Individualismen och dess utmaningar

Liberalismen är individualistisk. Den enskilde individen står i centrum för liberalers moraliska och politiska tänkande. Många av de rättigheter som är förknippade med liberalismen – som till exempel de mänskliga rättigheterna, yttrandefriheten och rösträtten – är knutna till oss i egenskap av individer. Våra rättigheter skiljer sig inte åt för att vi är exempelvis män eller kvinnor, mörk- eller ljushyade och homo- eller heterosexuella. Vi är alla individer.

Individualismen är inte en självklarhet historiskt sett. Under en tid delades vi i Sverige upp moraliskt och politiskt efter sociala grupper. Svenskarna hörde då till adeln, prästerna, borgarna eller bönderna, vilket återspeglades i ståndsriksdagen. Vi var sociala, politiska och rättsliga subjekt i egenskap av att vara gruppmedlemmar, inte egna människor: istället för individskap var det sociala egenskaper som bestämde hur den enskilda människan skulle förhålla sig till gruppen och till andra.

Individualismen är inte en självklarhet globalt sett heller. Det är framför allt i västerländska liberala demokratier som individualismen och individualistiska värderingar och normer dominerar. I många andra delar av världen är människor ofta förankrade i familjen eller klanen och i olika former av sociala hierarkier. Det är till exempel svårare för en ung korean att lämna sin familj för att göra karriär, eller för en georgier att komma ut som homosexuell, än vad samma saker är för en svensk.

Individualismen bidrar till att bryta social determinism. Normer, värderingar och rättigheter som utgår från eller knyts till individer – just för att de är individer – gör det möjligt för människor att leva på andra sätt än vad deras förfäder gjorde, och på andra sätt än vad samhället och omgivningen förväntar sig av dem. Brottet med den sociala determinismen hör till västerländska liberala demokratiers främsta kännetecken. Individualismen i vår tid och i vår del av världen har lagt makten över människans liv i hennes egna händer. Det är en frihetsrörelse som förändrar människans tillvaro i grunden.

Individer än värda mer än kollektivet

När filosofer har diskuterat individualism är det tre huvudsakliga aspekter som urskiljer sig. En aspekt gäller värdet av individen i relation till andra värden. Individualister menar att individer är värdefulla och att värdet av individer är högre än värdet av exempelvis kollektivet. Uppfattningen är alltså tvådelad: för det första är individer värdefulla och för det andra är deras värde högst rankat.

Det första kan tyckas vara uppenbart, men så är inte fallet. Till exempel förnekade många av 1900-talets fascister och kommunister att individen var värdefull. I stället menade de att nationen, rasen eller klassen ensamt bär värde. Det förklarar varför de inte tyckte att det var problematiskt att mörda oskyldiga människor för att uppnå sina kollektivistiska utopier.

Men uppfattningen att individer är värdefulla delas även av många icke-individualister. Till exempel har det under de senaste decennierna vuxit fram en filosofisk position som kan kallas för relationism. Relationister menar att individer är värdefulla och att individuella rättigheter är viktiga, men att mänskliga relationer borde ersätta individen som fokuspunkt i moraliskt och politiskt tänkande. De förbinder sig alltså till den första av individualismens tvådelade uppfattning, men inte till den andra.

En andra aspekt av individualismen gäller värdet av individualitet, att leva och utvecklas som människa enligt egen disposition och vilja. Individualiteten bör förstås i kontrast till värdet av konformitet, alltså att leva och utvecklas enligt rådande normer och förväntningar.

Mot individualismen står kollektivism, krav på konformitet och system som alienerar människan från sig själv

I denna aspekt får individualister stöd från oväntat håll, nämligen Karl Marx. Marx menade att historiens utveckling sker i riktning mot individualisering. Människans möjlighet att förverkliga sig själv och bli en fri och kreativ samhällsvarelse växer i takt med att hon får en ökad kontroll över sin sociala existens. Kapitalismen, menade Marx, är ett steg i rätt riktning. Den ger mer individualitet. Men den totala individualiseringen, då människan blir en fulländad individ, inträffar först när kommunismen förverkligas.

En liberal tänkare som betonade värdet av individualitet är John Stuart Mill. Till skillnad från Marx menade Mill att individualiteten inte kommer av sig självt, utan att individen själv har en skyldighet att utveckla den. Människan måste vara en väljande varelse, menade han. Hon måste använda sina mentala fakulteter till att fatta beslut och efterleva dem – den som inte lever så, skrev Mill, har ingen nytta av andra färdigheter än apans förmåga att imitera andra.

En tredje aspekt av individualismen gäller alienation. Den individualistiska filosofen John Dewey skrev i början av 1900-talet kritiskt om den amerikanska industrialiseringen. Amerikanska arbetare, menade han, levde som kuggar i ett maskineri. Dewey tyckte sig se den filosofiska separationen mellan kropp och sinne förverkligas genom det mekaniska arbetet i industrin. Ur detta perspektiv är en individ fullständig först då hon är djupt och personligt förankrad i de sociala aktiviteter hon företar sig, och då hon upplever denna koppling som verklig.

På 1970-talet formulerade filosofen Bernard Williams en kritik av utilitarismen som följer samma spår. Utilitarismen är teorin att moraliskt värde bara mäts i lycka, så att en handling är rätt om och endast om den maximerar mängden lycka. Williams menade att utilitarismen är ett angrepp på individens integritet. Utilitarismen kräver av människan att hon lägger sina egna projekt åt sidan och i stället underkastar sig teorins opersonliga riktighetskriterium. På så vis alienerar utilitarismen individen från sitt eget liv, sina egna uppfattningar, från sig själv. Liksom i Deweys kritik av industrialiseringen menade Williams att utilitarismen gör individen till en kugge i ett moraliskt maskineri.

Sammantaget är alltså individualismen en innehållsrik ideologi. Den består av uppfattningen att individer är värdefulla och att i relation till andra är värdet av individer högst, att det är viktigt för människan att utveckla sin individualitet i stället för att underkasta sig dominanta normer och förväntningar och att människan är en fullständig individ först när hon är djupt och personligt förankrad i de sociala aktiviteter hon företar sig. Mot individualismen står exempelvis kollektivism, krav på konformitet och sociala och moraliska system som alienerar människan från sig själv.

Så kan individualismen stärkas i Sverige

Individualismen möter idag två typer av utmaningar, nämligen en teoretisk och en politisk. Den teoretiska utmaningen är att individualismen som moralisk och politisk ideologi angrips. Kritiker menar bland annat att individualismen utgår från en idé om människan som en social atom, en självskapad varelse som väljer sin väg i livet helt oberoende från yttre influenser. Det är en kritik som kan spåras åtminstone till det sena 1700-talet och Edmund Burke. Burke menade att individualismen skalar bort människan från sin samvaro och betraktar henne som en ”metafysisk abstraktion”.

En annan kritik som riktats mot individualismen är att den inte kan skapa mening för människor. Kritiken är starkast förknippad med filosofen Charles Taylor, som menar att individer kanske kan välja väg i livet oberoende från andra – men att det är omöjligt för dem att värdera sina livsval utan att de sociala sammanhangen utgör en referensram för dessa val. Individualismen söker värde och mening i människans liv utifrån antagandet att värde och mening för individen måste stå i konflikt till samhällets normer och förväntningar. I själva verket måste värde och mening sökas i de sociala sammanhangen. Därför, menar Taylor, är individualismens ideal en omöjlighet.

Den kanske mest intressanta utmaningen är hur individualismen kan förstärkas där den redan är dominant

Kritiken har på senare tid återupprepats i ett svenskt sammanhang av exempelvis Joel Halldorf och Payam Moula, och internationellt av bland andra den konservative tänkaren Patrick J. Deneen och nationalisten Yael Tamir. Individualister har bemött den på flera olika sätt. Till exempel skrev F. A. Hayek att kritikerna har förvrängt individualismen till en ”oigenkännlig karikatyr”, eftersom individualister i själva verket utgår från människor ”vars hela natur och karaktär bestäms av deras existens i samhället”.

Den politiska utmaningen är att verka för att uppnå individualismen där den sociala determinismen fortfarande råder och att försvara och förstärka individualismen där den har åstadkommits. Mycket av det förstnämnda tycks sköta sig självt. Studier visar att samhällen över hela världen rör sig i riktning mot individualismens ideal, så att det blir allt vanligare med individualistiska rättigheter och normer liksom att de stärks där de redan har slagit rot. Denna rörelse kan troligtvis påskyndas genom ett fortsatt arbete med globala insatser för demokrati, ekonomisk utveckling och social rörlighet.

Den kanske mest intressanta utmaningen är hur individualismen kan förstärkas där den redan är dominant, som till exempel här i Sverige. Jag är inte politiskt lagd och har inga raka svar, men jag ska presentera tre hypoteser.

Den första gäller klansamhällen och hederskulturer. Per Brinkemo har i flera böcker och artiklar beskrivit hur lokala klansamhällen växer fram i vissa områden i Sverige med en hög koncentration av invandrare från länder med etablerade klanstrukturer. Klaner ska förstås ungefär som en utvidgad familj. De betraktas som viktigare än dess enskilda medlemmar, som förväntas vara lojala mot klanen och dess auktoriteter. Ett närbesläktat fenomen är hederskulturer. Hederskulturer består av sociala strukturer som begränsar människor genom att påbjuda särskilda beteenden och livsval. Det händer att de utgör motivet för våldshandlingar, där exempelvis familjens heder försvaras genom bestraffningar eller till och med mord.

Klass- och genusbetingade strukturer utmanar individualismen

Klansamhällen och hederskulturer är en utmaning för individualismen. Från ett individualistiskt perspektiv vore det värdefullt med politiska insatser som bryter upp klan- och hedersrelaterade normer och institutioner – om det stämmer att faktiska institutioner har utvecklats eller är på väg att utvecklas.

Den andra utmaningen gäller klass- och genusbetingade strukturer. Uppfattningen är okontroversiell att sociala faktorer som exempelvis föräldrars utbildningsnivå påverkar barns yrkes- och studieval. Barn som växer upp i välutbildade hem tenderar att i högre grad än andra själva utbilda sig. Det är också en okontroversiell uppfattning att könstillhörighet påverkar sociala förväntningar, både dem andra har på en och dem man har på sig själv. Med vårt genus, alltså vår sociala könstillhörighet, följer influenser som har en inverkan på vårt beteende. Precis som med klass påverkar troligtvis också genusrelaterade faktorer exempelvis yrkes- och studieval. Klass- och genusbetingade strukturer förklarar sannolikt flera samhällsfenomen inom ekonomi, mental hälsa, kriminalitet, med mera.

Klass- och genusbetingade strukturer utmanar individualismen i den utsträckning som de alienerar människor från sina sociala aktiviteter eller hämmar människor från att förverkliga sin individualitet. Politiska insatser som motverkar det inflytande som godtyckliga sociala faktorer har på vårt beteende, för att i stället främja individualistiska normer, vore önskvärda. Kanske är en individualiserad föräldraförsäkring ett föredömligt exempel på detta.

Den sista utmaningen gäller hur individualism kan främjas på ett generellt plan i Sverige, som är ett av världens redan mest individualistiska länder. Ett förslag är att idrott och kultur kan främja individualitet. De antika grekiska filosoferna poängterade ofta vikten av gymnastik och poesi. Atletiska övningar hjälper oss att känna oss själva fysiskt och genom gymnastiken lär vi känna både vår potential och våra begränsningar, vi lär oss att använda våra kroppar och sinnen till fysiska ändamål. Kulturella övningar hjälper oss att känna oss själva estetiskt. Genom konsten, litteraturen och musiken lär vi oss att upptäcka och uppskatta skönhet, eller vad vi anser är skönhet.

Tesen är åtminstone inte orimlig att mer eller bättre idrott och kultur skulle kunna bidra till att svenskarna i högre utsträckning än idag förverkligar sina individualiteter. Om det finns politiska insatser som kan främja detta är det möjligt att de vore önskvärda.

Individualismen är en frihetsrörelse

Även om individualismen är utmanad så är den inte hotad. Individualistiska rättigheter, normer och värderingar är dominanta i västerländska demokratier i allmänhet och i Sverige i synnerhet. Nästan alla partier och grupper med makt ansluter sig till individualismen i någon form och utsträckning. Individualismen är så utbredd och väl förankrad att man kan tala om den som vår ideologi.

Men att det inte finns några reella hot mot individualismen innebär inte att vi bara kan lägga den åt sidan och tänka på annat. Det är fortfarande en politisk utmaning att verka för att uppnå individualismen där den sociala determinismen fortfarande råder och att försvara och förstärka individualismen där den har åstadkommits. Individualismen är en frihetsrörelse som inte får stanna av, för då ersätts den snart med något alternativ som i varje tänkbart fall är skrämmande: kollektivets makt över individen, krav på konformitet och alienation. Därför måste liberaler hålla den individualistiska rörelsen vid liv.