Har vi slutat växa upp?

Historierna om Peter Pan, pojken som aldrig växer upp, blir ofta ihågkomna som muntra sagor som hyllar barndomens oskuldsfullhet. Men Peter representerar i själva verket barndomens självcentrering och kortsiktighet. I Peter and Wendy (1911) framgår det att Peter måste glömma sina äventyr så fort de är över för att förbli barnasinnad. Han kommer inte ihåg sitt förflutna, och kan därför inte lära sig från sina upplevelser. Medan barnen runtomkring honom mognar och så småningom lämnar Landet Ingenstans, utvecklas Peter aldrig. Han växer inte upp.

I sin bok The Vanishing of the American Adult analyserar den republikanska senatorn Ben Sasse varför allt fler unga amerikaner lever i ett Landet Ingenstans utan att veta vad det skulle innebära att göra en övergång till vuxenvärlden. Bokens lärdomar är dock inte bara relevanta för amerikaner – de trender Sasse belyser är i allra högsta grad synliga också i Sverige.

Men är man verkligen vuxen vid 18? De flesta har inte ens gått ut gymnasiet vid det laget, och ännu färre har flyttat hemifrån.

Han inleder boken med att beskriva sin förundran över hur hans barn och deras vänner använder ordet adulting för att ironiskt beskriva hur de sköter vardagssysslor. Som i: ”Just paid this month’s bills on time #adulting” eller ”Decided I couldn’t watch Netflix for 8 hours straight and went to the grocery store instead #adulting”. Den närmaste svenska motsvarigheten är ordet ”vuxenpoäng”, som används på ett liknande sätt. Till exempel finns sällskapsspelet Vuxenpoäng med frågor om allt från huruvida man äter körsbärspralinen i Aladdin-asken till om man använder uttrycket ”Vi kanske ska tänka på refrängen…” efter en parmiddag.

Sådana lustigheter låter kanske harmlösa, men de tyder samtidigt på att det råder förvirring kring när man anses vara vuxen. I juridisk mening betraktas den som fyllt 18 år som vuxen i Sverige. 18-åringar får gifta sig, rösta, ta körkort och köpa alkohol på restauranger. Men är man verkligen vuxen vid 18? De flesta har inte ens gått ut gymnasiet vid det laget, och ännu färre har flyttat hemifrån.

Även högre upp i åldrarna är många ekonomiskt beroende av sina föräldrar. Detta beror delvis på stigande bostadspriser, men också på att unga svenskar väljer att avsluta sina studier och börja arbeta förhållandevis sent. Myndigheter använder sig därför av begrepp som ”unga vuxna”. Att uppfinna nya begrepp ger dock inte svar på frågan om vad det egentligen innebär att bli vuxen.

Skolan kan inte kompensera för det som familjer och lokalsamhället misslyckas med.

I många kulturer förekommer övergångsriter som markerar en persons inträde i vuxenvärlden. Visst finns det ett slags övergångsriter även i dagens Sverige: konfirmationer och studentutspring kan sägas höra till den kategorin. Men de är sällan mer krävande än att de belönar alla som klarar av att ”sitta av tiden”. Dessutom är det osannolikt att studenter är fullt rustade för vuxenlivet bara för att de spenderat ett visst antal år i skolan. Skolan kan inte kompensera för det som familjer och lokalsamhället misslyckas med.

Enligt Sasse handlar att bli vuxen inte så mycket om att uppnå en viss ålder som att lära sig att interagera med människor oavsett deras ålder och bakgrund, kontrollera sina impulser och kunna resonera kring de idéer som vi bygger våra liv på. Därför, menar han, är det ett problem att allt fler unga saknar vuxna förebilder och i stället lär av varandra.

En studie från University of Arizona av 186 förindustriella kulturer kom till exempel fram till att begränsad kontakt med vuxna utanför den egna familjen är ”kopplad till antisociala beteendedrag och socialisering som främjar (…) aggressivitet.” Även här i Sverige finns en påtaglig ålderssegregation, som skulle kunna brytas av familjer och lokala institutioner. Till exempel kan föräldrar ta med sina barn på middagar med andra vuxna i stället för att låta dem stanna hemma och se på film eller spela tv-spel. Och svenska kommuner skulle kunna lära av ett initiativ i Helsingfors, där unga får prisvärda lägenheter i servicehus för äldre och de gamla får sällskap på köpet.

Enligt Skolverket når var femte elev inte upp till den ”grundläggande nivå” i läsförståelse som krävs för att tillgodogöra sig andra kunskaper.

Sasse lyfter även de problematiska följderna av att en stor andel unga (och vuxna) är beroende av extern stimulans och i princip alltid har en mobiltelefon, surfplatta eller dator inom räckhåll. Unga lär sig inte att vara ensamma med sina tankar, utan söker ständigt efter nästa distraktion. Och konstant uppkoppling är förödande för inlärning. Återigen blir det lätt att dra en parallell till Sverige. Även här borde, av samma skäl, exempelvis begränsad skärmtid vara en självklarhet, i klassrummet såväl som i hemmet. Att uppfostra en generation utan impulskontroll ligger inte i någons intresse, allra minst de ungas.

Sasse ser också allvarligt på ungas försämrade läsförmåga, en ytterligare trend som förenar USA och Sverige. Enligt Skolverket når var femte elev inte upp till den ”grundläggande nivå” i läsförståelse som krävs för att tillgodogöra sig andra kunskaper. Nyligen bedömdes var femte nybörjarstudent vid de humanistiska och teologiska fakulteterna vid Lunds universitet ha så stora skrivsvårigheter att de inte kan tas om hand inom ramen för utbildningen.

Att bli läskunnig och bildad är ett val, som kräver mer engagemang än vad de flesta unga – och ärligt talat, även vuxna – svenskar har i dag.

Detta är varningsklockor, inte bara för svensk konkurrenskraft utan också för vårt demokratiska system. En skarp läsförmåga är inte en lyx, utan en nödvändighet för ansvarstagande vuxna medborgare i en demokrati där vi måste kunna utvärdera vår egen och andras argumentation. Att bli läskunnig och bildad är ett val, som kräver mer engagemang än vad de flesta unga – och ärligt talat, även vuxna – svenskar har i dag.

Vi behöver förändring, men förändring kommer inte att ske som genom ett trollslag tack vare politiska åtgärder med klichéartade namn som läslyftet. Förmodligen ger inte heller Ben Sasses analys heltäckande svar på de dilemman som dagens unga står inför på vad som förhoppningsvis blir deras väg ut i vuxenlivet. Men den ger åtminstone en ingång till en mycket viktig diskussion, som vi behöver börja föra även i Sverige. I slutändan vill ingen leva kvar i Landet Ingenstans.