Islamisterna deltar i de kränktas tyranni

Läraren Samuel Paty mördades utanför Paris för att han diskuterade yttrandefrihet med sina elever och använde karikatyrer av Profeten Muhammed som underlag. Händelsen och dess konsekvenser har diskuterats inte minst med anledning av det franska åtgärdspaketet mot den tolkning av islam som inspirerade mördaren.

I Europa i allmänhet, och Sverige i synnerhet, måste vi dock förändra en hel uppsättning av attityder för att samhället i sin helhet ska kunna skydda sig mot det som hänt i Frankrike. Vi har nämligen etablerat en kultur eller samhällsnorm som lär människor att om de bara iklär sig en offerroll och beklagar sig över att vara kränkta kan resten av samhället tänka sig att backa från vissa av våra principer.

Naturligtvis kommer personer och grupper som företräder vissa tolkningar av en religion ta intryck av hur majoritetssamhället beter sig i andra frågor.

Samhällsnormen som jag syftar på får sitt uttryck i SVT:s Agenda den 25 oktober där Frankrikes ambassadör i Sverige Etienne de Gonneville var inbjuden för att redogöra för det franska förhållningssättet till radikal islamism. Ganska tidigt under intervjun får han frågan:

”Samtidigt, att visa teckningar, bilder av profeten Muhammed är något som många muslimer, och inte bara radikala muslimer, tycker är väldigt stötande. Är det något ni ska visa respekt inför och om så, på vilket sätt?”

Ambassadören svarar:

– Det är väldigt intressant att du ställer den frågan. Människor inser sällan hur laddad och moraliskt oklar din fråga är. Inte din fråga förstås, utan det är en fråga som ställs av många människor.

– Det här är den fälla islamister har gillrat åt oss, säger Etienne de Gonneville och fortsätter:

– Samtalet, i den här intervjun, handlar om halshuggningen av en fransk lärare. Nu går du vidare till något annat, nämligen en debatt till synes om religion, om att förolämpa en religion och att häda, vilket inte är ett brott i Frankrike.

– Men diskussionen handlar om en terrorhandling. Inte om förmodad hädelse eller en teckning. al-Qaida använder hela tiden karikatyrerna från Charlie Hebdo i sin propaganda för att flytta samtalet från det som är terrorism till något annat.

Men det är mordet som är problemet. Inte den eventuella kränkningen.

Så är det naturligtvis. Att någon råkar bli kränkt är verkligen inte ett stort problem. Samtidigt använder vissa islamistiska miljöer olika uppfattningar om islam för att den vägen placera sig i en offerroll och peka ut väst som fienden. I min bok I Guds namn (Fri Tanke 2018) beskriver jag bland annat hur en hel ideologi vilar på tre ben: offer, förövare och rättvisa. I dessa uttryck för islam är muslimer offer, väst är förövare och rättvisa kan bara uppnås genom att islam som samhällsbärande system får ta över de västerländska demokratierna.

Naturligtvis är det ett stort problem att den som blir kränkt tycks anse att det är rimligt att mörda den som påstås ha uttryckt den kränkande åsikten.

Men det är mordet som är problemet. Inte den eventuella kränkningen. Och problemet blir inte mindre av att det diskuteras huruvida det går att undvika mord genom att försöka låta bli att kränka andra.

Även om det är en bra intervjuares uppdrag att ställa kritiska frågor illustrerar frågan som den franska ambassadören fick i Agenda något större. Vändningen av problemformuleringen eller frågeställningen är resultatet av en hel kultur som ser kränkthet som tillgång för att tysta ner och förgöra andras åsikter.

En av islams mer osympatiska uttryck är takfir-islamism. Takfir kommer från begreppet kafir som betyder otrogen eller avfälling och takfir är att döma ut någon för att vara otrogen. Inte alla takfir-islamister förespråkar våld, men alla är väldigt måna om att människor inte ska häda, missbruka Allahs namn eller håna profeten. Takfir-islamister ägnar i regel all sin tid åt att leta upp avfällingar som de kan hänvisa till helvetets hetaste punkt, och åt att vara kränkta och offer. Kulturarv eller litteratur förstörs gärna eller förbjuds om det anses vara blasfemi.

Det är den absolut gnälligaste formen av islam.

Vad är det en takfir-islamist möter i Sverige? Jo, han möter sin ideologiska tvilling.

Så vad är det en takfir-islamist möter i Sverige mer än i andra länder i Europa? Jo, han möter sin ideologiska tvilling som ägnar sig åt liknande försök till utrensningsarbete, gärna med anspråk på moralisk överlägsenhet. Precis som hos takfiristen förekommer det i den svenska kränkthetskulturen en stark övertygelse om vem som är god och vem som är ond, vad som bör tillåtas och vad som bör förbjudas. Förhållningssättet anses inte bara vara önskvärt utan sanktioneras också i vissa fall av staten.

De som ägnar sig åt det vill ha bort Tintin ur biblioteken och anser att Pippi Långstrump ska skrivas om. De kräver att ishockeylag ska byta namn eller förbjuda godis att kallas för ”kinapuffar”. De får utrymme i tidningar för att beklaga sig över att det inte finns vegansk lunch i skolan. Utan att blinka kan de kräva att en lärare ska sägas upp för att den använt fel ord.

Begrepp som ”mikroaggression” och ”trigger warning” förpestar tillvaron i varje tänkbar intellektuell miljö. Lärare, föreläsare och media får leva med ständig oro för att bli anmäld av någon som vill ta renhållningsarbetet till nya nivåer. Krav ställs på att upprätta trygga rum där människor ska slippa befatta sig med begrepp och litteratur som kan anses vara stötande eller en hädelse mot den rätta läran. Rasiststämpeln blir det sekulära svaret på takfir-islamistens jakt på avfällingar.

Genomförandet avgörs av banal godtycklighet, men kläs i fina ord som maktanalys, intersektionalitet och dekonstruktion. Idéerna drivs av människor som med argument om att vara moraliskt överlägsna gärna tystar ner andra.

Självkritiken tas som intäkt för att anklagelserna eller attackerna mot väst är legitima.

Takfir-islamisten har alltså förebilder i Sverige som stoltserar med att inte vara religiösa men är ständigt kränkta och lär ut att fundamentalism och åsiktsstyrning genom härskarteknik är rätt. I båda fallen är det små grupper med anspråk på att representera hela kollektiv som aldrig tillfrågats om de vill ha en representant. Inte sällan finansieras de dessutom av skattemedel och har en förmåga att dra till sig allmänhetens förskräckta uppmärksamhet. Förmodligen skulle ingen av parterna känna igen sig i den andre. Självupptagenheten förblindar. Men vare sig de vill det eller inte legitimerar den ene den andres uppfattningar om att vissa ska kunna bestämma vad andra ska få säga, tänka eller läsa.

Det är därför kanske inte konstigt att vissa reagerar som de gör. Och problemet är inte att ett civiliserat samhälle är självkritiskt. Problemet i just detta fall är att självkritiken tas som intäkt för att anklagelserna eller attackerna mot väst är legitima. Eftersom den som anklagas erkänner sin skuld.

Att uttrycka kränkthet har blivit inte bara en fråga om att uttrycka en åsikt eller en känsla. Det har blivit en metod att använda för att skaffa sig makt och rättigheter och i förlängningen förtrycka andra. Därför måste de som uttrycker självkritik också tänka på vad den kan leda till. Och hela den kulturen måste få ett rejält motstånd från hela samhället. Då kommer det också bli mycket lättare att bekämpa de idéer Samuel Patys mördare hyste.

Läs också: Det är dags för flyget att möta den kreativa förstörelsen

Läs fler texter av Eli Göndör