General, gentleman, geopolitiker

Finland fyller som självständig nation i år 100 år, och ljuset kastas återigen mot det unga landets kärva öde under 1900-talet. Detta öde är tätt sammanvävt med marskalken av Finland Gustaf Mannerheim, som i år skulle ha fyllt 150 år. I en ny biografi ger Helsingforshistorikern Henrik Meinander en uppdaterad bild av militären och politikern Mannerheim för en svenskspråkig publik. Det är inte enbart nationalhelgonet som Meinander närmar sig, utan även en aristokratisk kosmopolit i en omvälvande tid – med en blick som är både balanserad och tankeväckande europeisk.

Varje land tycks ha sin egen Mannerheimdiskurs. Den ryska diskursen präglas främst av Mannerheims 30 år i tsarrysk tjänst, samt tiden då Finland indirekt utgjorde en del av Leningrads belägring under fortsättningskriget 1941–1944. I det finskspråkiga Finland präglas den å andra sidan främst av landets frihetskamp och försvarskrig under andra världskriget – och den finskspråkiga Mannerheimlitteraturen är om inte oöverskådlig så genom språkfiltret och sitt omfång åtminstone svår att skapa sig en samlad bild av. Den finlandssvenska diskursen befinner sig i ett mellanläge mellan både svenska och finska språket och länderna Sverige och Finland, och ger den finlandssvenska minoriteten ett ansikte – trots att Mannerheims egen identifikation med gruppen i princip var obefintlig.

Den svenska Mannerheimforskningen präglas av ett antal variabler som gör den unik, och under de senaste åren har det ånyo kastats ved på det bål som vill vinna denna fråga för snävt politiska och aktuella syften. Mannerheims modersmål var ju svenska, och han lärde sig under sin livstid aldrig mer än hjälplig finska, och fick förbereda sina finska anföranden och följdfrågor med fusklappar.

Det svenska perspektivet präglas därför både av övertolkningar och projiceringar – i avsaknad av egen modern krigshistoria har Mannerheim fått figurera både svensk ersättningskrigshjälte och -krigsförbrytare. Det som skuggar detta perspektiv är dock oförmågan att ta till sig den omfattande finskspråkiga forskning som sedan 1960-talet faktiskt har sökt bena ut dessa frågor, vilket Meinander med en fot i båda språkområden ger god orientering i.

Hans drivkraft var reaktionärens motstånd mot bolsjevikernas våldsregemente under revolutionen och det ryska inbördeskriget.

Över huvud taget var det långvariga historiska bandet mellan Sverige och Finland och den fordom starka svenskspråkiga minoriteten i Finland en förutsättning för det unika svenska frivilligengagemanget i Finlands inbördeskrig 1918, samt vinterkriget och fortsättningskriget 1939–1944, som ju alla fördes under Mannerheims befäl. Det svensknationella eller storsvenska perspektivet var dock i lika stor grad som den finskpatriotiska hållningen främmande för militären och människan Mannerheim, vilket Meinander förtjänstfullt betonar i sin biografi. Det var den gamla adelns värderingar som livet igenom utgjorde klangbottnen hos Mannerheim, och hans drivkraft var reaktionärens motstånd mot bolsjevikernas våldsregemente under revolutionen och det ryska inbördeskriget, som Finland under sin självständighetskamp 1917 och följande år riskerade bli en del av. Metoden och övervägandet när Finlands öde senare låg i hans hand var geopolitiskt, och helt präglat av maktbalansen i Europa i allmänhet och runt Östersjön i synnerhet – att Tyskland och Ryssland måste balanseras var han framsynt och kyligt medveten om sedan Finland förklarat sig självständigt.

Någon germanofil var dock aldrig Mannerheim, som i egenskap av artonhundratalsaristokrat helst konverserade på franska och höll sig för god för den nationella vurm eller hätskhet som vi vant oss att se 1900-talet präglas av. Hans geopolitiska förståelse för Rysslands – och Sovjetunionens – situation gjorde honom i stället snarast till en främmande fågel i den officerskast som uppstod efter Finlands självständighet. Stommen i officerskåren utgjordes ju av de jägarofficerare som utbildats av det tyska kejsarriket och deltagit i dess krig mot Tsarryssland under första världskriget.

Mannerheim hade å sin sida fått sitt elddop i rysk-japanska kriget 1904–1905 och kämpade som kavallerigeneral mot tyskarna på östfronten 1914–1917. Det var bolsjevikernas revolution som kastade Mannerheim tillbaka till det just självständiga Finland, och det inbördeskrig mellan vita och röda som blossade upp 1918. Att hålla Tyskland på armlängds avstånd blev därför något som Mannerheim bemödade sig om under tiden fram till dess att Finland drogs in i andra världskriget och ställde landet inför fullbordat faktum – och det var mot Tyskland Mannerheim skulle föra sitt sista krig, när Wehrmachttrupperna i norra Finland skulle avväpnas och utvisas under andra världskrigets sista månader. 

Om i synnerhet vinterkriget 1939–1940 har det skrivits gigantiska mängder militärhistorisk litteratur, och den militärhistoriskt intresserade kommer inte att få sitt lystmäte i Meinanders bok. Detta är självfallet ett medvetet val, och stämmer väl överens med ambitionen att i stället ge en helhetsbild av dessa världshistoriskt händelserika år, och Mannerheims roll i dem – vilket fungerar osedvanligt väl, även för den läsare som inte har detaljkunskaper om andra världskriget. I stället presenteras på ett slående enkelt men initierat vis de faktorer och tillfälligheter som avgjorde vinterkriget och besparade Finland en fullständig katastrof.

Det är primärt den geopolitiske strategen och balanskonstnären som får utrymme i Meinanders skildring – och här betonar Meinander den helt unika status som Mannerheim hade under andra världskriget:

[Faktum] är att inget annat krigförande land hade en överbefälhavare med lika stort politiskt inflytande och samtidigt ett starkt stöd inom den allmänna opinionen som Mannerheim. I Ungern, Rumänien och Vichyregeringens Frankrike var överbefälhavarna även statschefer, men deras makt var diktatorisk och således oberoende av folkviljan. I Storbritannien, Tyskland, Sovjetunionen och Italien gällde det omvända. Deras politiska ledare blandade sig i så hög grad i de militära överläggningarna att det ofta ledde till kortsiktiga beslut med fatala konsekvenser. I Finland såg Mannerheim däremot effektivt till att de politiska ledarna inte blandade sig i krigföringen och att militärerna accepterade den demokratiskt förankrade regerings beslut.

Därmed lyckades Finland också undgå att provocera USA till att förklara krig.

Det är när laguppställningen i andra världskriget fullständigt vänds uppochned som balansakten verkligen ställs på sin spets – det viss säga när pakten mellan Tyskland och Sovjetunionen bryts och förvandlas till den gigantiska bataljen på östfronten 1941. Att Finland inte skulle kunna stå utanför denna kraftmätning var uppenbart, och de antisovjetiska känslorna var starka hos det finska folket efter de landavträdelser som vinterkrigets bittra fredsavtal hade tvingat landet till.

Meinander gör upp med myten att Mannerheim och den finska regeringen inte var förinformerad om det tyska angreppet, och ifrågasätter bilden av ett finskt ”separatkrig”. Men Mannerheim lyckas balansera även Hitler, och står fast vid de begränsade finska krigsmålen, vilka i princip utgjorde kyligt kalkylerade buffertområden i linje med de överväganden som präglade Mannerheims perspektiv. Detta innebar att Finland aldrig aktiv deltog i belägringen av Leningrad eller skar av den järnvägslinje som fraktade inskeppat amerikanskt krigsmateriel från Murmansk. Därmed lyckades Finland också undgå att provocera USA till att förklara krig, vilket Stalin hade lyckats få Churchill att göra mot Finland i december 1941.

1943 hade det varit för tidigt, och 1945 hade det varit för sent.

Att hålla huvudet kallt och balansera bortom moral och ära gällde även när Finland drog sig ur kriget 1944 – något som var tvunget att göras med ytterst varsam hand. Det kunde bara ske när Tyskland fortfarande var tillräckligt starkt för att binda största delen av Röda armén, som vid denna tidpunkt i praktiken befann sig i en kapplöpning med de allierade om att lägga under sig största delen av Centraleuropa – men Tyskland var också tvunget att vara så pass försvagat att det inte kuppartat kunde besätta Finland och tvinga kvar det i kriget, vilket till exempel blev Ungerns öde när landet försökte dra sig ur pakten mot Sovjetunionen. 1943 hade det varit för tidigt, och 1945 hade det varit för sent. Men även Mannerheims världsvana sätt och hövlighet lyckades överraskande mildra Hitlers vrede, som stoiskt lät Finlands separatfred passera.

Förutom att vara ett välskrivet och initierat porträtt av ett högst fascinerande livsöde under en period som med rätta kan kallas en brytningstid, är Meinanders bok dessutom en stimulerande och tankeväckande kulturhistorisk exposé över det sena 1800-talets och första hälften av 1900-talets turbulenta och omvälvande föreställningsvärld.

Bokfakta

Gustaf Mannerheim: Aristokrat i vadmal (Lind & co, 2017)

Författare: Henrik Meinander (f 1960) är professor i historia vid Helsingfors universitet, och har varit intendent för Mannerheimmuseet i Helsingfors.