Hur många nya kommunhus tål Sverige?
Nya kommunhus byggs eller planeras runtom i Sverige, på skattebetalarnas bekostnad. Dessa prestigeprojekt planeras av politikerna samtidigt som välfärdens kärnuppgifter ansträngs till bristningsgränsen och skatterna höjs.
Samtidigt som orosmolnen tornar upp sig för kommunernas ekonomier över hela Sverige, där välfärdssystemen tänjs till bristningsgränsen samtidigt som den ekonomiska tillväxten börjat bromsa in, har en ny farsot börjat sprida sig över landet. Det handlar om kommunhus. Nya och dyra byggnader för kommunpolitikerna och deras tjänstemän.
I Huddinge, Botkyrka, Östersund, Täby, Växjö och många andra kommuner runtom i landet planeras eller byggs nya kommunhus. Ofta motiveras de med att de befintliga kommunhusen blivit för trånga, eller med klyschor om att de är ”omoderna”. I Växjö, där en ny multifunktionsbyggnad växer fram vid stationen, är dock ett av argumenten att de gamla lokalerna är för stora. Å andra sidan ska det nya kommunhuset inte bara rymma kommunens ledning och administration, samt järnvägsstation; den skall också enligt planen utgöra ett ”vardagsrum” för Växjöborna. ”Vardagsrum” har tydligen kommit att ersätta ”mötesplats” på kommunpolitikerlingo.
Tidigare har det varit äventyrsbad och idrottsarenor som har stått på dagordningen när kommunpolitiker över hela landet frikostigt spenderat medborgarnas pengar på prestigeprojekt, inte sällan baserade på glädjekalkyler, samtidigt som kommunernas kärnverksamheter gått på knäna. Ofta har det till råga på allt rört sig om andra kommuners skattebetalares pengar, som genom utjämningssystemet kommit att fördelas till särskilt illa skötta kommuner.
De värsta exemplen är naturligtvis slukhålen Malmö och Göteborg, vars styrande inte dragit sig för att använda skattemedel till arenor och andra prestigeprojekt, samtidigt som de gått back år efter år och tvingats förlita sig på statliga bidrag och tillskott från välskötta kommuner i andra delar av landet. Det kommunala utjämningssystemet utformades för att jämna ut förutsättningarna för att tillhandahålla en likvärdig välfärd i såväl glesbygden som storstaden. Det var inte precis tanken att storstadskommuner i expanderande tillväxtregioner skulle utgöra de största nettomottagarna i systemet.
När nu marknaden för skattefinansierade multieventarenor och äventyrsbad i någon mån tycks ha blivit mättad verkar kommunpolitikerna ha tillägnat sig Svenska Arbetsgivareföreningens gamla kampanjslogan ”satsa på dig själv”. Därför verkar de ha bestämt sig för att det nu är kommunledningens egna lokaler som ska prioriteras.
Som kontrast kan ställas Frankrike, där många kommuner styrs från hôtels des villes som kan vara flera hundra år gamla.
Denna ständiga rädsla för det omoderna tycks vara ett förenande drag hos många svenska politiker, oavsett partifärg. Att ha ett nytt kommunhus tycks vara ett självändamål, trots att det redan finns lokaler som i förekommande fall bara är ett halvsekel gamla. Som kontrast kan ställas Frankrike, där många kommuner styrs från hôtels des villes som kan vara flera hundra år gamla. Dessa historiska byggnader är inte sällan stadens stolthet, och den som skulle föreslå att de skulle ersättas med någonting modernt skulle sannolikt betraktas som galen.
Sverige behöver inte fler kommunhus. Har kostymen blivit för trång för administrationen beror det med största sannolikhet på att det är organisationen som har blivit för stor, snarare än att det är byggnaden som är för liten. I rapporten ”Välfärdsmysteriet” undersökte Per-Lennart Börjesson kommunsektorns utveckling 1980–2005 och konstaterade bland annat att välfärden hela tiden hade fått mer pengar, och att dess problem inte berodde på resursbrist. Att den administrativa överbyggnaden expanderat medan kärnverksamheten gått på knäna är en trolig delförklaring till diskrepansen mellan resurstillförsel och utfall i offentlig sektor. Prioriteringar av prestigeprojekt och märkesbyggnader som ska ”sätta kommunen på kartan” samtidigt som den går med årligt underskott är ett annat.
Har kostymen blivit för trång för administrationen beror det med största sannolikhet på att det är organisationen som har blivit för stor, snarare än att det är byggnaden som är för liten.
Ett första steg till att bromsa denna utveckling skulle kunna vara ett stopp för nya kommunhus. Likt viktpendlaren som byter storlek på sin garderob varje gång hon lägger på sig några kilo bör kommuner akta sig för att anpassa sina lokaler till en svällande byråkratisk överbyggnad. Låt de gamla lokalerna utgöra en rent fysisk begränsning av hur stor den kommunala administrationen får tillåtas bli.
I de fall där kommunledningen dessutom sitter i ett vackert gammalt stadshus med anor och kulturhistoriska kvaliteter bör vi dessutom dra lärdom från fransmännen och visa uppskattning för våra historiska byggnader. Är det något som borde anses daterat vid det här laget så är det den ständiga ängslan för att verka omodern.