Ellen Gustafsson:
Framåt för den gröna högern
Samhälle Essä
Vänstern har länge dominerat i frågor om miljö och klimat. Det är synd, för det är högern som har lösningarna som förenar god miljö med mänskliga framsteg, skriver Ellen Gustafsson i ett upprop för den gröna högern.
Vad är den gröna högern?
I ljuset av de alltmer kännbara klimatförändringarna och andra överhängande miljöfaror – såsom öar av plast i världshaven eller utfiskning – har behovet av en grön höger aldrig varit större än i dag.
En grön höger är inget nytt. Redan på 1980-talet stod Storbritanniens premiärminister Margaret Thatcher inför FN i New York och talade om vikten av tillväxt, fria marknader och globalt samarbete för att stoppa klimatförändringarna. Tillsammans med USA:s president Ronald Reagan var hon drivande i Montrealprotokollet om utfasningen av ozonförstörande ämnen, som även kan ha hindrat den globala uppvärmningen med upp till en grad.
Trots det har vänstern under lång tid haft vad som närmast kan beskrivas som monopol på miljöfrågor. Ibland låter det som om klimatförändringar är en syndaflod som hotar drabba oss som straff för kapitalismens förströelser. Men det är svepskäl för en politik som helt i onödan gör samhället fattigare och klimatet en otjänst.
Den gröna högerns lösningar består inte av statlig detaljstyrning av kapital och marknader. De omfattar inte heller storslagna investeringsprogram med lockande etiketter eller subventionerade elcyklar till medelklassen. Däremot erbjuder den gröna högern en effektiv politik som fungerar. Inte bara för miljön, utan för hela samhället.
Den teknik och de innovationer som behövs i omställningen till ett klimatsmart samhälle kan bara utvecklas av fria människor och fria företag på en öppen marknad – om än med tydliga spelregler från staten. Därför har miljöpolitiken all potential i världen att vara en borgerlig paradgren.
Tillväxt och miljön
Mängden koldioxid i atmosfären jämförs ofta med nivåerna under förindustriell tid. Längs en tidsaxel är det en närmast lodrät linje som visar hur koldioxidhalten skjutit i höjden sedan mitten av 1800-talet, och framför allt under andra halvan av förra seklet. Sedan år 1900 har de årliga globala utsläppen av koldioxid ökat från knappt två miljarder ton till 35 miljarder ton. På så sätt har människan bidragit till Grönlands smältande istäcke de senaste två decennierna, uppvärmningen av haven och de stigande havsnivåerna sedan 1970-talet, och de sedan 1950-talet allt vanligare värmeböljorna.
Det är en mycket allvarlig utveckling. Hittills beräknas människan ha bidragit till den globala uppvärmningen med strax över en grad jämfört med förindustriell tid. Parisavtalet, som alla världens länder borde sträva efter att uppfylla, säger att uppvärmningen ska begränsas till maximalt två grader, och helst inte överstiga 1,5 grader.
Utsläppen har stigit samtidigt som världens befolkning ökat och blivit rikare.
Utsläppen har stigit samtidigt som världens befolkning ökat och blivit rikare. Men om man stannar vid de observationerna missar man den utveckling som pågått under tiden, och riskerar därmed dra slutsatser som i längden får katastrofala konsekvenser. Den stora berättelsen om förra seklet är inte de stigande utsläppen av koldioxid, utan den oöverträffade utvecklingsresan mänskligheten påbörjade.
I mitten av 1800-talet, samtidigt som utsläppen från fossila bränslen började stiga, levde tre fjärdedelar av världens befolkning i extrem fattigdom. Fram till andra halvan av 1900-talet var djup fattigdom regel snarare än undantag. Sedan dess har fattigdomen fallit lika brant som en österrikisk störtloppsbacke. Bara under de två senaste decennierna har andelen som lever i extrem fattigdom mer än halverats från var fjärde till var tionde människa i världen.
Att den globala fattigdomen är på väg att utrotas har gjort våra liv längre och rikare i många bemärkelser. I början av förra seklet var den globala medellivslängden 32 år. I dag är det ungefär vid den åldern svenska studenter tar sin masterexamen, eller män i Sverige blir pappor för första gången. På hundra år har medellivslängden mer än fördubblats globalt till dagens 72 år. Barnadödligheten har gått från utbredd till alltmer sällan förekommande. På drygt ett sekel har andelen barn som dör innan de fyllt fem fallit från nästan fyrtio procent till under fyra procent.
Framgångarna som har gjort människors liv oändligt mycket bättre.
Så fortsätter det. Framgångarna som har gjort människors liv oändligt mycket bättre. Under tiden har vi eldat stora mängder fossila bränslen och smutsat ned vår atmosfär med koldioxid. Det har inneburit ett skyhögt pris för klimatet som vi i dag är förpliktigade att hantera. Men det är inte en naturlag att tillväxt och utveckling orsakar ökade utsläpp och miljöförstörelse.
För samtidigt som vi har blivit rikare har miljön på många sätt förbättrats. Oljeläckagen har närmast försvunnit. Utsläppen av svaveldioxid, som bidrar till försurning av vatten och land, nådde sin globala kulmen på 1980-talet och har därefter minskat i majoriteten av världens regioner. Samma utfasning har, som nämnts, skett av utsläpp av freoner, som bidrar till att förstöra ozonlagret som skyddar oss från solens ultravioletta strålning, vilket också beräknas ha minskat den globala uppvärmningen.
Även utsläppen av växthusgaser har vänt ned i en rad länder, inte minst i Europa. Sedan 1970 har de svenska koldioxidutsläppen mer än halverats, samtidigt som ekonomin nästan trefaldigats. Det är ett fenomenalt sätt att agera klimatpolitiskt föredöme. Sedan 1990 har också 24 av 26 farliga luftföroreningar minskat i Sverige, de flesta med mer än hälften. Det ligger i linje med ett krasst konstaterade i 2020 års Environmental Performance Index, från Yale University, som rankar länder enligt en rad mått på hållbarhet: ”[B]ra resultat hänger ihop med välstånd”. Det gäller även ekonomisk frihet.
Klimatförändringar, och många andra former av miljöförstörelse, drivs av växthusgaser och förbränning av fossila bränslen, inte av tillväxt och kapitalism. Rika och välmående samhällen är en förutsättning för en frisk miljö, inte ett hot.
Människan och naturen
För omkring tvåhundratusen år sedan trädde den moderna människan fram söder om Sahara. Men även om hon bokstavligt talat reste sig ur naturen har föraktet mot människans plats i naturen sällan varit lika påtagligt som i dag, som om hon vore en invasiv art på jorden; som om människosläktet anlände i en rymdfarkost och lever på jorden på bekostnad av allt det som har en naturlig rätt att leva.
Ibland är den här typen av tankegångar särskilt explicita. I Aftonbladet beskriver Göran Greider det uttryckligen som att ”människan, i alla fall inbäddad i kapitalism, är en invasiv art”. Hans slutsats är att vänstern måste tala mer om tillväxtkritik, nedväxt, downsizing och civilisationskritik.
Men en fattigare värld är inget att eftersträva även om det skulle innebära ett lägre klimatavtryck; inte heller en värld där människan inte får göra avtryck i naturen, även om det ibland innebär mindre utrymme för nipsippor och väddnätfjärilar, arter vars skydd riskerade att förvärra fjolårets cementkris på Gotland.
Visst kan man enas från höger till vänster om att en frisk miljö är en förutsättning för att människan ska kunna leva ett gott liv, men hos delar av den gröna vänstern finns en retorisk tendens att värdera naturen högre än människan. En sådan attityd kommer aldrig att lägga grunden för en socialt, ekonomiskt och miljömässigt hållbar klimatpolitik.
Den dynamiska marknaden
Lösningen för miljön ligger inte i mindre ekonomisk aktivitet. Däremot måste vårt välstånd skapas på ett annat sätt än i dag. Hur utsläppen av koldioxid ska minska i praktiken är dock inte upp till staten. Den uppgiften bör snarare överlåtas till ingenjörer och andra aktörer på en fri marknad.
Lösningen för miljön ligger inte i mindre ekonomisk aktivitet.
Det är ett ansvar som företag till stor del redan tar. Till exempel har flera fordonsbolag de senaste åren signalerat att förbränningsmotorn är en utdöende teknik. Tillverkare som General Motors, Honda, Volvo Cars, Bentley och Volkswagen har redan bestämt årtal när bolagen helt eller delvis ska ha övergått till ren eldrift. Redan om några år väntas de första kommersiella flygningarna med elplan.
Det har alltid funnits dem som tror det värsta om människans förmåga att bemöta nya utmaningar. Hittills har de haft fel varje gång. Att utgå från att vi hela tiden kommer att fortsätta som nu är historielöst. Samhällen har alltid anpassat sig efter förändrade förutsättningar.
Problem som vid första anblick framstår som oöverkomliga gör bara det fram tills att någon finner en lösning. Klimatförändringar är inget undantag. Själva begreppet grön omställning indikerar att det är en process, snarare än något som sker över en dag. Fossila bränslen har gått som en röd tråd genom världsekonomin sedan industrialiseringen tog vid under förrförra seklet. Att ersätta dem kommer att kräva enorma resurser, men det betyder inte att det måste ta lång tid. Tvärtom tyder alltmer på att omställningen kan gå snabbare än vad många vågat hoppas.
Staten och kapitalet
Tekniska genombrott är sällan planerade och vi vet inte på förhand hur omställningen kommer att se ut. Därför behöver fria företag och individer ges rätt förutsättningar att experimentera och hitta lösningar. Sådana processer riskerar en klåfingrig statsmakt att stå i vägen för. Genom att peka ut vilka tekniker man tror är de rätta och rikta subventioner eller införa andra former av regleringar, riskerar statliga ingrepp på marknaden att leda i fel riktning.
Ett dråpligt exempel är svenska politikers förtjusning i etanol i början av 2000-talet. Genom 2006 års pumplag tvingades bensinstationer tillhandahålla förnybara drivmedel, såsom etanol. En miljöbilspremie, befrielse från trängselskatt och gratis parkering bidrog till efterfrågan på etanolbilar. År 2008 stod dessa för mer än tjugo procent av nyregistreringarna.
Tyvärr blev inte etanolbilar den framgångssaga man förutsåg från politiskt håll. Bensinmackar tvingades lägga ned på grund av den ekonomiska påfrestningen. Bilarna havererade och ett tag var etanolbilar överrepresenterade hos försäkringsbolag när det gällde vissa former av motorskador. År 2020 stod etanolbilar för mindre än en tusendel av alla nyregistrerade personbilar. Det politiska misslyckandet är ett faktum.
Trots det vill många aktörer på vänstersidan och inom miljörörelsen se massiva statliga kapitalflöden och en påtaglig styrning av marknaden. Göran Greider har även här varit föredömligt tydlig: klimatfrågan kan inte lösas ”utan ett stort mått av direkt planekonomiskt tänkande”. Tillsammans med ökade politiska krav på stora statliga lån och investeringar riskerar det att leda oss in i en grön skuldfälla. Det blir inte bättre av att flera partier gjort statliga subventioner och investeringar till ett mål i sig. I regeringsställning har Socialdemokraterna och Miljöpartiet hellre redovisat hur miljöbudgeten vuxit snarare än hur utsläppen minskat.
Men att bara marknaden har tillräckligt med information för att utveckla vinnande gröna tekniker betyder inte att staten saknar roll i omställningen. Tvärtom, det finns få områden där det är lika nödvändigt att politiker sätter långsiktiga mål och spelregler, både på nationell och internationell nivå.
Beslut bör därför fattas på marknaden, inte åt marknaden.
Egenintresset ljuger aldrig. Beslut bör därför fattas på marknaden, inte åt marknaden. Men staten behövs för att alla miljökostnader och vinster ska vara synliga på marknaden. Utspridda aktörer kan inte på egen hand lösa problemet med skadliga utsläpp. I avsaknad av någon form av politiskt ingrepp kommer fel beslut att fattas. Statens viktigaste funktion är därmed att skapa generella, teknikneutrala och tydliga incitament för företag och konsumenter att röra sig bort från det som skadar miljön, snarare än att leda dem.
Den som orsakar skada för klimat och miljö ska betala priset för det. Om det måste staten vara tydlig. Genom att sätta ett pris på utsläpp gör staten det lönsamt att bry sig om klimatet och skapar samtidigt en av statens mest legitima intäkter. Miljöskyddet bör vara starkt och förutsägbart. Den privata äganderätten av skog och mark bör värnas, för det man äger det vårdar man. Men när dessa åtgärder vidtagits måste kapital och företag få vara fria, så att vinster och miljöintresset kan gå hand i hand. Det är en effektiv klimatpolitik – inte symbolpolitik som till exempel plastpåseskatt.
Förutom vad staten faktiskt gör på miljöområdet är det minst lika viktigt vad staten låter bli att göra. Den politiska nedläggningen av kärnkraftsreaktorer runt om i Europa, eller statliga subventioner av fossila bränslen till sjöfart och jordbruk, är exempel på hur politiker stjälper snarare än hjälper klimatet. Problem som den globala uppvärmningen, utfiskningen av haven och miljöfarliga gifter som används för odling, bekämpas bäst utan politisk undfallenhet för särintressen.
En grön borgerlighet
Partier från höger till vänster gör klokt i att ta gröna frågor på allvar, men ambitiös och effektiv politik på miljöområdet handlar inte bara om opinionen. Högern har goda skäl att prioritera dessa frågor ur ideologisk synvinkel. En atmosfär fri från koldioxid och luftföroreningar är frihetsfrågor. Vad borgerligheten läser in i begreppet frihet är mer inkluderande, både vad gäller klimatet och miljön, än vad den ofta får erkännande för.
Liberalen John Stuart Mill beskriver individens frihet som rätten att utan tvång eller yttre kontroll få vara sin egen i sådant som åsikter, tankar, känslor, yttranden, böjelser och strävanden: ”Över sig själv, över sin egen kropp och själ är individen suverän.”
Läs också:
Men denna frihet är inte oinskränkt. Det enda undantaget då det anses berättigat att ingripa i individens sfär är när den enskildes handlingar orsakar någon annan skada. Kort sagt innebär denna skadeprincip att en individs frihet slutar där någon annans börjar.
Steget därifrån till klimatförändringar och annan miljöförstörelse är kort. Det finns få andra frågor där människors, företags och länders agerande påverkar andras frihet i samma utsträckning som föroreningar av luften. Framför allt utsläpp av koldioxid, då ett ton koldioxid bidrar lika mycket till uppvärmningen oavsett var på jorden det sker någonstans. Effekterna av klimatförändringar – såsom skogsbränder, orkaner och översvämningar – inskränker människors rätt till sin egendom och i värsta fall till liv och hälsa. Även andra former av luftföroreningar, däribland partiklar från förbränning, orsakar enligt Världshälsoorganisationen (WHO) årligen sju miljoner för tidiga dödsfall. Det är i högsta grad frågor som engagerar liberaler och som rättfärdigar att staten ingriper för att rätta till misslyckanden på marknaden.
Precis som liberalismen har konservatismen också goda argument för en ambitiös miljö- och klimatpolitik. Förvaltarskapstanken tillskriver dagens generationer ett ansvar att bevara och vårda jorden och dess resurser åt kommande generationer. På sätt och vis överlappar den Mills skadeprincip. Hur mycket koldioxid som dagens generationer släpper ut kommer att påverka dem som föds under de kommande decennierna och nästa århundrade. Vilket samhälle blir deras? Våra skadekostnader får inte vältras över på framtiden, men vi får heller inte slösa med resurser som hade kunnat göra deras tillvaro bättre.
Att vänsterns berättelse länge dominerat den gröna politiken beror inte på att borgerligheten saknar lösningar eller ideologiska ingångar i de stora miljöfrågorna. Tvärtom erbjuder den en politik som förmår att ta klimatet och miljön på allvar, samtidigt som andra viktiga värden i samhället värnas.
Med innovation, teknik, marknad och träffsäker politik kan utsläpp och annan miljöförstöring minska utan att mänsklighetens framsteg hindras.
Det måste vara målet.
Texten är ett utdrag från antalogin Grön kapitalism (Timbro Förlag, 2022). Du kan köpa boken här.
Omslagsbild: Klimataktivisterna i Extinction Rebellion demonstrerar genom att stoppa trafiken i centrala Stockholm. Foto: Fredrik Persson.