I folkhemmet var till och med molnen fyrkantiga

Förhållandet mellan liberalism och konservatism har diskuterats flitigt på senare tid. Som Catarina Kärkkäinen nyligen konstaterade i Smedjan behöver de två ideologierna inte stå i motsättning; de kan kombineras och komplettera varandra.

För att belysa detta kan man studera en åskådning som står i motsättning till både liberalism och konservatism, och som haft ett inflytande över den svenska utvecklingen: den sociala ingenjörskonsten. Den företräddes under 1930-talet av unga, begåvade intellektuella som makarna Gunnar och Alva Myrdal och de funktionalistiska arkitekterna bakom Stockholmsutställningen 1930, i synnerhet Sven Markelius och Uno Åhrén.

Utmärkande för socialingenjörerna var deras starka rationalism. De var övertygade om att det fanns vetenskapliga svar inom till exempel bostadsbyggande och barnuppfostran, och att experter borde ha ett avgörande inflytande över samhällsbygget. Denna inställning är tydlig i makarna Myrdals Kris i befolkningsfrågan (1934). Deras dotter Sissela Bok skrev ett halvsekel senare om detta verk i sin biografi över modern. Hon konstaterar att föräldrarna inte drog sig för att kritisera motståndare såsom ovetenskapliga, mindre begåvade och oärliga: ”Alva och Gunnar säger sig veta så mycket så säkert, till och med om framtiden […] Bokens radikala inställning är lika påtaglig som deras rationalistiska tro på förnuftets seger. Alva och Gunnar vill göra om hela samhället.”

Om familjerna fritt fick disponera sina pengar kanske de användes till sprit åt fadern eller en ny hatt åt modern.

Tron på experter kombineras med en paternalistisk inställning till vanliga människor. Alva Myrdal menade att barnbidraget inte skulle vara kontant, utan att staten skulle välja ut varor. Om familjerna fritt fick disponera sina pengar kanske de användes till sprit åt fadern eller en ny hatt åt modern, till biobesök eller veckotidningar. Uno Åhrén uttryckte till och med i en artikel 1931 tvivel på demokratin. Eftersom väljarna är känslostyrda blir också politikerna det: ”Yrkespolitikern är ofta predisponerad till ett annat sätt att angripa frågorna än t.ex. en läkare, en arkitekt, en ingenjör, som i sitt arbete endast har ett rättesnöre: att tänka logiskt.”

Man hade en negativ syn på äldre kultur och värderingar. Att traditionen kan ha ett värde hade man mindre känsla för. År 1931 gav sex av Stockholmsutställningens arkitekter ut skriften acceptera. (Själva boktiteln, med gemen begynnelsebokstav, var ett uttryck för modernitet.) Författarna skriver: ”Vi har inte behov av en gammal kulturs urvuxna former för att uppehålla vår självaktning. Vi kan inte smyga oss ut ur vår egen tid bakåt.” 

Socialingenjörerna var kollektivistiska, antiindividualistiska och antiliberala. ”Liberalismen är död”, skrev Gunnar Myrdal i en artikel där han pläderade för planekonomi. I Kris i befolkningsfrågan skriver makarna Myrdal att den svenska skolan präglas av förlegade, liberala 1800-talsideal och är alltför inriktad på konkurrens och individuella prestationer. Grupparbeten borde bli ett vanligt inslag i undervisningen, menade de.

Alva Myrdal och Sven Markelius argumenterade också för byggandet av kollektivhus. Där skulle de enskilda lägenheterna vara minimala, eftersom många uppgifter utfördes utanför hemmen. Man skickade iväg sina kläder till tvättning och det fanns en gemensam barnkammare. Genom att matlagningen skedde centralt skulle lägenheterna inte behöva ha stora kök. Rationaliseringsvinsterna var uppenbara, menade Alva Myrdal. Ett hus ”där man i 20 små kök över och bredvid varandra lagar köttbullar, och där många små barnkamrar (för att inte tala om än sämre arrangemang för barnens tillvaro) hysa varsin tynande och instängd människotelning – ropar det inte efter en planmässigare organisation, en organisation i kollektivismens tecken?”

Markelius menade att barnen skulle vistas i den kollektiva barnkammaren inte bara under dagen, utan också under natten. På sätt vis skulle ytterligare utrymmen frigöras, och föräldrarna få mer tid till sina intressen. Han var medveten om att sådana idéer kunde väcka motstånd: ”Det behöves upplysning och vederhäftig propaganda, för att folk skola förstå vad de verkligen behöva.”

Det är omtvistat hur starkt inflytande den sociala ingenjörskonsten har haft över det svenska samhället. Historikern Yvonne Hirdman beskrev riktningen i sin uppmärksammade bok Att lägga livet tillrätta (1989). Statsvetaren Bo Rothstein har riktat en del polemik mot hennes tolkning. Han instämmer visserligen i att makarna Myrdal hade en paternalistisk inställning, men menar att deras uppfattning inte hade något avgörande inflytande på socialpolitikens utformning. Socialminister Gustav Möller hade en mindre förmyndaraktig inställning och genomdrev till exempel kontanta barnbidrag.

Socialingenjörerna och funktionalisterna fick emellertid inflytande inom andra områden. Ett tydligt exempel är arkitekturen och stadsplaneringen. Gunnar Myrdal och Uno Åhrén tog initiativ till Bostadssociala utredningen, som startade 1933 och presenterades i två volymer 1946 och 1947. Sven Markelius blev 1944 stadsplanedirektör i Stockholm och fick därmed en central roll i den omvandling som staden genomgick under de följande decennierna. Mest uppmärksammad, och sedermera kritiserad, blev rivningarna av Klarakvarteren.

Liknande rivningar genomfördes i många andra städer. I sitt standardverk Den svenska arkitekturens historia skriver Fredric Bedoire: ”Rivningsraseriet drabbade Stockholm mest kvantitativt sett, medan Norrköping, Uppsala, Jönköping och Luleå förlorade den största andelen av sin gamla bebyggelse, på mellan 50 och 75 procent. Rekordårens väldiga aktivitet skapade ett samhälle där byggnader från tiden före 1960 utgjorde mindre än hälften av all bebyggelse.”

Efterkrigstidens svenska skolreformer innebar dessutom att ämnen som historia, religion och klassiska språk fick mindre utrymme till förmån för mer samhällsrelevanta ämnen.

Dessa förändringar var så långtgående att till och med Gunnar Myrdal som äldre såg skäl att protestera. Han skrev i Hur styrs landet (1982) att det ”fräckt och hänsynslöst rivits” i Stockholm och beklagade att ämnen som historia och litteraturhistoria prioriterats ned i skolan till förmån för förment nyttiga ämnen; ”nya ungdomsgenerationer får allt mindre av bildning”. Något eget ansvar för utvecklingen ville han dock inte erkänna.

Förändringarna var så långtgående att till och med Gunnar Myrdal som äldre såg skäl att protestera.

En annan rebell var Gunnar Ekelöf. Han var som ung redaktör på den radikala, modernistiska tidskriften Spektrum som publicerade flera av de texter av Gunnar Myrdal, Uno Åhrén och Sven Markelius, som citeras ovan. Från och med 1940-talet kom Ekelöf emellertid att ofta angripa folkhemmet och funktionalismen. I den satiriska dikten ”Till de folkhemske” i Non Serviam (1945) har arkitekterna gjort själva molnen fyrkantiga.

Det vore fel att sätta någon partipolitisk etikett på den egensinnige Ekelöf, men hans kritik av folkhemmet har inslag som både kan kallas typiskt liberala och konservativa. Han var en uttalad individualist, som häcklade byråkratin och inskränkningarna för den enskilde individen. (”Jag tror på den ensamma människan” är en av hans mest älskade dikter.) Han kritiserade rivningarna i Stockholm och återkom ofta till den svenska traditionsfientligheten. I essän ”Vår traditionslöshet” (1957) beskrev han svensken som ”den mest konsekvente fadermördaren i Europa”.

Ekelöf har haft ett enastående inflytande över den svenska poesin och det har skrivits ett antal doktorsavhandlingar om honom. Hans samhällskritik har dock sällan uppmärksammats. Ett undantag är Göran Greider, som 1994 konstaterade: ”Läser man idag vissa av Ekelöfs dikter går det inte att komma ifrån att det löper en rak linje från dem till dagens liberal-konservativa attack på välfärdsstaten.”

Överhuvudtaget ser en liberal och en konservativ kritik mot den sociala ingenjörskonsten ganska likartad ut. Samhället är komplext, det är omöjligt för enstaka experter att helt förstå det. Utvecklingen bör vara organisk och kan inte forceras, alltför långtgående statliga ingrepp kommer att få oförutsedda effekter. Individers autonomi och fria val bör så långt möjligt respekteras.

De konservativa och liberala kan förenas i en kritik mot dem som vill lägga livet tillrätta och politisera alla verksamheter. 

De konservativa och liberala kan också i dag förenas i en kritik mot dem som vill lägga livet tillrätta och politisera alla verksamheter. Det blir allt svårare att ge ut klassiker i nytryck om de innehåller ord som vi idag finner olämpliga, vilket de flesta äldre verk gör. Tidningarnas kultursidor fylls numera av artiklar om aktuella politiska stridsfrågor, skrivna utifrån ett vänsterperspektiv, istället för texter om litterära klassiker eller nyutkommen facklitteratur. En annan stridsfråga är om kyrkovalen skall handla om politik eller teologi. Vad det i grunden handlar om att försvara konstens, vetenskapens och religionens autonomi, ungefär som Hans Zetterberg gjorde när han delade in samhällslivet i sex olika sfärer, där politiken endast utgjorde en av dem.

Citat och fakta i texten återfinns i skribentens aktuella bok ”Vi vill nytt, vi begär plats.” Om traditionens vänner och fiender i svensk 1900-talsdebatt. (Bladh by Bladh, 2021)

Omslagsfoto: Wikimedia Commons