästföreningens verksamhet och den uppmärksammade artikelserien om hur den politiska utvecklingen i Landskrona sedan 2006 gett en föraning om den nationella debattens utveckling.

Vi hoppas att du vill följa oss här, att läsningen om politik, kultur, samhälle och ekonomi ska engagera, och att våra skribenter, ämnen, kunskap och perspektiv ska berika.