Föräldraledigheten behöver kortas, inte kvoteras

I måndags tog socialförsäkringsminister Annika Strandhäll emot en utredning om vår tids största kvinnofälla: Föräldraförsäkringen. Det är ingen rolig läsning. Visserligen föreslås en månads förkortning av den evinnerligt långa ledigheten, samt att föräldrar främst ska vara hemma när barnet är litet. I dag kan de gå hemma och dra till barnets 8-årsdag. Det är absurt.

Det föreslås också att en tredjedel av dagarna ska kunna överlåtas till en sambo eller annan närstående. Det vore bra för småföretagare som sällan har möjlighet att vara lediga särskilt länge, eftersom de måste vara närvarande i sin verksamhet. Barnet kan då vara hemma längre även om föräldrarna behöver jobba.

Men vi ska inte förledas av dessa brödsmulor. Framstegen överskuggas nämligen av ambitionen att låsa betydligt fler månader till vardera förälder. Förslaget är att fem månader ska kvoteras, i stället för dagens tre. Det innebär ännu mer politisk klåfingrighet i familjens privata angelägenheter. Tack och lov har en majoritet i riksdagen motsatt sig detta. Det återstår att se hur de röstar; både Moderaterna och Liberalerna har svajat betänkligt i de här frågorna.

Vi får bara återbäring om vi föder barn.

Problemet med föräldraledigheten är inte att den delas olika mellan föräldrarna, utan att den är för lång och dyr. Budgeten för föräldrapenning 2018, som alltså betalas ut när man är ledig, är 31,2 miljarder kronor. Detta jättemonster har blivit ett maktmedel, en regulator genom vilken staten kan styra människors beteende. Vi får bara återbäring om vi föder barn. Och när, om, vi får barn vill staten detaljplanera vår vardag – med villkorade bidrag som piska.

Ironiskt nog är föräldraförsäkringen samtidigt vår tids främsta kvinnofälla. Att mammor är hemma länge med barnen är ett av de största skälen till skillnader i lön och att kvinnor inte når höga positioner i samma utsträckning som män. Framför allt lägger det krokben för medelklassen, som är hemma längst. Hög- och låginkomsttagare tar ut betydligt färre dagar.

Många höginkomsttagare hamnar dessutom över ”taken” i socialförsäkringssystemet, och betalar därmed en stor del av sin ”premie” för föräldraförsäkringen i ren skatt. Trots att de tvingas betala för en premie motsvarande sin inkomst, får de alltså bara försäkra en liten del av lönen. Försäkringskassan har insett att systemet därmed inte längre har någon legitimitet. I en rapport från 2012 skrev myndigheten att ”det sannolikt från den övre delen av inkomstfördelningen uppstår ett tryck på att få loss det ekonomiska utrymmet som ligger över taken i avgiftsuttaget i socialförsäkringssystemet, för att i stället kunna finansiera privata- och avtalsbaserade försäkringslösningar”.

Dessutom skulle den som slapp betala så mycket skatt för att finansiera en statlig föräldraförsäkring, ha en större möjlighet att spara ihop till sin egen föräldraledighet.

Ofta påstås att den generösa ledigheten är viktig för nativiteten. Men det finns inget tydligt sådant samband; både USA och Island, som har betydligt kortare föräldraledighet än Sverige, ligger på samma nivå som Sverige. Och att det inte går att ordna barnomsorg till mindre barn är en myt. Mor- eller farföräldrar kan hjälpa till, och det finns förskolor som specialiserar sig på mindre barn i exempelvis Frankrike. Dessutom skulle den som slapp betala så mycket skatt för att finansiera en statlig föräldraförsäkring, ha en större möjlighet att spara ihop till sin egen föräldraledighet.

Uppenbarligen är föräldraförsäkringen ohållbar och måste förändras i grunden. Framför allt behöver den offentligt finansierade ledigheten kortas ned betydligt. Naturligtvis ska inte staten lägga sig i hur länge vi är hemma, såvida det finansieras privat och är överenskommet med en eventuell arbetsgivare. Men det kan inte förväntas att skattebetalarna ska stå för notan. Betydligt bättre vore det om människor fick behålla mer av sina pengar, att spendera på föräldraledighet eller annat.