Samhälle Krönika
”Hur tänker du inte slå din fru efter valet 2022?”
Socialdemokraterna vill vinna ”SM i gyttjebrottning”. För moderater, kristdemokrater och liberaler måste strategin vara att fokusera på sakpolitik och samhällsproblem, och inte låta sig tystas av socialdemokratiska anklagelser, skriver Fredrik Johansson.
Det ställs krav på att partier ska deklarera ”röda linjer” inför valet 2022. Uppmaningen har framför allt varit riktad mot Kristdemokraterna och Moderaterna, men i och med Nyamko Sabunis öppning för ett liberalt stöd för Ulf Kristersson som statsminister riktas nu liknande krav mot Liberalerna. Vad kommer Nyamko Sabuni att gå med på och vad kommer hon inte gå med på för att ge en sådan konstellation sitt stöd?
Det är naturligtvis fullt rimligt att ställa krav på att politiska partier ger besked i allehanda frågor inför ett val. Det gäller inte minst i regeringsfrågan.
Men kraven på ”röda linjer” är uppenbart en fråga om något annat. Om att ge besked om vad man inte kommer att gå med på i ett eventuellt samarbete. Och det handlar inte om mer vardagligt sakpolitiskt innehåll, utan om frågor av mer existentiell demokratisk natur. Om att presentera en katalog av frågor där man inte tänker avvika från grundprinciper förankrade i det egna partiets tradition och historia.
När dessa röda linjer dras upp, så kommer det automatiskt komma frågor kring vad som saknas i denna katalog.
Frågan är inte ”Slår du din fru?” eller ens ”Har du slutat slå din fru?”, utan ”Kan du lova att i framtiden inte slå din fru på något av följande sätt och med något av följande tillhyggen?”. Men när dessa röda linjer dras upp, så kommer det automatiskt komma frågor kring vad som saknas i denna katalog. ”Du säger att du inte kommer slå din fru med knytnäven. Men varför säger du inget om att du inte tänker slå henne med öppen hand?”
Stormningen av Kapitolium fungerade som en katalysator för en redan etablerad socialdemokratisk strategi som går ut på att frammana bilden av att varje alternativ regering är äventyrlig för den liberala demokratin. I en artikel i Svenska Dagbladet – baserad på interna S-källor – konstaterade journalisten Torbjörn Nilsson att Socialdemokraterna avser att ”vinna SM i gyttjebrottning”.
Det anmärkningsvärda är inte att detta är en del av partiets strategi, utan att Nilssons källor säger att det är den enda strategin. SM i gyttjebrottning alltså. Med redan kraftigt nedsmetade kombattanter redo att ta livtag på motståndet.
”Det finns en vänster i dag som läser mer om Bernie Sanders vantar än om vad som händer i Filipstad.”
Strategin har naturligen främst ett demobiliserande syfte, men Nilsson konstaterar också att den har en klangbotten: ”Det finns en vänster i dag som läser mer om Bernie Sanders vantar än om vad som händer i Filipstad.”
Men för att trovärdiggöra att en borgerlig regering som samarbetar i sakfrågor med Sverigedemokraterna skulle hota demokrati och rättsstat i Sverige måste man ta i rejält.
Det hela illustrerades väl av försvarsminister Peter Hultqvist, som under de senaste månaderna klivit fram i debatten och med ett påfallande högt adrenalinpåslag kastat sig ut i gyttjan. Är det någon som omfamnat den socialdemokratiska strategin inför valet 2022 så är det försvarsministern.
Efter att Sverigedemokraternas partisekreterare Richard Jomshof gjort nedsättande uttalanden om islam öser försvarsminister Peter Hultqvist på i Göteborgs-Posten. Inte främst mot Sverigedemokraterna, utan mot Moderaterna. Han skriver om ”SD:s stormtrupper” (en svindlande historisk referens för att återigen underblåsa bilden av att vi lever i ett sorts weimarskt trettiotal, där partier och dess supportrar agerar med uttalat antidemokratiska avsikter) och frågar sig: ”Har Kristersson några röda linjer? Finns det någon bortre gräns? Var går den i så fall? Det är dags att tala ur skägget!”
Att Ulf Kristersson med all önskvärd tydlighet redan hade markerat vad han tyckte om Jomshofs uttalande spelade ingen roll. För Hultqvist visade denna röda linje framförallt på att Ulf Kristersson inte målat upp andra röda linjer. I en djupt gripande avslutning – med en generös användning av utropstecken – beklagar Peter Hultqvist att han måste vara ”så tydlig”.
Att det finns ett hopp om att detta kan fungera blir tydligt i splittringen i Liberalerna. Där även interna debattörer hävdar att till och med det det egna partiet riskerar att korrumperas av varje form av samröre med Sverigedemokraterna. Oaktat röda linjer.
Det enda som möjligen skulle tillfredsställa Peter Hultqvist är att M, KD och L deklarerade att man återgår till decemberöverenskommelsen
Om det finns Liberaler som tror att partiet skulle överge värden partiet stått för sedan det bildades för 120 år sedan (parlamentariskt sträcker sig partiets rötter långt tillbaka på 1800-talet), bara för att det finns sådana uppfattningar inom Sverigedemokraterna, så finns det naturligtvis anledning för Socialdemokraterna att fortsätta skruva upp retoriken.
Det enda som möjligen skulle tillfredsställa Peter Hultqvist är att M, KD och L deklarerade att man återgår till decemberöverenskommelsen, uteslöt varje samröre med Sverigedemokraterna och lovade att låta Socialdemokraterna styra vidare om de rödgröna blev ”största block”. Men sannolikt skulle retoriken förändras marginellt och även denna röda linje uppfattas som en otillräcklig garanti. Försvarsministern skulle fortsätta beklaga att han måste vara ”tydlig”. Gyttjebrottnings-SM skulle inte blåsas av.
Läs också:
De senaste tio åren i svensk politik har varit parlamentariskt stökiga. Allt tyder på att den stökigheten fortsätter under nästa mandatperiod. De partier som har förmågan att navigera hyggligt förutsättningslöst i den miljön kommer att ha en klar fördel. Spegelbilden av det är det stora strategiska värde som ligger i att få andra partier att avsvära sig den möjligheten. Det är grunden för ”Kapitoliumstrategin”.
Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna gör därför klokt i att fortsätta att presentera den sakpolitik man söker stöd för i valet 2022, inklusive de förslag för att stärka den liberala demokratin, äganderätten och rättsväsendets oberoende som den nuvarande regeringskonstellationen inte tar initiativ till eller helt enkelt är emot.
Ju tydligare den agendan är och ju tydligare man söker mandat från väljarna för förändring, desto starkare blir förhandlingspositionen gentemot alla tänkbara samarbetspartners. För även Sverigedemokraterna kommer tvingas bekänna färg. Föredrar Jimmie Åkesson en socialdemokratisk regering, eller kommer han ställa ultimativa krav som han vet går emot grundläggande uppfattningar i M, KD och L? I slutändan är det väljarna som avgör. Och då handlar det om den sakpolitiska reformagendan och om grundläggande trovärdighet.
Motstrategin till Kapitoliumstrategin är att bry sig mer om vad som händer i Filipstad än vad som hände i USA den 6 januari. Och att inte låta sig dras in i SM i gyttjebrottning om huruvida man kommer överge värderingar och positioner man haft i mansåldrar.
Det finns just ett amerikanskt uttryck för det senare: ”A pissing contest with a skunk.” En sådan vinner man aldrig.