Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Gunnar Hökmark: Kommunismen bär skulden för Holodomor

Sista helgen i november minns Ukrainas befolkning de 87 år som har gått sedan den konstruerade svält som fick namnet Holodomor inleddes. Det och andra massmord som kommunistiska regimer har begått är resultatet av kommunismen som ideologi, och inte av enskilda feltolkningar.

Monument till minne av Holodomor i Kharkiv, Ukraina.

Svälten krävde miljontals offer i Ukraina men exakt hur många som dog vet ingen. Den kommunistiska regimen i Moskva brydde sig nämligen inte om att försöka rädda de svältande eller räkna de döda. I stället blev svälten en metod för att tysta och kuva regimens kritiker. Holodomors minnesdag är därför en påminnelse om kommunismens brott mot mänskligheten och det lidande socialismen alltid leder till när den försöker omsättas i praktiken.

Svälten i Ukraina var en konsekvens av Stalins vilja att förstatliga jordbruket och införa planekonomi i Sovjetunionen. För att ha råd med de kostsamma och ineffektiva reformerna krävdes pengar, och pengar gick att få genom att driva in extrema mängder spannmål från landets bönder. Problemet var bara att man tog så mycket att det inte fanns något kvar till mat och svälten var snart ett faktum.

Mönstret är återkommande för alla kommunismens regimer. Förblindade av den egna ideologin och drömmen om utopin ser de inget problem att offra människor för det högre syftet. Symtomatiskt är att dessa offer aldrig tycks räcka för att nå till paradiset, utan att det hela tiden krävs nya. Till slut har regimerna mördat miljoner för den goda sakens skull samtidigt som lidandet i landet är större än innan man började resan mot paradiset.

Symtomatiskt är att dessa offer aldrig tycks räcka för att nå till paradiset, utan att det hela tiden krävs nya.

Kambodja, Kina, Sovjetunionen, Kuba och dagens Venezuela är bara några få av många exempel på kommunistiska regimer som konsekvent har förföljt och mördat sina befolkningar för att nå det klasslösa samhället. Givetvis nådde inget av länderna den kommunistiska utopin. I stället gick det som det alltid gör.

Det man lyckades med var att ta ifrån vanliga människor deras framtid och drömmar, konsekvenser som den svenska vänstern sällan vill kännas vid. Vänsterpartiet vill till exempel fortfarande avskaffa det privata ägandet, trots alla historiska bevis på att det inte leder till jämlika samhällen, utan snarare till platser där lidande, makthunger och avhumanisering blir vardag.

Därför är det också en skymf mot alla de miljoner som dog i Holodomor, och i andra kommunistiska massmord, när statliga myndigheter som Forum för levande historia kallar brotten för ”kommunistiska regimers” – som att det inte var ideologin i sig som är orsaken till lidandet utan enskilda individers misstolkning av den.

Holodomor var inte ett resultat av en misstolkad ideologi, svälten var en konsekvens av realsocialism och liknade tragedier har inträffat på alla platser där kommunism försökt omsättas i praktiken. Det är också därför vi aldrig får glömma Holodomors offer eller förringa kommunismens brott. För om vi inte minns riskerar historien att upprepa sig.