Gratis högskola är inte en rättighet
Dagens högskolesystem uppmuntrar till exploatering och slöseri med skattebetalarnas pengar. Högre utbildning bör därmed sluta att behandlas som en grundläggande rättighet och kursavgifter ska få införas.
För ett tag sedan satt jag på ett seminarium och lyssnade förstrött på konversationen som ägde rum mellan läraren och en student, en kvinna i trettioårsåldern. Kvinnan berättade att hon fortfarande inte hade en examen – trots att hon hade samlat på sig över 900 högskolepoäng genom åren.
Låt detta sjunka in. 900 högskolepoäng innebär 10–15 år av heltidsstudier. Den genomsnittliga kostnaden för högskoleutbildning räknat per student och år är cirka 72 000 kronor. Kvinnan i fråga har således kostat de svenska skattebetalarna 1,1 miljoner kronor. Detta motsvarar två årslöner för en landstingsläkare eller drygt tre årslöner för en förskollärare.
Det moderna svenska högskolesystemet bygger på premissen att den som utnyttjar den avgiftsbefriade utbildningen så småningom ger tillbaka resurserna som åtnjutits till resten av samhället, i form av skatt. Det betyder att studenterna ska vara flitiga och fullfölja sina studier i god tid, för att därefter etablera sig på arbetsmarknaden är det inte ett problem. Tyvärr banar upplägget för det motsatta beteendet.
Om all glass är gratis kommer en betydande del individer att utnyttja situationen till max och äta så mycket de bara orkar.
Skräckexemplet ovan är en anekdot, givetvis. Däremot är det inte ett unikt fenomen inom det svenska högskoleväsendet. När all utbildning är kostnadsfri minskar incitamenten att fullfölja den snarast möjligt, för att därefter ge sig ut på arbetsmarknaden, tjäna pengar och betala skatt. Om all glass är gratis kommer en betydande del individer att utnyttja situationen till max och äta så mycket de bara orkar. Dessvärre gäller samma sak för högskolekurser.
Många studenter påbörjar därför en utbildning, tappar intresset och hoppar av, bara för att sedan direkt hoppa på någonting nytt. Emellanåt läser man en kurs för skojs skull – ”jag har ju alltid tyckt att queerteori verkar spännande!”. Studierna blir, istället för konstruktion av underlag för det kommande yrkeslivet, ett möjlighet till att skjuta upp framtidens ansvar. Alternativt ett sätt att mjölka staten på CSN-bidraget.
Det är oerhörd problematiskt att ett system, vars förutsättningar uppmanar till både exploatering och slapphet, tillåts att existera på skattebetalarnas bekostnad. Att ensamstående, hårt arbetande mödrars halva månadslön går upp i rök, för att privilegierade akademikerbarn ska få läsa den där extrakursen i mångfaldsstudier är principiellt inte rättvist.
Att införa en avgift på högskoleutbildning kan därför betraktas som ett fullt rimligt sätt att få bukt på problemet med förslappade studenter. Genom att låta folk betala för sina studier, skapas även incitament att fullfölja dem. När högre utbildning blir en konsumtionsvara, snarare än en godtycklig rättighet, kommer även konsumenterna/studenterna med största sannolikhet att börja utnyttja produkten till fullo. De nybakade läkarna, juristerna och ingenjörerna får ut sin examen vid 24 års ålder, i stället för 30, och kan därefter ge sig ut i arbetslivet med detsamma.
Avgiftsbelagda utbildningar skapar även, utöver en mer effektiv väg till arbetslivet, ett värde hos lärandet i sig. Ämnen inom humaniora, som ofta avfärdas som flum i Sverige, värderas högt av arbetsgivare i länder som USA och Storbritannien. Genom att möjliggöra kursavgifter för dessa ämnen, skapas incitament för studenterna att göra sitt yttersta för att skapa och stärka sina kunskaper i ämnet. Detta är egenskaper som ofta uppskattas av resten av samhället, oavsett ämne.
En högutbildad befolkning bidrar till högre sysselsättning och tillväxt. Men vägen dit får inte kantas av hänsynslöst utnyttjande av andras resurser. Den enes slit ska inte vara den andres medel för självförverkligande.