Idéer Essä
Hur unga liberaler slutade ängslas och lärde sig älska facket
Sverige utmärker sig som ett land med mycket starka fackförbund och svaga individuella rättigheter på arbetsmarknaden. Ändå tycks unga liberaler allt mer slipa ned sin kritik och omfamna facken som frihetliga institutioner. I själva verket borde idén om fackförbund vara långt ifrån okomplicerad för frihetligt sinnade politiker, skriver Adam Danieli.
”Hur kan facket vara kontroversiellt för liberaler?” Den frågan ställdes för en tid sedan av Liberala ungdomsförbundets ordförande Romina Pourmokhtari i en kolumn i tidningen Arbetsvärlden. Bakgrunden var den kritik hon fått när hon i sociala medier skrivit om facklig organisering som något ”jätteliberalt”. Att värna om facket är inte att vara vänster var hennes slutsats i TCO-magasinet, det gör även en sann liberal.
En kort tid innan hade Ida Alterå, ordförande för Centerpartiets ungdomsförbund, uttryckt liknande tankegångar i LO-tidningen Arbetet. I ett inlägg i debatten om anställningsskyddet pekade Alterå på att den svenska modellen är en unik ordning som tjänat Sverige väl. Den bästa lösningen, även för en liberal, är att parterna tog ansvar för denna fråga och att de upprätthåller sin balans. Facket gör mycket bra för friheten i Sverige, helt enkelt.
Kanske är det bara två enskilda exempel i den borgerliga debatten. Ändå känns det påkallat att ställa frågan: Håller unga liberaler på att tappa det som tidigare var en grundmurad kritik av kollektivismen, den stela arbetsmarknaden och – framför allt – fackets makt? Det vore att svika sin ideologiska förpliktelse.
Håller unga liberaler på att tappa det som tidigare var en grundmurad kritik av kollektivismen, den stela arbetsmarknaden och – framför allt – fackets makt?
Liberaler har länge varit kluvna i sitt förhållande till Saltsjöbadsavtalet, facklig organisering och kollektiva lösningar. Visst har arbetsfreden varit viktig, men framför allt Folkpartiet var i grunden skeptiskt till den korporativism som förföljt den moderna svenska historien. Fram till Gösta Bohmans partiledarskap för Moderaterna var Bertil Ohlin den klart ledande rösten för avkollektivisering och individuella rättigheter i Sverige.
Under det senaste halvseklet har Folkpartiet/Liberalerna och Centerpartiet, och särskilt dess ungdomsförbund, drivit samma linje och enträget kritiserat den stelbenta svenska arbetsmarknaden. Ändå låter dagens unga liberaler förvånansvärt positiva när man talar om den svenska arbetsmarknaden och fackens roll. Det som för 20 år sedan var en kärnfråga för den unga borgerligheten är i dag perifert. Kritiken blir allt lösare i kanterna.
Kanske är det av strategiska skäl. Ett nytt förhållningssätt till socialdemokratin hos moderpartierna kräver en annan retorik från närliggande organisationer. Även om ungdomsförbund gärna utmålar sig som ideologiskt renläriga har deras frihet ändå sina gränser. I detta fall finns i januariöverenskommelsen en vag och något motsägelsefull skrivning om att arbetsmarknaden ska, som det heter, moderniseras utan att maktförhållandena förändras. Detta har slutat i en överenskommelse mellan arbetsmarknadens parter som på traditionellt korporativt vis och i fullt samförstånd nu ska upphöjas till lag. Det är dock svårt att tro att en sådan oförblommerad omsvängning inte har en djupare ideologisk botten. Dagens unga generation liberaler har troligtvis en annan relation till en av svensk politiks mest grundläggande frågor.
I grunden har ett konservativt argumentet – behovet av ordning och reda på arbetsmarknaden – överskuggat individuell frihet och obundenhet. Balans, inte frihet. Förhandling, snarare än maktkritik. Svenska modellen har i och med detta blivit utan frihetliga kritiker. Det som tidigare varit socialisters och konservativas projekt, har nu också blivit många unga liberalers.
Det skaver. Och bådar inte gott vad gäller att få ned Sveriges arbetslöshetssiffror, redan bland EU:s högsta, eller att minska det historiskt höga sysselsättningsgapet mellan inrikes och utrikes födda. Här behövs just kritik.
Läs också:
Den som i breda drag vill förstå det fria samhällets kraft och förutsättningar gör klokt i att ha Friedrich Hayek som utgångspunkt. Han är kanske den moderna liberal som ägnat frågan om arbetsmarknadens organisering störst ideologiskt intresse.
I sitt magnum opus, Frihetens grundvalar, identifierar Hayek en pendelrörelse i frågor om arbetsmarknaden. De västerländska samhällena har gått från en ofri extrem till en annan. Det statliga förtrycket av privata sammanslutningar som skedde i arbetarrörelsens barndom var fullständigt oförenligt med ett fritt samhälle. Samtidigt som detta lättade, uppstod dock en ny ofrihet i fackförbundens godtyckliga makt över individen. Ingen privat sammanslutnings utpressning kan tolereras i ett fritt och rättsstatligt samhälle. Den liberala balansgången handlar om att mota både auktoritära och socialistiska modeller i grind.
Kärnan i Hayeks analys är att tvång, och därmed ofrihet, är en central del i fackförbundsbaserade arbetsmarknadsmodeller. Alla fackliga organisationer är karteller som bygger på tvång. Detta är inte riktat mot motparten, utan mot oorganiserade. Hayeks profetia är att det aldrig kommer att kunna existera ett fackförbund som inte på något sätt utövar tvång mot oorganiserade.
Det är också med Hayek som Pourmokhtari börjar sin analys i Arbetsvärlden, men med resultatet att hans slutsatser är överspelade. Att fackförbund förutsätter ofrihet är ”fackrörelsen i Sverige ett motbevis på”. Så länge facket inte strejkar, är fackförbunden som vilken frivillig sammanslutning, företag eller religiös organisation som helst. Det är en grund analys, som varken inkluderar de djupt ofrihetliga inslagen på svensk arbetsmarknad eller kärnan i Hayeks kritik.
Under det tidiga 1900-talet var det fackliga tvånget högst handfast: Det var en fråga om våld. Amaltheadådet är kanske det mest uppmärksammade exemplet, när ett antal strejkande arbetare 1908 sprängde fartyget Amalthea som huserade oorganiserade arbetare. Behovet av att hindra utomstående från att underminera den fackliga kartellen har resulterat i alla möjliga former av utpressning och våld genom historien. Sverige stack under 1900-talets början ut som ett land som tolererade långtgående trakasserier av oorganiserade.
I dag är man i stället uppbackad av staten, som på olika sätt utverkat privilegier och regelsystem som cementerat samma tvång. Det öppna våldet är sedan länge borta, men det betyder knappast att frihet råder.
Den svenska arbetsmarknaden är mycket komplext reglerad. I botten ligger ett antal principer, exempelvis kollektivavtalets giltighet och exklusivitet, möjligheten att vidta stridsåtgärder samt arbetsgivarens rätt att styra och fördela arbetet. Till dessa har lagts åtskilliga lagregleringar, såsom MBL och LAS, och en stor mängd oskrivna regler. De har växt fram ur praxis och mer eller mindre informella överenskommelser.
Det är fullt förståeligt att komplexiteten och de många helt outtalade regelverken skapat en förvirring kring hur disciplinen faktiskt upprätthålls på svensk arbetsmarknad. Institutionerna har dolt tvånget, vilket även många liberaler tycks missförstå som att det upphört. Det som på ytan verkar vara ett system där miljontals människor spontant sluter upp är knappast resultatet av fritt handlande. Det knappast är fråga om några frihetliga kollektiv.
Trots att systemet flera gånger fällts i Europadomstolen, är grunddragen kvar än idag.
Alla svenska arbetsplatser tillämpar något som liknar vad som i den anglosaxiska världen benämns som ”closed shops”, ungefär slutna arbetsplatser. En arbetsgivare som har organiserade arbetare anställda har förbundit sig att tillämpa fackets avtalsvillkor även på oorganiserade. Detta finns inte reglerat någonstans, men förverkligas med statens hjälp – Arbetsdomstolen har fastställt det som en del av fackets makt. Trots att systemet flera gånger fällts i Europadomstolen, är grunddragen kvar än idag. Det går alltså inte att ställa sig utanför fackets räckvidd och slippa att få sina villkor förhandlade av någon annan. Någon negativ föreningsfrihet eller skydd mot tvång att organisera sig finns inte på svensk arbetsmarknad.
Vidare är fackförbundens verksamhet inte ansvariga för sina handlingar. Det finns inget krav på att man, som är brukligt om man utövar makt i en rättsstat, ska agera likvärdigt, proportionellt och med möjlighet att få övertramp beivrade. Facket agerar godtyckligt, utan att motivera sitt handlande, och är enligt svensk praxis inte ansvariga för de skador de skador de åstadkommer ens genom lagstridiga aktioner mot oorganiserade.
Möjligheten att vidta helt oproportionella stridsåtgärder och sympatiåtgärder mot aktörer utan organiserade anställda är kanske det främsta verktyget för att utöva makt. Restaurangen Wild’n Fresh, byggföretaget HGB och Paus bagarstuga är bara några av de småföretag med enbart oorganiserade anställda som facket valt att göra till exempel.
Bolagen gick alla i konkurs, med konsekvensen att samtliga anställda miste sina jobb, efter att facket vidtagit stridsåtgärder med det enda syftet att tvinga fram organisering. Att ägna fackliga resurser åt detta är givetvis obegripligt rent medlemsmässigt – men nödvändigt för att tvinga dem som inte självmant velat sluta upp i ledet.
För att försäkra sig mot konkurrens finns i Sverige i praktiken dessutom ett förbud mot att organisera sig parallellt. Den som letar efter en uttrycklig regel om förbud kommer inte att hitta den, men genom att utverka olika typer av privilegier och existensen av så kallade semidispositiva lagregler (lagregler som inte binder organisationer) kan i praktiken bara ett fackförbund verka på ett område. Trots att rätten till stridsåtgärder är grundlagsfäst och ses som en självklarhet, kan det inte användas i strid med de etablerade fackförbundens vilja.
En naturlig liberal instinkt är att kritisera dessa system, och vända sig mot den godtyckliga överheten.
Skulle det bli tvist på svensk arbetsmarknad är Arbetsdomstolen oftast enda juridiska instans. Domarna är till största del inte opartiska, utan företrädare för olika organisationer, vilket skapat ett system där oorganiserade mycket sällan vinner framgång. Domstolen är den som i praktiken uttolkat de oskrivna regelverkets bestämmelser.
Listan på hur fackförbund i grunden tvingar oorganiserade kan göras betydligt längre, men den visar att idén om facket som frihetlig institution knappast håller för granskning. En naturlig liberal instinkt är att kritisera dessa system, och vända sig mot den godtyckliga överheten. Istället tycks ett antal unga liberaler stillat den kognitiva dissonansen genom att intala sig själva att den svenska arbetsmarknaden är frivilligt organiserad. En blandning av ren okunskap om hur det institutionella ramverket ser ut på svensk arbetsmarknad och – värre än – en övergiven tro på den enskilda individens rätt att stå utanför kollektivet riskerar att öppna upp för ofrihet även i framtiden.
Så stämmer då Hayeks tes? Att ett frihetligt fackförbund, ett som inte bygger på tvång, inte kan existera? Skulle facket i Sverige ens kunna existera utan statens uppbackning? Troligtvis inte. Tvånget är en förutsättning. Det finns inga exempel på fackliga organisationer som verkat utan att varken tillskansa sig särskilda privilegier hos staten eller ta till våld.
Facket är och kommer alltid vara en ofrihetlig kraft i Sverige. Det är liberalers uppgift att påtala.