Fondsocialismens återkomst
En kommitté under finansdepartementet vill att skogsägare ska tvingas finansiera att det offentliga tar över deras skog och gör den till reservat eller biotopskyddsområde. Skogsägare har redan upprepade gånger fått se sin äganderätt inskränkas av myndigheterna. Att förespråka vad som i praktiken är löntagarfonder för skogsägare, är dock ett nytt lågvattenmärke för det offentliga.
Det går ett spöke genom skogarna. Löntagarfondernas spöke.
– Man kan fundera på […] om man ska tillåta ett så stort privat ägande av en så viktig naturresurs som är av stort nationellt intresse ur miljösynpunkt.
Charlotta Riberdahls uttalande i Almedalen 2016 spred sig som en löpeld bland Sveriges skogsägare, och ledde till hennes avgång från posten som regeringens skogsutredare. Dessvärre verkar andra ha följt hennes uppmaning. Bland dem som på sistone har funderat över om man verkligen ska tillåta ett så stort privat ägande av skog finns Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO), en kommitté under finansdepartementet.
Förra veckan släppte ESO en rapport där miljökonsulten Magnus Nilsson föreslår att skogsägare ska tvingas betala en ”naturvårdsavgift” när de säljer virke till sågverk, massafabriker och energianläggningar. Intäkterna ska gå till en fond som används för att kompensera för de intrång staten gör när den bildar naturreservat och biotopskyddsområden på någon annans mark. Äger du skog ska du alltså tvingas betala för att staten ska komma undan med att lägga vantarna på din mark.
På 70-talet lyckades LO få Socialdemokraterna att driva frågan om löntagarfonder, ett fenomen som kommit att symbolisera det mörkaste DDR-Sverige. Företag skulle varje år tvingas betala delar av sina vinster till fonder kontrollerade av löntagarna (läs: facket). Fonderna skulle användas för att köpa upp aktier i företagen. Svenska företagare skulle alltså tvingas finansiera kampen mot deras egen äganderätt – ungefär som ESO nu vill att svenska skogsägare ska finansiera kampen mot rätten att äga skog.
För det första är äganderätten en grundläggande mänsklig rättighet.
När ett område blir naturreservat eller biotopskyddsområde sker ett stort ingrepp i äganderätten. I naturreservat får skogen i princip inte avverkas. Ägaren kan gå miste om stora summor pengar, ibland pengar han eller hon är beroende av. Blir skogen biotopskyddad blir den i praktiken värdelös, eftersom alla stora svenska skogsbolag är FSC-certifierade och därmed inte får köpa in träd från områden Skogsstyrelsen har klassificerat som nyckelbiotoper.
Visserligen ersätter Skogsstyrelsen ibland skogsägarna för åtminstone en del av de ekonomiska förluster en sådan klassificering innebär. Att man lämnar ersättning när man gör anspråk på någon annans egendom innebär dock inte att man har respekterat hans eller hennes äganderätt.
Det är ett dubbelt problem. För det första är äganderätten en grundläggande mänsklig rättighet. För det andra är privat ägande av naturresurser något vi borde eftersträva, inte bekämpa. Det forna Sovjet är fullt av mörka exempel på vad kollektivt ägande kan innebära för naturen. Vad man egentligen borde fundera över är inte om man ska tillåta privat ägande av en så viktig naturresurs som skog, utan om man ska tillåta offentligt ägande.
Vad man egentligen borde fundera över är om man ska tillåta offentligt ägande av skog.
I praktiken är det långt från ESO-rapport till politisk verklighet, men hotet mot skogsägarna är reellt. Förslaget om löntagarfonder för skogen är långt ifrån det första angreppet som gjorts på deras äganderätt.
För snart 35 år sedan samlades tiotusentals människor – 100 000 om man får tro arrangörerna – i Stockholm för att protestera mot löntagarfonderna. Det blev en av efterkrigstidens hetaste politiska strider, men trots ett sällsynt engagemang från borgerligheten röstades en urvattnad version till slut igenom 1983.
Om äganderättens fiender fortsätter att rikta in sig på skogsägarna kan ett motsvarande engagemang komma att krävas igen. Frågan är om man vågar hoppas på samma uppslutning om det gäller skogsägarnas äganderätt.
Löntagarfondernas spöke går igen, och i skogen kan ingen höra dig skrika.