När jag de senaste åren pratat med vänsterlutande bekanta har de ständigt återkommit till det för dem obegripliga: Varför vinner Moderaterna gång på gång regionvalet i Stockholm? För många framstår det som obegripligt att väljarna fortsätter rösta borgerligt, trots att Socialdemokraterna i snart ett decennium har försökt utmåla den moderata regionledningen som inkompetent och ekonomiskt ansvarslös. 

Inte heller har det hjälpt att vänsternarrativet om borgerlig vanskötsel av vården i princip har fått fritt spelrum i nationella medier. Iréne Svenonius (M) sitter kvar.

Jag tänker på det när jag jag står vid Mälarvägen i Jakobsberg, en av kommundelarna i Järfälla norr om Stockholm. Därifrån sträcker sig småhusbebyggelsen i drygt fem kilometer ner via Viksjö och Skälby mot Stockholms stads västliga utpost Hässelby villastad. Det här är platser som i val efter val levererar stabila borgerliga majoriteter, och där Moderaterna ofta når valresultat en bit över 30 procent. 

Det enkla svaret till de politikintresserade innerstadsborna är förstås att det finns väldigt många platser som dessa villa- och radhusområdena runtom i Stockholms län. Men det är platser som sällan gör sig påminda i den politiska debatten.

För drygt tio år sedan skrev kulturskribenten Per Wirtén boken Där jag kommer från (2010). Wirtén konstaterar att han växte upp på en typ av plats som överhuvudtaget inte fanns med på den skönlitterära Sverigekartan. I litteraturen fanns både torp och statarlängor, stenstad och patriciervillor. Men radhusområdena, som det i Huddinge, där Wirtén växte upp, saknades.

Det är fortfarande sant. 

På samma sätt är det i den politiska debatten, som tenderar att utspela sig i antingen miljonprogrammets särskilt utsatta områden eller i Stockholms innerstad.

***

Jag promenerar längs Skördevägen. Det var här de första husen i Viksjö byggdes i mitten av 1960-talet. Kedjehusen på Skördevägen och Slåttervägen var början på det som Järfälla kommun och några av den tidens stora byggföretag tänkte sig som Sveriges största småhusstad – eller som byggarna beskrev ambitionerna: ”att skapa en konsekvent utformad låghusstad med möjlighet att erbjuda olika bostadsformer i radhus, kedjehus och villor, avpassade efter de krav som ställdes på morgondagens samhälle”.

Viksjö byggdes under kort tid, från mitten av 1960-talet till början av 1980-talet, och här bor i dag cirka 16 000 personer, varav merparten i småhus.

Miljonprogram har i dag blivit synonymt med massiva lägenhetskomplex, vantrivsel, bidragsberoende och kriminalitet.

Men en tredjedel av bostäderna som byggdes inom ramen för riksdagsbeslutet 1965 – om att på tio år bygga en miljon bostäder – var småhus. Viksjö, och många andra populära och omtyckta villa- och radhusområden runt om i Sverige, är resultatet av dessa ambitioner. Det som förenar dessa miljonprogram med det som vi till vardags förknippar med begreppet var de statliga lånen och det industriella byggandet, som både pressade kostnaderna och gjorde det möjligt att bygga snabbare än vad som tidigare låtit sig göras.

Viksjö är en påminnelse om att storskaligt småhusbyggande både kan vara ett sätt att göra drömmen om det egna huset tillgänglig för fler och skapa områden där människor trivs och dit barnen, som växte upp där på 1970- och 1980-talen, återvänder när det blivit dags att köpa ett eget hus.

Det märkliga är hur frånvarande småhusen är i dagens bostadspolitiska debatt.

I dag talar vi återigen om bostadsbrist. Och visst byggs det även nu i Järfälla. Men både i Söderdalen, alldeles vid pendeltågsstationen i Jakobsberg, och i Barkarbystaden på det gamla flygfältet, handlar det om lägenheter i tät kvartersstad. Det är en typ av bebyggelse, som sedan Hammarby sjöstad i Stockholm och Bo-01 i Malmö, har kommit att definiera hur modernt bostadsbyggande ska se ut, åtminstone för stadsplanerare, byggare och politiker. 

***

Det märkliga är, tänker jag när jag fortsätter promenaden genom Viksjö, förbi radhusen på Andebodavägen och upp mot kommunala Järfällahus hyresradhus på Tennisvägen, är hur frånvarande småhusen är i dagens bostadspolitiska debatt.

Under pandemiåret har priserna på småhus skjutit i höjden. I Järfälla handlar det om en ökning på närmare 25 procent. Men drömmen om ett eget hus är knappast ny. 

Mellan 60 och 70 procent av svenskarna vill bo i ett eget hus. Det visar opinionsundersökningarna gång på gång. Siffrorna har dessutom varit stabila över tid de senaste decennierna. Även när unga tänker kring hur de vill bo i framtiden är det egna huset det mest eftertraktade alternativet. I en undersökning bland 18–25 åringar gjord av Novus, framkom häromåret att hela 71 procent om tio år skulle vilja bo i villa eller radhus om de fick välja fritt.

Byggandet av småhus har halverats jämfört med 1990.

Trots detta har byggandet av småhus halverats jämfört med 1990. De senaste tio åren har småhusens andel av bostadsbyggandet sjunkit från 45 till 20 procent. Det är en betydligt lägre andel än i många andra EU-länder, konstaterade Kristdemokraterna i en rapport som förra året analyserade småhusbyggandets utveckling. Trenden har också uppmärksammats av fastighetsekonomen Fredrik Kopsch, som tillsammans med SBAB:s chefsekonom Robert Boije i början av året konstaterade att det är ”en dramatisk nedgång som passerat i det närmaste obemärkt förbi utan någon större debatt”.

Konsekvensen har blivit att vi i dag har en betydande skillnad mellan hur människor vill bo och vad som faktiskt byggs.

***

Jag tar pendeltåget söderut och kliver av i Stuvsta. Söderut från Fruängen och Älvsjö i Stockholms stad breder villaområdena ut sig med Långsjön som en fixpunkt längs den annars snirkliga gränsen mellan staden och Huddinge. Även här är majoriteterna stabilt borgerliga, och Moderaterna presterar valresultat långt över riksgenomsnittet. 

Stuvsta var en av de första villastäderna som byggdes i Sverige och fick sin första stadsplan 1919. På många håll står trävillorna från det tidiga 1900-talet kvar, uppblandade med villor byggda under 1960- och 1970-talen. Om Viksjö är resultatet av det storskaliga industriella byggandet är Stuvsta dess motsats. Här fick människor, som tidigare bott trångt och illa i Stockholms arbetarkvarter, möjligheten att bygga sina egna hem. På några håll står fortfarande ”lillstugorna”, där man bodde medan man byggde sitt hus, kvar i trädgårdarna. Förutsättningarna var annorlunda, men drömmen om det egna huset var densamma, liksom ambitionen att göra den tillgänglig för fler.

Förtätning har blivit den främsta ideologin inom stadsbyggnad.

Jag träffar Simon Westberg, som själv bor i Stuvsta sedan några år tillbaka. Till vardags arbetar han som talskrivare åt Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch, men han är också sedan lång tid tillbaka engagerad i frågorna om småhusbyggande, och har bland annat skrivit boken Imorgon trädgårdsstäder (2019). Jag ställer frågan som skavde under promenaden i Viksjö. Varför avspeglas inte önskan om att bo i ett eget hus i större utsträckning i bostadsbyggande och bostadspolitik?

– I grunden handlar det om att förtätning blivit den främsta ideologin inom stadsbyggnad. Idealet sedan några decennier tillbaka har varit den kompakta staden som i politiken kommit att förknippas med kreativitet och obegränsade möjligheter. Städerna ska växa ”inåt” genom att tidigare obebyggd mark eller gamla industriområden bebyggs med flerfamiljshus, snarare än utåt med ny småhusbebyggelse, säger Simon Westberg.

För den som var politiskt intresserad eller engagerad i början av 2000-talet var det omöjligt att inte regelbundet hamna på seminarier och i diskussioner där den amerikanske sociologen Richard Florida citerades flitigt. I sin bok The Rise of the Creative Class (2003) kopplade Florida samman digitaliseringens möjligheter med den täta staden. Plötsligt satt svenska kommunpolitiker på Almedalsveckans seminarier och drömde om ett eget Manhattan, Barcelona eller Hongkong. Men att den täta staden letat sig in i varenda översiktsplan handlar inte bara om vackra drömmar. Det handlar också om bilmotstånd, menar Simon Westberg: 

– Boendet i småhus är för de flesta starkt förknippat med att ha en egen bil. Och eftersom privatbilismen under lång tid setts som en av de främsta symbolerna för miljöförstöring har det påverkat de politiska prioriteringarna. Att förtäta har helt enkelt setts som ett grönt ställningstagande och som ett sätt att minska bilismen. 

Läs också:

Storstadsproblemet riskerar att kosta Moderaterna makten

Svend Dahl

Mina vänner funderar på att flytta från Sverige

Catarina Starfelt

Dessutom är det ofta de stora byggföretagen som är drivande i exploateringsprocesserna, konstaterar Simon Westberg. För den som vill bygga storskaligt är det oftast enklare och mer lönsamt att bygga flerbostadshus än många småhus. Men även för kommunerna finns det kortsiktigt incitament att bygga flerbostadshus. Att sälja mark för bostadsrätter ger i allmänhet högre intäkter och infrastrukturlösningarna kan ofta framstå som enklare och billigare än om man hade byggt småhus.

– Politiken skulle förstås kunna driva på i en annan riktning, men det är sällan det finns ett sådant intresse hos kommunpolitikerna, säger Simon Westberg.

***

Att det finns något i småhusstaden som provocerar både politiker och stadsplanerare är uppenbart. När den dåvarande bostadsministern, kristdemokraten Stefan Attefall, sommaren 2014 uttalade sig kritiskt om förtätningsidéerna och ville se en utredning om varför det byggdes så få småhus, var reaktionerna talande. Attefall som försiktigt konstaterade att ”alla inte vill bo dyrt och trångt” jämfördes med den amerikanska Tea Party-rörelsen – åren innan Trump var detta vid sidan av SD-anklagelser något av det grövsta man kunde utsätta politiska motståndare för i Sverige.

Kanske är det just det opolitiska i småhuset som stör, tänker jag när jag fortsätter promenaden genom Viksjö längs suterränghusen på Gäddvägen. Att förorten reducerar människan till bilist och konsument var en kritik som riktades mot exempelvis det på 1960-talet nybyggda Skärholmens centrum, och som Per Wirtén beskriver i sin bok om Stockholms förorter. Frågan är om inte samma tankemodell kan hjälpa oss att förstå många politikers och debattörers avoga inställning till villaförorten, men också hur ”mellanchef” blivit ett skällsord i svensk kulturdebatt.

Tanken att livet i småhuset är själsdödande är ett återkommande tema i kulturen. 

Tanken på småhustaden och hur livet där är själsdödande och reducerar människor till medelmåttighet, är som podcasten Staden påminner om i sitt avsnitt om villastaden ett återkommande tema i kulturen. När Don Draper i serien Mad Men, efter att ha lämnat fru och barn och flyttat från villaförorten, sammanfattar sina känslor inför småhuslivet, får orden sägas ha betydelse långt in i dagens svenska samhällsdebatt.

Saturday night in the suburbs? That’s when you really want to blow your brains out.

Samma sak kommer förstås till uttryck i Richard Yates makalösa roman Revolutionary Road som kom ut 1961, och filmatiserades 2008 med Kate Winslet och Leonardo DiCaprio i huvudrollerna som paret April och Frank Wheeler. Här sammanfattar Frank Wheeler livet i villastaden som destruktivt för människor.

Ingen tänker eller känner eller engagerar sig längre, ingen blir entusiastisk, ingen tror på nånting, annat än sin egen bekväma förbaskade medelmåttighet.

Det paradoxala med denna föreställning om småhusstaden är förstås att det sannolikt är på just platser som Viksjö som engagemanget i fotbollslaget, orienteringsklubben, simsällskapet eller kyrkan är som allra störst. Samma sak är giltigt för de i populärkulturen hånade amerikanska villaförorterna. Men det är ett engagemang som sker utanför politikens ramar. Det är kollektivt till sin natur, men befriar sig från den politiska medvetenhetens ramar, och går utanför den enkla dikotomin mellan marknad och politik. Det är här man hittar civilsamhället på riktigt.

I den egna bilen finns utrymmet att definiera en personlig sfär utom räckhåll för politiska ideologer och sociala ingenjörer.

I kritiken mot småhusstaden finns sannolikt även faktorn att privatbilism fortsätter att vara ett rött skynke för många, även när miljöargumenten snabbt håller på att förlora sin relevans. För även i den egna bilen finns utrymmet att definiera en personlig sfär, en rörelsefrihet, utom räckhåll för politiska ideologer och sociala ingenjörer.

Kanske löper det på så sätt en röd tråd från föraktet inför livet i villaförorten, som bredde ut sig i takt med att det egna småhuset blev tillgängligt för att fler, över hur bilkritiken växte sig stark när allt fler blev bilägare, till dagens flygkritik som bärs upp av människor som redan rest överallt, men blir provocerade när allt fler det senaste decennierna fått samma möjligheter. De som redan sett världen tycker att andra borde avstå från några varma veckor på en thailändsk strand. Det enkla och lite härliga döms ut som smaklöst och antiintellektuellt.

***

Småhusstaden ger människor chansen att förverkliga drömmar om att rå sig själv. Det kan tyckas vara en dröm som politiskt sett skulle höra hemma till höger. Och så kan det förstås vara. Att äga ett småhus har i dag blivit en indikator på att rösta på partier till höger. Men drömmen om det egna huset har, kanske just genom att vara så allmänmänsklig, historiskt sett återfunnits både till höger och till vänster.

Viksjö var ett socialdemokratiskt projekt, som handlade om att bygga bort bostadsbrist och höja bostadsstandarden. Några år tidigare, i en tv-debatt 1962, hade den dåvarande finansministern Gunnar Sträng (S) konstaterat att ”​egnahemsägarna, de är vårt folk”.

Socialdemokratin var också en bärande del av det tidiga 1900-talets egnahemsrörelse. Då handlade det, som i Stuvsta, om att ge stadens arbetarklass ett alternativ till trångboddhet och förslumning, men också om att göra arbetarna oberoende av fastighetsägarna. 

Men egnahemsrörelsen hörde också hemma till höger. Ursprungligen var den ett sätt att uppmuntra småbrukare att bygga egna hem kring de växande städerna, snarare än att emigrera till USA. 

Det egna hemmet blev en kontrautopi till den socialdemokratiska folkhemstanken. 

Senare, inte minst under Jarl Hjalmarsons tid som ledare för Högerpartiet under 1950-talet, utvecklades idén om det egna hemmet till en kontrautopi till den socialdemokratiska folkhemstanken. Hjalmarson talade, som statsvetaren Stig-Björn Ljunggren beskriver i sin doktorsavhandling Folkhemskapitalismen (1992), om hur Högerpartiet strävade efter “ett samhälle av småkapitalister”. 

Nyckeln till att skapa denna ”ägardemokrati” var sparandet till, och ägandet av, det egna småhuset, som politiken borde uppmuntra. Eller som det beskrevs i ett informationsblad från Högerpartiet i början av 1960-talet:

Staten bör enligt Högerpartiets mening underlätta finansieringen av småhus, och kommunerna bör genom sin tomtpolitik och planering av bostadsbyggandet främja tillkomsten av nya egnahem.

En person som länge varit engagerad i frågan om småhusbyggande är Lars Andersson Johansson, tidigare chefredaktör för Smedjan, som nyligen kommit ut med boken Villaboendets idéer (2021), utgiven av Villaägarnas riksförbund. 

När Lars Anders Johansson och jag äter lunch pratar vi om hur villaområden kommit att förknippas med bostäder för de välbärgade, och hur det hänger ihop med politiska beslut.

– Att småhus i storstäderna kommit att ses som något exklusivt handlar i grunden om ett politiskt skapat underskott på sådana bostäder, konstaterar Lars Anders Johansson.

***

Jag ringer upp moderaten Emma Feldman, sedan 2018 kommunstyrelsens ordförande i Järfälla, och frågar henne om hur det kommer sig att Järfälla, som för de flesta är sinnebilden av en småhuskommun, i dag framförallt bygger flerfamiljshus.

– Det är resultatet av Sverigeförhandlingen från 2013 som innebär att tunnelbanan byggs ut till Barkarby och där Järfälla åtog sig att bygga 14 000 bostäder fram till 2035. Det åtagandet har påverkat prioriteringarna, konstaterar hon. 

Sedan den nuvarande majoriteten tillträdde efter det senaste valet har ambitionen dock varit att skifta fokus tillbaka till småhus, men också från hyreslägenheter till bostadsrättslägenheter. Det senaste året har flera planprojekt för småhus initierats. Bland annat planeras för radhus i anslutning till flerfamiljshusen i den nya Barkarbystaden.

– Vi måste se till de värden som både jag själv och de flesta som bor här eller vill flytta hit förknippar med Järfälla, och då är att äga sitt eget hus en viktig del, säger Emma Feldman, som själv är uppvuxen i kommunen. 

– Människor ska inte bara vilja bo här just nu, utan även långsiktigt. Då är det viktigt att man ska kunna flytta från lägenheten i Barkarbystaden till ett småhus. 

Valet mellan att bygga småhus eller flerbostadshus är en fråga om hur kommunen ska utvecklas. 

Feldman sticker inte under stol med att det finns starka kommunekonomiska incitament för att bygga flerfamiljshus eftersom kommunerna får betydligt mer betalt för marken när den totala boytan blir större. Det är i sin tur viktigt för att finansiera investeringarna i den kommunala infrastrukturen. Men valet mellan att bygga småhus eller flerbostadshus är egentligen en fråga om hur man vill att kommunen ska utvecklas på längre sikt. 

– Ytterst handlar det om vilken vision man som politiker har för sin kommun, säger Emma Feldman. 

***

Om dagens utveckling fortsätter kommer allt färre att kunna förverkliga drömmen om ett eget hus. Långt ifrån alla med vanliga medelklassyrken har, ens med dagens räntor, råd att betala de priser som småhus i storstadsområdena betingar idag.

– Egentligen har politiker alla instrument som krävs för att bryta utvecklingen, och göra det egna hemmet till verklighet för fler. Det som krävs är politiskt intresse, konstaterar Simon Westberg.

Han lyfter särskilt fram behovet av att göra upp med föreställningen om att det skulle råda markbrist, en tanke som är vanlig bland kommunpolitiker som av olika skäl vill undvika att bygga småhus. I ett debattinlägg häromåret bjöd Westberg på ett tankeexperiment som visade hur lite mark det egentligen krävs för att bygga fler småhusstäder. 

Låt oss utgå från att varje svensk tilldelas 150 kvadratmeter tomtmark. Det är nog med mark för att förse varje invånare med ett radhus alternativt en familj om fyra med en villatomt. Låt oss sedan dubblera denna mängd mark för att ta hänsyn till att vi även behöver parker, skolor, butiker, vägar, kontorslokaler, industrier med mera. Då skulle behovet av mark fortfarande inte vara större än att hela Sveriges befolkning skulle kunna inrymmas på Gotland.

Inte ens de mest tätbebyggda delarna av Sverige, Stockholms och Skåne län, är särskilt tätbebyggda, konstaterar Westberg. I Stockholms län klassas 14 procent av marken som bebyggd. Därefter kommer Skåne, med nio procent bebyggd mark enligt SCB. Det innebär i praktiken att det är fullt möjligt att bygga nya småhusstäder även i storstadsregionerna, utan att jordbruk och närhet till naturupplevelser blir lidande. 

Det är fullt möjligt att bygga nya småhusstäder även i storstadsregionerna. 

När jag frågar Lars Anders Johansson vad som behövs för att öka småhusbyggandet pekar han på kommunernas kortsiktighet i stadsplaneringen som ett problem. 

– Att värdet på marken i storstadsområdena ökat snabbt gör kommunerna ovilliga att släppa ifrån sig mer än en bråkdel av den byggbara marken i taget. Och då blir det för både kommunen och byggföretag rationellt att bygga flerfamiljshus.

Problemet är som, Lars Anders Johansson konstaterar, att detta agerande skapar ett underskott på byggbar mark, vilket i sin tur bidrar till fortsatt värdestegring på marken och gör processen självförstärkande. Det skapar incitament för att bygga flerfamiljshus, även om de flesta kommunpolitiker lär vara medvetna om att småhusbebyggelse skulle löna sig på lite längre sikt.

– Småhusbebyggelse bidrar kanske mer än något annat till det alla kommunpolitiker vill ha – ett stabilt skatteunderlag. Men det gör också att man kan undvika de sociala problem som nästan ofelbart följer av att bygga bostäder som människor vill lämna så fort de har chansen, säger Lars Anders Johansson.

Risken är att kommuner som i dag låser in sig i byggandet av nya flerfamiljshus skapar grogrund för nya utanförskapsområden. 

Viksjö, som spelat huvudrollen i den här artikeln, men också många andra liknande områden visar att det storskaliga småhusbyggandet fungerar och kan ge precis den typ av småhusstad som så många vill bo i. Men det kräver förstås att kommunerna planerar den mark som krävs för småhusstäder.

Frågan för dagens kommunpolitiker är, med andra ord, om de är beredda att bygga bostadsområden där de barn som växer samtidigt som de första syrenbuskarna, kan tänka sig att flytta tillbaka när det blivit dags att skaffa ett eget hus. 

***

Ett eget hus, en ny bil och att kunna tända grillen en sommardag på den egna uteplatsen är eviga lockelser. Den politiker som väljer att göra drömmen mer otillgänglig förlorar val. Det insåg Göran Persson, som i efterhand skyllt valförlusten 2006 på fastighetsskatten. 

Det var också anledningen till att Stefan Löfven var snabb att, åtminstone tillfälligt, säga ifrån, när Socialdemokraterna i Stockholms stad krävde återinförd fastighetsskatt tidigare i år. Den klasskamp Daniel Suhonen och de andra såg framför sig hade ju radhusägarna i Viksjö som fiende. Löfven såg mycket riktigt den svenska socialdemokratins sista väljare utanför de särskilt utsatta områdena och innerstadens nyfunna och SD-genererade vänsteridentiteter, tacka för sig.

Men lika viktig som Göran Perssons läxa är en annan insikt: Den politiker som underlättar drömmen om det egna huset kan vinna val.

Omslagsfoto: Jessica Gow/SCANPIX/TT.