Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Inte ens BBC kommer undan svårigheterna med public service

Det grundläggande problemet med public service är den snäva åsiktskorridor som präglar mycket av verksamheten. Mats Fält har läst BBC-journalisten Robin Aitkens nya bok ”The Noble Liar” och menar att beskrivningen från Storbritannien stämmer lika bra i Sverige.

Brittiska BBC framhålls ibland som ett föredöme bland public service-bolag, men en aktuell bok visar på bolagets problem med politisk obalans. Foto: Shutterstock

Public service är komplicerat. Även de som helhjärtat ställer upp på konceptet, brukar hävda att utbudet ska vara balanserat och opartiskt i relation till politiska partier och andra åsiktsriktningar i samhället. Det ställer hårda krav på ledning, uppföljning och utvärdering. Få bolag lyckas undgå kritik för det sätt på vilket man driver verksamheten. Om inte annat tycker ytterkantspartier att de ständigt missgynnas av valet av ämnen och företrädare i programmen.

Ett av de public servicebolag som ofta används som ett gott exempel är brittiska BBC. Det påstås representera både kvalitet och opartiskhet på ett sätt som andra borde ta intryck av. I Storbritannien diskuteras dock det stora och mäktiga bolaget på ett helt annat sätt. Där finns en levande och bred debatt om BBC:s villkor, utbud och relation till politiken. Den nuvarande konservativa regeringen har även diskuterat finansieringsmodellens framtid, dock utan att ännu lägga fram något konkret reformförslag. Verksamheten har granskats i flera utredningar och utsätts löpande för analyser av balansen i programutbudet.

Den tidigare BBC-journalisten Robin Aitken är en av de som satt tydliga spår debatten. Hans bok The Noble Liar. How and why the BBC distorts the news to promote a liberal agenda (Biteback Publishing, 2020) är en mycket kritisk skildring av hur skev BBC:s bild av verkligheten är och varför den blivit det. Efter mer än 25 år i bolagets tjänst kan författaren både kulturen och styrsystemet från insidan.

Liksom i Sverige hade ledande media svårt att hävda sin trovärdighet i en fråga som man tidigare ignorerat.

Aitkens mest aktuella exempel är invandringsfrågan och brexit. BBC undvek länge att ge tid åt dessa båda frågor. Det ansågs inte vara relevant att koppla några av det brittiska samhällets problem till invandringen. De som trots detta gjorde kopplingen stämplades regelmässigt som fascister eller rasister och riskerade därmed sin plats i det offentliga rummet. BBC:s ställning gjorde det mycket svårt, även för seriösa aktörer, att våga sig utanför den åsiktskorridor vars gränser vaktades både av public service och de ledande tidningarna. Konsekvensen blev att när invandringen till slut ändå blev ett ämne på dagordningen, blev det svårare för de som tidigare blockerat debatten att kontrollera den. Liksom i Sverige hade ledande media svårt att hävda sin trovärdighet i en fråga som man tidigare medvetet ignorerat.

Brexitfrågan gjorde en liknande resa. Länge sågs den som helt irrelevant inom BBC och dess många tv- och radiokanaler. När debatten väl tog fart var övervikten för motståndarna enorm i företagets kanaler. Negativa rapporter om möjliga framtida konsekvenser av ett utträde ur unionen bevakades intensivt, samtidigt som motsidans argument förekom mycket sparsamt. Under månaderna innan omröstningen i juni 2016 krävde parlamentet att det skulle råda balans mellan de båda sidorna i företagets bevakning, vilket man lyckades tämligen väl med. Konsekvensen blev ofta att representanter för den ekonomiska, politiska och kulturella eliten ställdes mot personer med en betydligt mer blygsam professionell bakgrund. Med tanke på att debatten redan från början ställde eliten mot andra skikt i befolkningen, var dock detta knappast något som missgynnade de som argumenterade för brexit.

De flesta anställda ser för det mesta på världen med vänsterliberala glasögon.

Hur kan det då bli en så skev balans i ett företag vars främsta uppgift är att producera opartiska och balanserade program i radio och tv? Aitken ser flera förklaringar. En är rekryteringen till BBC. Numera krävs det nästan alltid en examen från ett av landets ledande universitet för att få anställning. De flesta anställda är både intelligenta och bildade men de har också ungefär samma bakgrund. De ser för det mesta på världen med vänsterliberala glasögon. I deras värld har traditioner, nationella känslor och religion väldigt lite plats. Så har det varit länge i Oxford och Cambridge, men är det nu även vid andra lärosäten. En aktuell strid om hur stor plats identitetspolitik ska få på Eton säger något om situationen.

BBC:s anställda har för det mesta samma bild av tillvaron och reagerar sällan på att viktiga avvikande perspektiv inte får någon plats i utbudet. Samtidigt är de antagligen, som människor i gemen tenderar att vara, medvetna om vad kollegorna inte skulle uppskatta. Sådana mekanismer stärker ensidigheten i urval av ämnen och personer.

En intressant poäng handlar om de rekryterades kompetens. De är nästan alla extremt välutbildade men inom den ram som universitetsvärlden sätter. Kunskaper saknas inte, men ibland ödmjukhet. Mycket tyder på att välutbildade människor har svårare att ifrågasätta sina egna åsikter. Medvetenheten om att tillhöra en framgångsrik elit stärker självsäkerheten och gör att det krävs väldigt mycket för att någon ska byta åsikt eller börja ta hänsyn tillperspektiv som inte ingick i den ursprungliga världsbilden. Britter med lägre status har ofta mindre kunskaper men de är samtidigt mer öppna för att tänka nytt och ompröva sina tidigare ståndpunkter.

Mycket tyder på att välutbildade människor har svårare att ifrågasätta sina egna åsikter.

Boris Johnsons tidigare rådgivare Dominic Cummings betonade i tidskriften The Spectator i januari 2017 högre utbildnings konserverande effekt på åsiktsbildningen i samhället. Brexit var bara ett ovanligt tydligt exempel på detta faktum. Politiska debatter leder sällan till att engagerade och välinformerade deltagare byter åsikt. Om det sker så sker det med påtaglig fördröjning eller när personen hamnat på en annan plats i samhället. Professor Jennifer Hochschild vid Harvard har i samband med sina analyser av amerikansk politik länge studerat samma fenomen. Det ideologiska grupptrycket är väldigt hårt inom akademin – där öppenheten för idéer och åsikter egentligen borde vara som allra störst. Hon har bland annat tillsammans med Katherine Levine Einstein skrivit om ämnet i boken Do facts matter? Information and Misinformation in American Politics (University of Oakland Press, 2016).

Apropå värdet av hög utbildning kan det vara på sin plats att påminna om den konservative amerikanske ikonen William F Buckleys konstaterande att han skulle föredra att styras av de första hundra namnen i Bostons telefonkatalog än av professorerna på Harvard. Som bekant finns det otaliga exempel på att just både högutbildade och briljanta personer anslutit sig till diverse extrema rörelser och ideologier.

Diskussionen om BBC bör inspirera svensk public service-debatt. Foto: Daniel Annefelt.

Bokens titel – The Noble Liar – syftar på tanken att företrädare för public service ibland agerar som medborgarnas förmyndare. Åsikter som för närvarande inte får plats i företagets åsiktskorridor avfärdas, eftersom ytterligare spridning skulle kunna få negativa konsekvenser. Som exemplen brexit och invandringspolitiken visar leder det inte sällan till bakslag som missgynnar just de intressen som dominerar inom BBC. Därtill är det demokratiskt sett ett tveksamt sätt att se på sin uppgift som journalist.

Företrädare för public service agerar ibland som medborgarnas förmyndare.

Robin Aitken gör också en genomgång av ett antal sociala frågor. Här är mönstret genomgående att BBC har varit väldigt positivt till rörelser som feminism. Även innan dess ståndpunkter får ett bredare stöd bjuds företrädare in till debatter och skildras i faktaprogram. Motståndarna ges också plats, men det är för det mesta uppenbart vilken sida som har företagets stöd. När till exempel nya regler för aborter, äktenskap och adoptioner införs falnar genast BBC:s intresse för dessa tidigare så viktiga frågor. De grupper som fortfarande ifrågasätter den förda politiken får nu ingen som helst plats inom public service.

Att debatten ändrar karaktär är inte konstigt. Det diskutabla är den ofta ensidiga bevakningen och det faktum att ”förlorarna” nästan helt försvinner från scenen. I andra sammanhang är det helt normalt att även de som förlorat politiska strider får påminna om sitt budskap.

Författaren konstaterar att liksom i brexitfrågan var det ofta arbetarklassen som var mest kritisk till de sociala frågor som hårt drevs av BBC:s anställda. Aitken tror exempelvis att den aktuella diskussionen om frågor rörande transpersoner kan bidra till att öka avståndet ytterligare mellan makthavarna på BBC och många av tittarna. Diskussionerna om vilka ord som får användas, könsjusterande kirurgi och regler för deltagande i idrottstävlingar utgör en klyfta som liksom brexit kan bidra till att göra redan uppenbara motsättningar ännu större.

Det komplicerade är att analysera orsakerna till obalansen.

Aitkens bok visar bland annat att det går att mäta hur balanserat ett mediebolags utbud faktiskt är. Ofta försöker de mest övertygade anhängarna av public service hävda motsatsen. Det är att analysera orsakerna till obalansen som är komplicerat – vilket i sin tur kan göra det svårt att genomföra framgångsrika reformer. Det är sant att personlig politisk övertygelse inte behöver vara ett problem, men om det kopplas till geografisk isolering, mycket homogena arbetsplatser, snäv rekryteringsbas och ekonomiskt oberoende av publikens åsikter blir det väldigt ofta det.

Men även när någonting är komplicerat går det att försöka göra situationen bättre. En relativt enkel åtgärd vore att, enligt brittiskt exempel, öka resurserna för seriös och oberoende granskning av public service. I dag sker det alltför lite och alltför nära de bolag som granskas.

Ett annat sätt att försöka öka den åsiktsmässiga mångfalden inom utbudet är att köpa in fler program. Även hela kanaler, som tidigare i Danmark, kan läggas ut på andra producenter än de som har sin anställning inom det statliga bolaget. I det sammanhanget bör det noga utredas vilka villkor som ska gälla för bland annat förnyade kontrakt. Det senare ställde exempelvis till problem för en i övrigt framgångsrik upphandlad radiokanal i vårt södra broderland. Ett liknande problem har uppstått när TV4 indirekt fått en delstatlig ägare.

Det är antagligen extremt svårt att driva ett public serviceföretag utan att utbudet får en politisk slagsida.

I grunden är det antagligen extremt svårt att driva ett public serviceföretag utan att utbudet får en politisk slagsida som påminner om läget inom akademin och mediebranschen. Det talar för att verksamhetens omfattning bör begränsas till sektorer där marknaden kan antas vara mindre intresserad av att satsa resurser. Melodifestivalen och sändningar från stora idrottsevenemang saknar inte publikunderlag. Det skulle göra konsekvenserna av den ideologisk obalansen inom public service mindre allvarliga, ge större utrymme för andra mediaaktörer och dessutom låta medborgarna använda mer av sina egna resurser för att få tillgång till det utbud de själva vill prioritera.

En annan modell är att göra som tidigare i Italien och Tyskland – att i praktiken ge de politiska partierna ansvaret för olika delar av utbudet i public service. Det är en principiellt och demokratiskt ytterst tveksam lösning, men den skapade åtminstone en viss mångfald inom det offentligt finansierade systemets ram. I ett mer rörligt partisystem passar det dock sämre och det skulle ha svårt att vinna legitimitet. En fördel vore att styrningen skulle bli tydlig – till skillnad från när interna beslut inom public service ofta styr verksamheten i en bestämd ideologisk riktning. Ungefär som att det amerikanska ”spoils system” med öppet politiska tillsättningar – och avsättningar – har demokratiska fördelar jämfört med våra egna ”opolitiska” beslut om chefsposter inom verk och myndigheter.

Det grundläggande problemet är den snäva åsiktskorridor som präglar mycket av verksamheten inom dagens public service. Den beskrivningen stämmer ungefär lika bra i Storbritannien som i Sverige. Robin Aitkens bok The Noble Liar är i allra högsta grad relevant för diskussionen även i vårt land – även om det hos oss inte handlar om brexit utan främst om invandring och kriminalitet. En fungerande öppen debatt kräver att reglerna blir mer rättvisa och regelboken offentlig. Vi gör demokratin en otjänst om vi inte tar det här problemet på allvar.