Hur mycket finhet rymmer de fina?
Vad är egentligen ”tillräcklig respekt” för en kultur? Diskussionen om kulturell appropriering får Bengt Ohlsson att reflektera över hur artister med hög status, för att understyka sin egen hipphet, alltid låtit sig inspireras av dem med låg status.
Uttrycket ”kulturell appropriering” yttras nästan uteslutande av såna som jag med en ironisk underskruv, vilket kan bero på att det oftast hörts i hopplöst efterkloka sammanhang. Som när det fladdrar upp en bild på Henrik Schyffert i indianskrud för hundra år sen, eller en bild på Justin Trudeau med skokräm duttad i ansiktet för tvåhundra år sen, varefter de kölhalas under de vanliga twitterskroven och ber underdånigast om ursäkt för att de inte under hela sin uppväxt levt enligt Rättviseförmedlingens rekommendationer.
Wikipedias definition är som en välkrattad manege för världens alla ironiker: ”Kulturell appropriering innebär att en person som tillhör en majoritetskultur anammar särdrag från en minoritetskultur eller kultur med låg status, utan att visa tillräcklig respekt för den senare kulturen.”
Hade Schyffert kunnat bära indianskruden om han donerat en halv miljon till ett monument vid Wounded Knee?
Vad är ”tillräcklig respekt”? Hur mäter man den? Hade Schyffert kunnat bära indianskruden om han donerat en halv miljon till ett monument vid Wounded Knee? Åtta hundra tusen då? Åttahundrafemtio? Och hur avgör man om en kultur har ”låg status”? Är det ”majoritetskulturen” som avgör det? Är inte det i sig ett uttryck för kulturell appropriering?
(…och där bet ormen sig själv i svansen, och vi kan alla gå hem och göra något roligare.)
Men häromdagen hände något.
En musikmaskin med av mig hopsamlade sjutton tusen låtar stod på sin vanliga shuffle, och plötsligt hördes Aimee Mann sjunga Carpenters ”Yesterday once more”.
Carpenters var en mjukpopduo bestående av syskonen Karen och Richard Carpenter, och de var tillräckligt slätstrukna för att bjudas in till Vita huset mitt under brinnande Vietnamkrig.
Aimee Mann, å andra sidan, är en singer-songwriter som åtminstone varit så pass hipp att hon sjöng ledmotivet till Paul Thomas Andersons film ”Magnolia”.
Så vad är det med hennes Carpenters-cover som får mig att tänka på kulturell appropriering?
Det handlar om hög och låg status, om hippt och ohippt, och hur hippa artister ibland kan understryka sin hipphet genom att böja sig långt ner och plocka upp något riktigt ohippt ur komposten.
Tänk efter en stund, och du kan komma på hur många exempel som helst.
När Dag Vag 1981 släpper singeln ”Popitop”, en cover på Thore Skogmans ”Pop opp i topp” från 1965, blir vi nervöst fnissiga, och jag tänker att det beror på att vi färdas i hög hastighet mellan populärkulturens olika våningsplan; från den muggiga källaren upp till den solstekta takterrassen. Klart det kittlar i magen.
Vi hinner också känna en skräckfylld förväntan inför kulturkrocken som åstundar: überhippa Dag Vag tar sig an Thore Skogman? Den svenska töntighetens portalfigur?
Tilltaget påminner om de ”lustiga” vykorten där schimpanser styrts ut i praktfulla festblåsor, eller med käpp och hög hatt. (Där kan vi för övrigt snacka om kulturell appropriering. Men schimpanslobbyn är inte särskilt röststark.)
När vi sen hör ”Popitop” börjar vi tycka att den är riktigt skaplig, ja snudd på genialisk, och då kommer belöningen: vi får en översvallande förnimmelse av vår egen storsinthet. Tänk att jag, som är en sån utstuderad finsmakare, är så vidsynt och fördomsfri att jag har förmåga att uppskatta något så lågkastigt som Thore Skogman!
Den här självgratulerande, omnipotenta känslan fångas kanske bäst i det berömda Walt Whitman-citatet: ”Do I contradict myself? Very well, then I contradict myself. I am large, I contain multitudes.”
(I fri översättning: ”Säger jag emot mig själv? Ja, då gör jag väl det då. Jag är väldig, jag rymmer mängder.”)
Vad händer sen då, när Dag Vag har lyft upp Thore Skogman ur töntighetslådan, dansat omkring på Svensktopp(itopp)ens förstaplats några månader och gjort några ”crazy” framträdanden med Thore på haschmolniga sommarfestivaler? Ja, då släpps han ner i lådan igen. Han är förbrukad. Han har fyllt sin uppgift. Dag Vag har fått visa hur väldiga de är, vilka mängder de rymmer, och Thore Skogman har villigt krupit in i sina storblommiga kostymer och skuttat omkring på festivalscenerna.
Och det är kanske det mest hjärtskärande ögonblicken av dem alla: när han står i strålkastarljuset och tror att han räknas – att det är 1965, att han hoppat in i en tidsmaskin och får skriva autografer igen.
Men låt oss återvända till wikipiediadefinitionen av ”kulturell appropriering”.
Hur skulle Dag Vag visa ”tillräcklig respekt” för Thore Skogman? Jag kan inte minnas att de för en sekund brast i respekt för honom. Jag är övertygad om att de tyckte att ”Pop opp i topp” var en bra låt, gissningsvis hade de varma minnen av den, något de hört i transistorn när de var för små för att veta att det fanns fint och fult och högt och lågt, och glatt larvade omkring mellan kulturens alla no go-zoner.
Så länge det finns hierarkier kommer det att förekomma kulturell appropriering, och de ”fina” kommer att använda de ”fula” för att accentuera sin egen finhet, och visa vilka mängder de rymmer. Men när deras uppblåsthet blir alltför stor känns det oemotståndligt frestande att smyga upp bakom dem med en knappnål.