Utblick Essä
Identitetsextremismen undergräver de amerikanska idealen
En ny bok skildrar woke-ideologins maktövertagande och de negativa effekterna av etnisk särbehandling i USA. Erik W Larsson har läst och ser hur de akademiska eliterna lämnar meritokratin att dö.
I en gammal intervju från det nedlagda TV-programmet Booknotes beklagade sig den nu hädangångne litteraturprofessorn Harold Bloom över det växande utrymme som mediokra författare från etniskt underrepresenterade grupper bereddes inom akademisk humaniora. Enligt Bloom bottnade denna tendens i de amerikanska universitetens förakt för konst och litteratur.
”Om du rullades in till en hjärnoperation, och du fick veta att din kirurg hade valts ut på grundval av rättvisa eller mångkultur så hade du genast hoppat av operationsbordet”, påpekade Bloom syrligt. ”Vi tillämpar inte sådana kvoter inom medicin eller matematik eller kärnfysik.”
Drygt tjugo år senare framstår Blooms synpunkter som en smula naiva. Den särbehandling baserad på rastillhörighet han ondgjorde sig över är i dag normal praxis vart man än vänder sig i det amerikanska samhället. Inom Blooms eget forskningsfält – humaniora – betraktas ras inte längre som en faktor bland många, utan som faktorn över alla andra.
I ett känt tal från 1965 uppmanade Lyndon Johnson företag och universitet att anställa fler svarta medborgare.
En som länge följt denna utveckling är Heather Mac Donald, författare och medarbetare vid tankesmedjan Manhattan Institute i New York. Med titlar som The War on Cops och The Diversity Delusion är Mac Donald (som av oklara skäl väljer att särskriva sitt efternamn) väl etablerad inom USA:s intellektuella höger. Hon tillhör en växande skara av konservativa tänkare vars blotta närvaro på ett universitets campus ger upphov till arga protester, eller rentav upplopp. Hennes senaste bok, When Race Trumps Merit: How the Pursuit of Equity Sacrifices Excellence, Destroys Beauty, and Threatens Lives (2023), är en lidelsefull kritik av etnisk särbehandling i alla dess former.
Positiv särbehandling av icke-vita medborgare (så kallad affirmative action) har tillämpats i USA sedan slutet av 60-talet. I ett känt tal från 1965 uppmanade den dåvarande presidenten Lyndon Johnson amerikanska företag och universitet att anställa fler svarta medborgare. Året dessförinnan hade presidenten skrivit under en lag som förbjöd avsiktlig diskriminering av etniska minoriteter inom såväl privat som offentlig sektor. I domslutet i fallet Griggs v. Duke Power från år 1971 fastslog USA:s högsta domstol att lagen även skulle omfatta oavsiktlig diskriminering. Arbetsgivare som tillämpade inträdesprov eller andra krav som negativt påverkade underrepresenterade minoriteter kunde nu dras inför rätta, oavsett om något uppsåt fanns. Högsta domstolens avgörande i Griggs v. Duke Power gjorde amerikanska företag mycket sårbara för stämningar från såväl statsmakten som medborgarrättsorganisationer.
Inom den akademiska världen har positiv särbehandling av minoriteter länge tillämpats på bred front. Den rättsliga grunden för denna praktik har skiftat med åren, och handlar numera om att främja “mångfald” bland amerikanska studenter. I praktiken har affirmative action alltid varit behäftat med problem. Nedslående statistik om avhopp bland särbehandlade studenter sopas konsekvent under mattan. Bland de studenter som tar examen är det långt ifrån alla som lyckas i arbetslivet. Ett av Mac Donalds många exempel på detta rör svarta juridikstudenter, varav en dryg femtedel aldrig klarar licensprovet för jurister. Huruvida dessa individer verkligen haft någon glädje av att bli inkvoterade på universiteten kan man verkligen fråga sig.
***
För amerikanska akademiker är affirmative action ett känsligt ämne. Å ena sidan förväntas de ge sitt fulla stöd åt positiv särbehandling av utvalda minoriteter. Å andra sidan vill de inte riktigt medge att positiv särbehandling faktiskt äger rum. Alltså hamnar de i ett slags kognitiv dissonans som är rätt kul att bevittna på nära håll.
Heather Mac Donald – som ju får sin lön av en privat tankesmedja – bryr sig föga om dessa tabun. Hon skriver rakt på sak att positiv särbehandling är dömd att misslyckas, och hennes bok är full av statistik som stödjer denna tes. Skillnader i genomsnittlig kognitiv förmåga mellan olika grupper är tydliga redan i grundskolan, och förblir därefter mer eller mindre konstanta. Försök att gynna eftersatta minoriteter gör därför mer skada än nytta, menar Mac Donald.
Den amerikanska rasfrågan ställdes på sin spets under de protester och upplopp som följde George Floyds död i Minneapolis år 2020. Såväl offentliga som privata institutioner anammade ”woke”-ideologin och lovade att ta krafttag mot “strukturell rasism”. Många universitet tog avstånd från kunskapsprov och standardiserade tester, som nu betraktades som rasistiska. Amerikanska storföretag bad om ursäkt för sin “vithet” och donerade miljardbelopp till Black Lives Matter eller liknande organisationer. De lovade också att genast börja anställa och befordra fler afroamerikaner. Som Mac Donald klargör visade sig dessa löften ofta svåra att infria – särskilt inom sektorer som ställer höga krav på tekniskt kunnande.
Amerikanska storföretag bad om ursäkt för sin “vithet” och donerade miljardbelopp till Black Lives Matter.
För att hyfsa till statistiken har många arbetsgivare anlitat svarta och latinos som konsulter och administratörer inom så kallad DEI (Diversity, Equity and Inclusion). Dylika “mångfaldsjobb” kan vara välbetalda, men innebär på sätt och vis en karriärmässig återvändsgränd. Personal inom DEI fungerar huvudsakligen som mänskliga sköldar mot anklagelser om rasism. I dagens sociala och politiska klimat fyller de en viktig funktion, men om och när det amerikanska etablissemanget tröttnar på rasfrågor så hänger de tämligen löst.
En beklaglig följd av all denna aktivism är en ständig efterfrågan på syndabockar. I When Race Trumps Merit ges mängder av exempel på offentliga personer som på lösa grunder hängts ut som förespråkare för ”vit överhöghet”. Mac Donalds förteckning över cancelkulturens offer finns faktiskt inte en enda stackare som skulle kunna beskrivas som konservativ eller – gud förbjude – republikan. Folk med sådana böjelser har sedan länge sjasats ut ur de nationella finrummen.
Dagens ideologiska utrensningar drabbar huvudsakligen beskedliga demokrater, vars ljumma vänsterliberalism tycks ha passerat sitt bäst före-datum. Dessa vita amerikaners högst begripliga rädsla för att bli utpekade som rasister får dem att gå som på äggskal kring sina svarta kollegor. Relationerna blir stelare och öppenhjärtiga meningsutbyten mer sällsynta. På senare år har jag själv träffat svarta studenter och underläkare som känner sig allt mer socialt isolerade. Deras klagomål ökar trycket på arbetsgivarna att identifiera och bekämpa vit rasism, vilket förstås bara gör problemen värre.
***
Mac Donald skriver också en del om den massiva brottsvåg som drabbat USA sedan år 2020. De vänsterliberala mediernas hets mot vita poliser ledde till en allmän demoralisering av landets rättsväsende, hävdar hon. För att minska andelen svarta män i landets fängelser valde demokratiska politiker och åklagare i storstäderna att mer eller mindre avkriminalisera lindrigare brott, däribland vapeninnehav. Konsekvensen blev en kraftig ökning av dödligt våld, som slog hårdast mot svarta områden, skriver författaren. Ämnet är kontroversiellt, och långt ifrån alla delar Mac Donalds analys. Brottsstatistiken talar dock sitt tydliga språk, och den misslyckade rättspolitiken ser ut att bli ett rejält sänke för det demokratiska partiet i kommande val.
Mac Donald ägnar flera långa kapitel åt den identitära extremism som numera präglar amerikansk humaniora. Författare, konstnärer och kompositörer som under sin livstid hade mage att vara vita slängs utan pardon på skräphögen av muséernas kuratorer och universitetens kursföreståndare. Mac Donalds utläggningar på dessa teman är deprimerande läsning, men jag har svårt att dela hennes oro. Forna tiders barbarer och revolutionärer kunde med våld förstöra ovärderliga konstskatter och litterära storverk. Vår tids bildstormare har inga sådana möjligheter. Den lärare som stryker Shakespeare från litteraturlistan till förmån för Robin DiAngelo gör sina elever en björntjänst, men det drabbar ingen annan. Intellektuellt nyfikna personer som vill lära sig om Shakespeare kan i dag ladda ner Hamlet på sin iPhone, eller avnjuta kvalificerade föreläsningar om barden på Youtube.
Heather Mac Donald ger en nattsvart bild av USA:s pågående kulturrevolution. Inom den akademiska sfären tycks alla trender peka mot tilltagande förfall, korruption och godtycke. Att avskaffandet av betygssystem och standardiserade tester skulle minska akademiska klyftor mellan olika grupper verkar osannolikt. Å andra sidan kommer klyftorna att bli omöjliga att kvantifiera objektivt, vilket kanske är hela poängen.
Ett av Mac Donalds många intervjuobjekt – en framstående cancerforskare som föredrar att vara anonym – beskriver universiteten som bortom all räddning. I hans ögon kommer hela systemet att behöva ruttna inifrån, för att därefter återuppbyggas från grunden. Av Mac Donalds analys att döma kan han mycket väl ha rätt. För tjugo år sedan beklagade Harold Bloom de akademiska eliternas ovilja att stå upp för det västerländska kulturarvet. I dag saknar USA:s nationella eliter viljan eller modet att försvara de ideal som gjort landet till en ledstjärna över hela världen. Det är en tragisk utveckling, men i slutändan har amerikanerna bara sig själva att skylla.